Viking Grace och Viking Glory.

Fotograf: Pär-Henrik Sjöström

I osäkerheten finns möjligheterna

Det råder ingen brist på utmaningar och instabilitet i denna tid som uppfinningsrika kvällstidningar döpt till chocktober. Energimarknaderna är svårbegripligare än någonsin. Ryssland och dess ledare har förlorat greppet om verkligheten. Inflationen som vi trodde var utrotad har kommit tillbaka i någon form av spinoff till Jurassic Park, fast på riktigt. Räntorna rusar och mitt i allt detta ska vi hantera vardagens förtretligheter. Det är precis då det är viktigt att hålla blicken på bollen och tvinga sig själv till perspektivbyte för nånstans bortom det som händer i dag finns alltjämt en storartad framtid; för den som väljer att omfamna den.

Ur ett åländskt perspektiv är det frestande att dra paralleller till världsläget för drygt 100 år sedan. När 1800-talet gick in i 1900 var sjöfarten en växande och betydelsefull del av det lilla örikets ekonomi, rentav en huvudnäring. Tack vare bygget av Bomarsunds fästning, anläggningen som skulle bli det ryska tsardömets västligaste utpost och maktcentrum i Östersjön, hade ålänningarna lärt sig utrikeshandel och fartygsaffärer. Fästningen sprängdes i småbitar av brittiska och franska styrkor 1854 men hade ändå satt fart på shippingen. Med hjälp av segelfartyg och skickliga sjömän var Ålands andel av den finländska flottan betydande men osäkerheten var stor till följd av transformationen från segel till ånga, vilket fick tidningen Åland att bekymrat sammanfatta läget på ledarplats år 1896:

”Böra vi fortfarande intressera oss för sjöfart, eller istället lägga vårt kapital och arbete på något annat? Till exempel jordbruk?”

Så blev det tack och lov inte, redarna såg längre än så och skulle så småningom få hjälp av en skakig omvärld. Att överge segelfartygen var inte en tanke, till det räckte inte de ekonomiska resurserna. Den som till sist tog steget var redaren Hugo Lundqvist som startade Ångfartygs Ab Alfa med hjälp av många riskvilliga småägare och investerade i Ålands första maskindrivna tonnage 1927, S/S Thornbury. Kanske var Lundqvist på den tiden inspirerad av den högkonjunktur som präglade the Roaring Twenties då världsekonomin fördubblades i värde och allt var möjligt, framgång föder som bekant framgång.

Alfa utgör i dag tillsammans med Rederi Ab Hildegaard Lundqvist Rederierna som lyckats med det alla rederier, över hela världen, alltid försökt göra. Satsa och så när det är billigt för att sedan skörda när marknaden vänt. Resultatet är i dag ett rederi som driver tio moderna Aframax-fartyg på en marknad vars dygnsrater kretsar kring 40.000-50.000 dollar.

Efter att det förlösande köpet av S/S Thornbury genomförts växte riskviljan hos de åländska redarna som fortfarande fokuserade på segelfartyg men som samtidigt och försiktigt började glänta på fönstret till framtiden. Fast innan det skulle bi bättre blev det först väldigt mycket sämre. Den 24 oktober 1929 inträffade  den stora börskraschen som slungade världen från Full Steam Ahead till stopp i alla maskiner. Man kunde tro att även Åland skulle dras med i ett sådant fall men så blev det inte.

Från 1931 och framöver hände grejer. Valutakurserna var gynnsamma för Åland och Finland och depressionen hade tryckt ner tonnagepriserna till historiskt låga nivåer. Under åren 1932 till 1938 slängde de åländska redarna all försiktighet överbord och köpte det ena ångfartyget efter det andra. 1939 bestod den åländska ångfartygsflottan av 45 fartyg om 121.760 dwt vilket utgjorde tjugo procent av hela Finlands ångfartygsflotta. Efter huvudstaden Helsingfors var det Mariehamn som räknades i den finländska sjöfarten. Men alla följde inte med i utvecklingen; fast det gick bra det också. Samtidigt som detta hände fortsatte sjöfartsrådet Gustaf Erikson att köpa segelfartyg och hade 1939 elva barkskepp med 44.050 dwt. Hans idoga arbete är för övrigt just nu på väg att bli ett världsminne inom ramen för Unesco, men det är en annan historia.

Detta kan möjligen uppfattas som en rätt lång inledning till varför det också finns möjligheter i dagens sjöfart, för den som väljer att se långsiktigt och inte fastna i vardagens ledsamheter.

När detta skrivs är Viking Lines veteran och penningdrake M/S Amorella på väg till Genua där hon övergår i köparen Corsica Ferries’ ägo. Amorella har ersatts av Viking Glory som sedan i våras tillsammans med Viking Grace kopplat ett järngrepp om ryggraden i trafiken mellan Finland och Sverige, linjetrafiken mellan Stockholm och Åbo, via Åland. Här reser människor för att på kryssningsvis uppleva världens vackraste skärgård. Här trängs också fraktenheter som ser nyttan i transportleden mellan strategiskt viktiga huvudstaden Stockholm och den finländska transporthubben Åbo. Tack vare LNG-drivna Grace och Glory kan Viking Line erbjuda en utsläppsfriare transport än största konkurrenten, om passagerarna, Tallink Group som för ögonblicket släppt blicken på kärnverksamheten för att istället tjäna mer pengar på att hyra ut fartygen Galaxy och Silja Europa som flyktingförläggningar i Holland. Tallink försäkrar marknaden att det handlar om en tid fram till i vår då man hoppas kunna återvända till Åbo-Stockholm istället för att bida tiden på exiltillvaron Åbo-Kapellskär. Frågan är om marknaden nöjer sig med det, osäkerhet är ingen höjdare när det gäller affärsrelationer.

Alltså har vi kanske att göra med en fantastisk möjlighet, om man väljer att omfamna framtiden. Bortfallet av Tallink Group från Stockholm-Åbo har skapat ett tomrum som borde fyllas. Frågan är bara hur och med vilket tonnage och tidtabell. Detta är, gissningsvis, en hög prioritet hos Viking Line och för den delen Rederi Ab Eckerö just nu. Slaget mellan de åländska rederierna och den hittills värsta konkurrenten Tallink Group väger nu till ålänningarnas fördel och som bekant är det när bollen rullar som man ska spela.

Framtiden då? Den är som vanligt komplicerad och Grimaldis/Finnlines storsatsning på lasttrafiken kommer såklart att ställa till det för alla andra på olika sätt. Men det är också en annan fråga som vi får skäl att återkomma till. Rederiernas fram- och motgångar på Östersjön är sist och slutligen en spegling av människorna. Så länge det finns skäl till och vilja att resa, upptäcka och njuta av havet och dess tillgångar – så länge finns det möjligheter i sjöfarten!

Kommentarer

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.