Det anstår såklart ingen att gnälla över hur andra hushåller med sina ekonomiska resurser. Ändå måste det göras och allt handlar om hur vi på Åland och i Finland just nu uppfattar beredvilligheten från vårt äldsta och starkaste nordiska syskon Sverige när det gäller att möjliggöra för sjöfarten att komma tillbaka och på nytt vara en stark och utvecklande del av hela vår infrastruktur.

Ända sedan pandemin slog till för ett år sedan har sjöfarten utgjort ett fokusområde för den finländska och åländska politiken samt för hela landets besöksnäring. Absolut ingen möda har sparats när det gäller att skapa förutsättningar för att branschen inte bara ska övervintra utan faktiskt överleva. Traficom har använt alla argument i verktygsboxen för att övertyga finansministeriet om nyttan med sjöfart och politiker över hela fältet har ställt sig upp som en för att visa handlingskraft.

Ungefär samma sak har hänt i Baltikum och trots att passagerarfärjorna gått tomma har lastdäcken varit fyllda av varor som fortsatt upprätthålla nåt slags vardagsliv under extrema förhållanden. Finland har sett till att isbrytare hållit farleder öppna och som en fattig men schysst kusin från landet inte gjort skillnad på svenska och finländska fartyg när det gäller att hålla branschen under armarna. Man har halverat farledsavgifterna och försökt ingripa överallt som det är möjligt att göra något.

Mot den här bakgrunden känns det extremt fel att Sverige, Nordens kanske starkaste land, gjort typ nada, nichts, knappt ett skit, för att den sjöfart som skapat så stort välstånd över hela Sverige ska kunna överleva. De ekonomiska insatserna har varit obetydliga, de uppmuntrande orden har varit vältaliga men i praktisk mening betytt – ingenting. Detta har branschfolk i Sverige beskrivit som pinsamt medan de verkligt berörda, alltså tusentals sjömän och en industri som behöver transporter, knappt förmått blivit upprörda – snarare har det handlat om apati som dragit fram som svar på inaktiviteten. Lobbyisterna i branschorganisationerna har förvandlats till rundningsmärken som protesterar men förbises med tystnad enligt en slags provkarta över klassiska härskartekniker.

Jag förstår såklart att det inte hjälper att skälla på någon och att alla nationer bär ansvar för sin egen ekonomi men jag förstår faktiskt inte hur Sverige täcks förlita sig på Finlands förmåga att hålla dels sin egen och dels den svenska sjöfarten under armarna – med betydligt mindre resurser.

Det senaste exemplet är att svenska Sjöfartsverket aviserar höjda farledsavgifter senare i höst, under en tid när hela sjöfarten är på väg att gå under. Det är som att höja priset på vatten när hela befolkningen riskerar dö av törst. Det handlar nånstans om att Sjöfartsverket inte förmår hantera sin egen kostnadskostym till att motsvara mängden tillgångar. Bara det är oerhört provocerande i en tid då ALLA tvingas se över ALLT för att alls överleva.

Det minsta man kunde kräva vore att Sjöfartsverket går in för att göra sin verksamhet billigare och därmed skapa förutsättningar för den bransch man de facto lever av. Att nu pungslå sjöfarten är kontraproduktivt på så många plan att det flimrar för ögonen. Klarar inte Sjöfartsverket av detta på egen hand återstår absolut ingenting annat än att den svenska regeringen går in och, på finländskt manér, kräver rättning i leden och ordning och reda. Detta går inte och de största förlorarna är absolut inte verkets anställda eller några handlingsförlamade regringstjänstemän. Förlorare är hela det svenska samhället, alla tusentals arbetslösa sjömän och den miljö som i alla upptänkliga tillfällen lyfts som viktig. Det kan komma som en överraskning men något modal shift från landsvägar till farleder kommer inte att ske ifall rederierna som är tänkta att göra jobbet inte längre finns.

Förlåt igen, men nu är det dags för Sjöfartsverket och den svenska regeringen och mina kompisar i riksdagen att sluta bråka om vem som ska göra vad. Det handlar om överlevnad för en bransch och det är dags att agera. Att detta måste skrivas nu beror på upprördheten efter att ha läst vårbudgeten; trots allt prat om tillväxtfrämjande och hållbarhetskramande åtgärder finns knappt en krona till den sjöfart som alla räknar med att ska göra jobbet.

Sverige hör till Ålands och Finlands allra bästa vänner, kanske den allra finaste, och vad ska man med goda vänner till om inte för att hjälpa varandra, säga även obekväma sanningar och se till att alla klarar sig så bra som möjligt. Tack för att ni läst ända hit, fortsätt nu jobba och, framför allt, show us the money!