Minnesmärke för Vikinggrundare

Det är faktiskt ingen överdrift att utnämna äkta paret Gunnar och Ellen Eklund till grundare av den enorma färjetrafik som i dag knyter samman Sverige med Åland, Finland och Baltikum. Tack vare trafiken är vår del av Östersjön välmående och intensiv. Det åländska samhället och Mariehamns stad har massor att tacka det strävsamma paret för och snart ska det synas även i stadsbilden.

 

Tack vare en motion av stadspolitikern Roger Jansson och ett idogt arbete av en grupp som kallar Vikingseniorerna med Ralf Hellman i spetsen har man tagit fram ett förslag till minnesmärke som ska placeras mitt i Esplanaden mellan Viking Line-kontoret på Storagatan och Norra Esplanadgatan där paret Eklund upprättade det första kontoret.

 

Verket blir cirka två och en halv meter högt och ska stå klart senare i år.

 

Sjöfartsrådet Gunnar Eklund avled 2009, 92 år gammal. På den här länken kan man läsa en längre minnestext som skrevs av Roger Jansson.

 

Hustrun Ellen Eklund avled 2011 i en ålder av 97 år. Jag skrev själv texten till hennes minne:

 

Hon gjorde Viking till en ”mänsklig linje”

För två år sedan avled mannen som skapade Viking Line, sjöfartsrådet Gunnar Eklund. I torsdags följde hans hustru som också skapade Viking Line efter. Ellen Eklund blev 97 år gammal och hedrades med flagghalning vid rederiets huvudkontor i Mariehamn.
 
Pensionerade avdelningschefen Ellen Alice Eklund (född Dahlsten) från Mariehamn avled torsdagen den 17 mars i en ålder av 97 år. Hon föddes i Lemland, Knutsboda.
Med henne försvinner den andra hälften av ett par som förändrade resandet mellan de nordiska länderna. När Ellen Eklund lämnat det jordiska är den sista av dem som i praktiken skapade Viking Line borta.
Ellen Eklund byggde tillsammans med framlidne Gunnar Eklund det rederi som i dag heter Viking Line och är en jätte i trafiken på Östersjön.
 
Fast från början var det mode den unga Ellen ville ägna sig åt. Efter skolan arbetade hon för sin faster, Alice Gustafsson, i dennes modebutik i Mariehamn. När barnen Marie-Louise och Nils-Erik föddes stannade hon hemma med dem.
Men när maken Gunnar Eklund på allvar bestämde sig för att starta bilfärjetrafik mellan Finland, Åland och Sverige ställde sig hustrun Ellen Eklund vid hans sida och vek aldrig därifrån.
Resultatet av det samarbetet blev ett rederi som först tog upp kampen med branschjätten Silja Line och sedan slog ut den. Det var på sätt och vis ett slag mellan synen på människor. I en intervju förklarade Ellen Eklund varför det är viktigt för henne att Viking Line förblir ett mänskligt rederi. Hon reste med Silja Line när barnen var bara 5 och 3 år gamla.
– Vi fick ingen hytt. Mariehamnarna fick sällan hytt. Istället satte jag mig med barnen på nedersta trappsteget ner mot hyttavdelningen. Barnen var alltid väldig snälla när vi reste. De låg med huvudena i mitt knä för de var mycket trötta. Men där fick vi inte stanna. En hyttvärdinna kom. ”Barnen sover. Kan vi inte få sitta kvar”, frågade jag. ”Nej, de kan börja skrika och väcka hyttgästerna”, svarade hon. Jag minns att jag berättade att det inte är nån risk för jag visste ju att de skulle sova lugnt och gott i mitt knä. Men hon accepterade ändå inte min vädjan, utan vi var tvungna att gå därifrån, berättade Ellen Eklund.
 
Det var i det Eklundska hemmet som vägen från ett fåmansbolag till en jättekoncern tog sin början. Året var 1959 och optimismen inför framtiden stor. Och såklart oviss.
Med de små stegens politik startade makarna Eklund trafiken. Det blev långa dagar och korta nätter. Inte att förglömma både små och stora problem som måste lösas. Inte minst barnens skolgång vid sidan av marknadsföringen, som alla andra föräldrar hade även Ellen Eklund dåligt samvete för att inte alltid vara med barnen.
– Det känns ännu att man inte räckte till på något sätt. Som att jag försummade dem, fast jag hade med dem så mycket det bara gick. Hemma hjälptes vi alla åt. Visst hade vi bra kontakt med varandra, men det är inte samma sak som att vara hemma om kvällarna, sade Ellen i en intervju i samband med pensioneringen.
 
Det var många saker som måste göras från början. Bokningssystem fanns inte utan måste skapas, inköpsrutiner göras upp, folk anställas och tusen andra saker.
– Det var ju en helt ny bransch. Allting var totalt nytt och pionjärandan blomstrade, beskrev hon själv de första åren i samband med 90-årsdagen 2003.
Efterhand tog Ellen Eklund ett järngrepp om den administrativa sidan av det växande företaget. Bokningen, biljettförsäljningen och redovisningen blev hennes områden och livsuppgift. Och vid sidan av dessa skötte hon också textilinköp och inredningsdetaljer till fartygen. Hennes sista fartyg som hon var med om att inreda var Cinderella som i dag kryssar mellan Stockholm och Mariehamn.
Det var 1989. Året efter bestämde sig Ellen Eklund för att ta pension, 77 år gammal. Fritiden tillbringade hon tillsammans med maken Gunnar. De reste gärna och läste mycket tills dess att ögonen inte längre lydde.
Ellen Eklund drabbades av en stroke under fjolåret och var sängliggande de sista månaderna tills hon med sina barn intill sig tog farväl på torsdagen.
Närmast sörjande är barnen Marie-Louise Sviberg samt Nils-Erik Eklund med familjer.

Åland siktar på segelfest

Ingen som har åldern inne glömmer den magiska sommaren 1988 i Mariehamn. Det var första gången som de majestätiska Tall Ships’ Race-segelfartygen anlöpte Västerhamn. Staden fylldes av folk från hela världen, solen gassade och för första gången lanserades servering av öl i för ändamålet enkom uppställda tält – öltält i vardagligt tal! 🙂 Det var första tecknet på en slags liberalisering när det gäller utskänkning och har sedan dess blivit en sommarfluga av stora mått.

Visst har segelfartyg även efter det med ojämna mellanrum dykt upp i hamnen, ibland på eget bevåg och ibland som ett delmål i olika regattor. Fast det är ju inte samma sak som the real deal – Tall Ships’ Race.

Över kaffeborden och på uteserveringarna, vid styrelseborden, ljugarbänkarna och rätt upp i stadshuset har diskussionerna löpt i samma banor. Borde det inte vara dags snart igen... Det har i år gått trettio år sedan Tall Ships’ Race kom till Mariehamn för att hälsa på till exempel världens sista fullt bevarade fullriggare Pommern. Dessutom var det ju faktiskt från Mariehamn som världens genom tiderna största segelfartygsflotta ägdes och hanterades av legenden Gustaf Erikson.

Och plötsligt händer det!

Efter några års förberedelser gick den formella ansökan om att Mariehamn ska få stå värd för TSR 2021i måndags iväg till Sail Training International som ska fatta det slutliga beslutet i mars. På Åland tror vi att vi ligger bra till. Allt finns på plats. Avstånden är närmast obefintliga, Pommern tar då emot i sin nya docka, sommaren blir varm och öltälten står kvar, om än kraftigt moderniserade jämfört med 1988.

Tufft åldras som oljetanker

M/S Rosella är i likhet med M/S Eckerö att betrakta som Grand Old Ladies inom Östersjöns trafiksystem. Rosella, 37, och Eckerö, 38, fyller ändå sin funktion och är omtyckta av sina passagerare. Fartygen är överraskande välskötta och går att ställa klockan efter i sina resor mellan Sverige och Åland. De åldras med värdighet.

Inom tankervärlden råder en annan verklighet och om den ska jag berätta med avstamp i Lundqvistrederierna med bas i Mariehamn. Lundqvistarna som de kallas i dagligt tal hör till de riktigt framgångsrika rederierna i en hård internationell konkurrens. Om detta har Ålands Sjöfart berättat i repriser och i Sjöfartstidningen har chefredaktör Pär-Henrik Sjöström gjort en både stor och avslöjande intervju med rederiets vd Ben Lundqvist som de facto kontrollerar över en procent av hela världens Aframax-flotta från kontoret intill Esplanaden, mitt i De tusen lindarnas stad som den åländska huvudstaden också kallas.

Under hösten sålde Lundqvistarna först M/T Alfa Germania och sedan M/T Alfa Britannia, systerfartyg byggda 1998 i Sydkorea och minutiöst omskötta under sin tid i tjänst. Nu hör inte Lundqvists tankers till vanliga besöksmål men en gång var jag ombord på M/T Alfa Italia som lastade i Tallinn och jag överdriver inte om jag tror att jag med vita tubsockor hade kunnat gå igenom maskinrummet ombord utan att det skulle synts när jag kom ut. Här kan man läsa reportaget från den resan.

Fartygen döptes efter försäljningen om till M/T Germania respektive M/T Britannia och gjorde efter affären EN resa med olja till Bhanvagar i Indien, grannstad till Alang där många stolta fartyg sätts på land och huggs upp. Så har det redan gått för Germania och i skrivande stund ligger Britannia på redden utanför den strand som blir det sista hon ser, lite bildligt uttryckt. Här kan man läsa mer om de två systrarna.

Alltså – i dessa hållbarhetstider duger inte längre 19 år gamla, extremt välskötta, fartyg för oljebolagen. De ställer högre krav och börjar till och med, enligt uppgift, tycka att femton års åldergräns borde vara gränsen. Detta säger både ett och annat om tiderna vi lever i. För oljegiganterna existerar ingenting annat än perfektionism då ett utsläpp eller misstag helt enkelt inte får hända. Ändå kan jag inte släppa tanken på det till synes orimliga i att skrota perfekt fungerande fartyg för att, över tid, göra nya fartyg. Det är möjligen och i bästa fall en slags cirkulär ekonomi på makronivå. Eller så är det rätt och slätt resursslöseri.

Om det är överdrivet? Inte vet jag men ett är säkert, ingen vill vara med och betala för katastrofer som till exempel den nu pågående i Östkinesiska havet vilken beskrivs noggrannare på den här länken.

Till minnet av Park Victory

I dag fast för sjuttio år sedan kunde fyrtioåtta amerikanska sjöman ha dött efter att deras fartyg S/S Park Victory grundstött vid finländska lotsön Utö. Tack vare mod bortom det fattbara och vilja av stål hos öborna lyckades man rädda trettioåtta av de nödställda. Detta uppmärksammas än i denna dag då man i det lilla kapellet på ön varje julafton tänder en specialdesignad ljusstake med tio ljus och minns dem som omkom i katastrofen.

 

Utö är min barndoms somrar. Pappa var lots på den då rätt aktiva stationen och jag tillbringade mycken tid på ön. Där lärde jag mig fånga grodor, dyka med snorkel och umgås med den finländska marinen som höll till på ön. Farvattnen kring Utö är inte att leka med och mängden vrak i området talrika. Fast ett var viktigare än alla andra lärde jag mig snabbt och namnet Park Victory blev för mig samma sak som katastrof och hjältemod samtidigt. Inte för att jag riktigt begrep omfattningen av det inträffade men när de som var med, till exempel dåvarande åldermannen Eskil Öhman, berättade blev det hela mycket verkligt. Dessutom finns ljusstaken med de tio döda amerikanernas namn ingraverade på riktigt.

 

Det hela inträffade på julafton och juldagen år 1947 då världen var på tillbaka till det nya normala efter andra världskrigets slut. Park Victory var ett 139 meter långt ångfartyg som hade 15.000 ton kol i lasten på väg mot Helsingfors från Newport, Virginia i USA. Fartyget anlände Utö på julaftonen men valde att lägga sig för ankar i väntan på lots dagen efter. Från ingenstans blåste det upp till storm, över 28 m/s i byarna och fartygets ankarkätting brast och det ena ledde till det andra och maskinrumsexplosion vilket slet sönder fartyget som sjönk i stormen. 

 

Finländska nyhetsbyrån Yle har gjort ett lovvärt reportage (på svenska) om stormnatten som aldrig kommer att glömmas. Läs hela inlägget här.

 

På den här länken kan man även se undervattensfilm från dykningar till vraket.

 

Glad lucia och anrik pontonkran

En riktigt skön lucia tillönskas alla från ett Åland som alltmer börjar anta vintriga former. Ett lätt snöfall har gjort marken vit och för ögonblicket har vi uthärdliga minusgrader och på det hela taget riktigt fint! Som bekant firar vi lucia med anledning av legender som genom årtusenden utvecklats och återberättats från sitt ursprung på Sicilien. Därför passar det utmärkt väl att i dag lyfta fram den legendariska pontonkranen Lodbrok som sedan år 1956 rest Östersjön runt och lyft mer än kanske alla andra flytande kranar här i världen. Lodbrok var till exempel med och bärgade regalskeppet Vasa 1961 och har sedan dess gjort tusentals små och stora jobb. Lodbrok fanns också på plats när Essingeleden byggdes och hen stod också för kaoset i samband med kollisionen med samma bro 2005.

I dag finns Lodbrok på Åland och i exaktare beskrivning på den lilla skärgårdskommunen Vårdö där det just nu byggs en ny bro mellan två av öarna. Lodbrok har anlitats för att lyfta brospannen på plats och följs med spänning av lokalbefolkningen. På den här länken finns mer att läsa och se om bygget och kranen som fyllde aktningsvärda sextioett år i fjol.

 

Europas största stålköpare

Lite överraskande kommer beskedet att Åland seglat upp som Europas just nu största inköpare av stål! Anledningen är det storbygge som just nu mestadels pågår under vattnet i Mariehamn, Västerhamn. Där ska en säker kaj med dockningsmöjligheter skapas för Ålands kanske mest kända besöksmål – fyrmastbarken Pommern.

Bygget går i det stora hela ut på att med hjälp av stålsponter och rörpålar och grova dragstag fästa en docka som hela Pommern ryms in i. Allt måste hålla för att dockan ska hållas på plats och inte segla iväg.

– Det är jättestora krafter och alla ingenjörer har fått fundera mycket, säger lokala byggföretagets vd Bengt Eriksson till FNB.

Här kan du läsa mer om det unika projektet som följs av en värld av marinhistoriker och många fler och på den här länken finns mer om framtidsplanerna för Pommern.

Tre dog i mystisk explosion

I dagarna har det gått sextio år sedan M/S Korsö under svårförklarade omständigheter exploderade och sjönk strax utanför Portugal. Fartyget som ägdes av Rederi Ab Gustaf Erikson hade under sina blott tre år som ”ålänning” varit inblandad i transporter som hade tydliga sammanhang till vapenförsäljning och what not.

Förlisningen ägde rum efter ett varvsbesök och har i officiella sammanhang förklarats med en drivmina som fartyget olyckligtvis råkade träffa. Explosionen ägde rum midskepps och Korsö sjönk på bara några minuter. Av de elva i besättningen räddades åtta medan tre följde med henne i djupet. Än i dag finns överlevande som kan berätta om den dramatiska natten; till exempel Jarmo Farell i  Mariehamn som seglade mässkalle och inte ger så mycket för de officiella förklaringarna.

”Hur stor tror du sannolikheten var för att gå på mina ute i Atlanten?”, frågar han sig än i dag.

På den här länken kan man läsa mer om den dramatiska natten då M/S Korsö gick till botten.

 

M/S Misana fyller tio år

Tio år är såklart ingen ålder men ändå viktigt att uppmärksamma. I dag är det nämligen tio år sedan Godby Shippings lasthäst M/S Misana döptes i Helsingfors efter att ha byggts i Hamburg. Det var en fin men kall dag och på många vis unik.

Tack vare en långtidscharter med skogsbolaget UPM-Kymmene kunde Godbyrederiet satsa på två nybyggen, Misana och M/S Misida. Dessa fartyg har sedan dess chartrats ut till Stena RoRo som efter årsskiftet ökar trycket i trafiken över Nordsjön. Det är tydligt att rederijätten Stena och något mindre Godby Shipping funnit varandra inte bara i rena affärer. Företagen delar också i hög grad samma värderingar när det gäller till exempel välgörenhet där Mercy Ships kommit in som en sammansvetsande faktor. Stena är storsponsor och Godby Shippings vvd Eva Mikkola-Karlström överräckte så sent som senaste vecka ett substantiellt bidrag till det arbete som Mercy Ships just nu genomför i Kamerun.

 

Här kan man för övrigt läsa om en resa med jubilerande Misana som tidigare publicerats på Ålandsbloggen.

Godby Shipping skapar rubriker

Åländska familjerederiet Godby Shipping med snart fyrtiofem år på nacken ägs av syskonen Dan Mikkola som är vd och Eva Mikkola-Karlström som är vice vd. Rederiet bildades av deras far och mor Alpo och Ingelise Mikkola och var till en början beläget i familjens källare i Godby för att sedan flytta till egna lokaler, fortfarande i Godby, och sedan till Mariehamn där man finns i dag.

Rederiet är okonventionellt i den meningen att man alltid haft en transparent syn på hur affärer ska skötas. Rederiets hemsida är något för i stort sett alla andra rederier att ta efter; lättnavigerad och fylld av information. Till och med vd:s eget skötebarn, personaltidningen Flaskposten, finns att läsa där.

Under de många och sega åren då sjöfarten gick i stå till följd av skogsindustrins kris var Godby Shipping ett av få rederier som aldrig permitterade sina anställda, inte ens då fartygen låg upplagda i Mariehamn.

Vid sidan av att sköta sitt rederi och dess åtta roro-fartyg har syskonen Mikkola även engagerat sig hårt i att göra sjöfarten mer synlig på Åland och runtom. Tack vare främst Eva Mikkola-Karlströms idoga arbete med Sjöfartens dag är evenemanget som nästa år ordnas den 24 maj en av branschens allra viktigaste mötesplatser. Här kan du anmäla dig!

Under de senaste dagarna har Godby Shipping av väldigt olika orsaker figurerat i rubrikerna. Först när det stod klart att systerfartygen M/S Mimer och M/S Midas befinner sig i Karibien där monsterorkanen Irma drar fram och ödelägger de öar som fartygen trafikerar. Alla ombord är okej men särskilt Mimer tvingades lägga på ett extra kol för att komma undan söder om Puerto Rico. Ålands Sjöfart fick tag på bägge kaptenerna för att kolla läget.

I dag kom också beskedet att Godby Shipping för första gången på sjutton år säljer ett fartyg. Det är M/S Miranda som efter årsskiftet övergår i ny ägo. För Ålands Sjöfart understryker dock vd Mikkola att alla anställda bereds plats på rederiets övriga fartyg, helt i den anda som hittills präglat rederiet.

Varför säljer ni nu?

– Vi förbereder för nybyggen, säger Dan Mikkola.

 

  • Anonym Svara

    Snarare är det väl tomt på kistbotten…Men hatten av för att det tog så här länge med alla dessa dåliga år.

Ålänningar i Kinaaffärer

Världen krymper och gränser blir mer osynliga och det råder på sätt och vis Kinafeber på Åland. Som bekant har Viking Line redan beställt fartyg från det väldiga riket i öster. Under sommaren stod det också klart att den världsunika och landbaserade fiskodlingen Fifax säljs till kinesiska intressenter. Här kan man lyssna på Ålands radios rapportering om den affären. Dessutom har Godby Shipping höjt aktiviteten. I våras var delar av bolagets ledning på en rundtur bland kinesiska varv för att lära känna potentiella fartygsbyggare.

– Vårt senaste nybygge är från år 2007 och i vår vision har vi slagit fast att vi i framtiden ska ha en flotta om tio tolv fartyg, gärna inkluderande två nybyggen, säger vice vd Eva Mikkola-Karlström.

Sammantaget är det därför skäl att lära sig mer om den kinesiska kulturen och hur det går till att göra affärer där. Sinologen Jenny Rådland delar här med sig av sina bästa tips.

Skärmavbild 2017-08-08 kl. 13.31.29