Estoniaserie klär av makten

Kampen om vem som vinner årets stora journalistpris i Sverige måste vara över för i år. För att någon skulle överträffa regissören Henrik Evertsson när det gäller journalistik och en i grunden klargörande och extremt avslöjande berättelse finner jag som mycket osannolikt. Hans fem avsnitt långa Estonia-dokumentär i Dplay är bland det bästa jag sett i genren och det väcker fråga om allt från anständighet till trovärdighet, ansvar och missbruk av makt.

Här är det viktigt att minnas min egen resa tillsammans med Estonia. När det begav sig jobbade jag på Ålandstidningen och väcktes mitt i natten av ilskna telefonsignaler. Sedan väntade veckor av hårt arbete för att försöka begripa vad som hänt. Senare uppstod frågorna om ansvaret för katastrofen och jag har själv hört till dem som svalt allt när det gäller de officiella förklaringarna till varför Estonia sjönk 1994 och varför 852 personer miste livet. Ovarsam framdrift, svagt bogvisir, stora vågor och pangbomsjunk.

När jag nu ser Henrik Evertsson & Co lägga pussel med berättelser – vrida, vända, granska och bevisa tonar en helt ny verklighet fram. Med hjälp av skickliga frågor lyser osanna eller halvsvaga svar extra tydligt. Det tycks bortom alla rimliga tvivel vara så att Estonia sjönk så snabbt och dödade så många som en följd av yttre krafters påverkan, vid sidan av bogporten. Detta är ett faktum som är tungt att ta in – något annat än det uppenbara gjorde att fartyget sjönk så snabbt och att så många dog.

Det allra starkaste beviset på detta är det stora hål som Evertsson och hans team upptäckte i samband med dykningar till vraket i fjol höstas. Det förklarar varför fartyget sjönk så snabbt som det gjorde och att det aldrig uppstod någon luftficka som kunde hållit båten flytande åtminstone många timmar fler än en som det tog nu. Estoniadokumentären är skoningslös och drar brutalt ner byxorna på haverikommissionen som lagt fram en sanning som helt enkelt inte tycks ha stöd i fakta. Kommissionen har bortsett från de militära transporterna, vittnesmål från de som var med, oomkullrunkeliga bevis, starka indiciekedjor och vanligt sunt förnuft. Henrik Evertsson visar hur etikkommissionen listigt leddes till sina slutsatser med hjälp av makabra ubåtsfilmer på minsprängda kroppar. Dykaren som var ner till vraket vittnar om att det var betydligt mer traumatiserande att låta kropparna ligga kvar än det hade varit att ta dem till ytan. Han berättar också om en identifieringsprocess som av allt att döma resulterade i att nån slags myndighet var nöjd över att rätt person låg i rätt hytt; död.

Det tar inte slut där, bit läggs till bit och skapar en bild som är hemsk; 10.000 ton sten som dumpades på vraket och ”råkade” träffa precis där hålet i sidan finns. Detta hål hade heller aldrig upptäckts om inte fartyget vridit sig på havets botten och om inte Henrik Evertsson hade chartrat ett tyskt fartyg som ingen kunde hejda från att dyka vid vraket. Som lök på laxen konstaterar Estonia-dokumentären att Storbritannien också signat gravfridsavtalet trots att landet egentligen inte har något med vraket att göra. Nu får vi veta att landets underrättelsetjänst MI6 i allra högsta grad var inblandat. Det finns ett hål som åsamkats av en väldig kraft som knappast är en sten på botten och det gamla Sovjet tyckte inte heller om att militärmaterial läckte ut via det nya Baltikum som vatten ur en hålig spann…

Det är inte bara de anhöriga som behandlats som bakgrundsbrus av regeringar under dessa 26 år som gått sedan katastrofen. Vi har alla blivit grundlurade och byggt en verklighet som förorsakades av något annat, än vad som sagts. Alla IMO-rekommendationer, alla sponsoner på fartyg världen över, alla rigorösa säkerhetsregler, certifikatförnyelser, livbåtskonstruktioner; allt är ett resultat av något annat än man alltid trott. Estonias förlisning är mycket mer än en tuff storm, bristande sjömanskap och otur. Om bara hälften av dokumentären är sann föll 852 människor offer för något långt mycket mer djävulskt och den insikten är på alla sätt rätt läskig. Varför har vi egentligen lagt ner miljarders miljarder på säkerhetsåtgärder som kanske aldrig varit nödvändiga?

Vad händer nu då? Kommer sanningen fram? Jag har verkligen ingen aning. Om sanningen är så fruktansvärd att man tvingats dölja den i 26 år kanske ingen är särskilt sugen på att berätta den nu heller. Jag får känslan av att myndigheternas, särskilt i Sverige, agerande i hela frågan andas Tina-strategi, den som Margareth Thatcher använde sig av under reformernas tidevarv i Storbritannien – There Is No Alternative. Man har antagligen gjort precis allt för att slippa stå med skammen och ta ansvar för inte bara andras övergrepp utan numera också det egna, mot sina landsmän.

För egen del är min tilltro till rättsstaten tilltufsad. Det kan inte få vara sant att en färja sänks och 852 människor dör och ingen får reda på varför eller hur. Stefan Löfven har en tuff uppgift men att vara statsminister ska inte vara enkelt. Vid sidan av pandemikamp, LAS-avtal och stigande arbetslöshet måste han nu, i skyndsam ordning, lägga till rubriken Sanningen om Estonia.

Läget blir om möjligt än mer slirigt när vi i veckan kan läsa Marita Ulvskogs tweet där hon skriver: ”Svårt förstå Estonia-diskussionen just nu. Det var Carl Bildt som var statsminister när Estonia sjönk. Det var en borgerlig regering som styrde. Varför ställs inga frågor till dom?” Mycket riktigt var det en borgerlig regering när det hände men samma höst var det regeringsskifte och socialdemokraterna tog över. I den regeringen satte Marita Ulvskog som socialminister och borde därför haft nån form av insyn i det hela. Nu väljer hon att rikta ljuset mot företrädarna och därmed är ett traditionellt blamegame igång. Om något bekräftar detta att Henrik Evertsson har rätt i sina analyser, något är ruttet i konungadömet Sverige.

Allt detta hade vi aldrig känt till om inte journalisten Henrik Evertsson vägrat svälja det vi matats av från den statliga makten. Han gör det elegant, målmedvetet och utan den narcissism som ibland präglar rapporterande i högre grad än själva journalistiken. Sanningen om Estonia sitter antagligen rätt långt inne men som med alla processer gäller det att börja med den rätta frågan och den vet vi numera är följande: Vad förorsakade det stora hålet på fartygets styrbordssida? När den är besvarad är det dags att gå vidare.

Kommentarer

  • Anders Fischer

    CTH S61 Marinavdelningen GV 61-64 FOA 65-99
    Lektör av Carlqvists bok kap 2-5 kommentar till publ bilder: Jag tror följande: Vad som ser ut som en inbuktning är en synvilla betingad av rovens fisheye, när ramen vidgas ändras inbuktningen till en utåtriktad strut. Hålet är tillkommet långt senare orsakat av saggingläge orsakat av botten som är dy lera sand alltså eftergivlig och Estonias viktfördelning i längdled och även i tvärled (ger vridning och därmed tillgång till KVL) Hålet har absolut inte uppstått i samband med haveriet! Processen som haft 26 år på sig fortsätter givetvis och E kommer att rämna. Orsaken är med mina ögon trivial.

  • Philip Wallin

    Att använda ett passagerarfartyg för militärtransport kan inte trivialiseras. Hålet kan diskuteras – men enklast är att oberoende experter undersöker saken.

  • Anders Fischer

    Jag har bara uttalat mig om hålet. Jag har inte sett hans dokumentär. Jag har i en art i The Naval Architect 9/2010 sågat de tre utredningarna. Eftersom nätupplaga drogs in finns kan bara kopior fås av den faktiska tidskriften. Ingen utredning har förstått att Sillastes teckning visar att visiret är borta och rampen är stängd. Carlqvist: ”…entydigt för att visiret var på plats efter slagsidan.” I min art visar jag att esterna har rätt. Och dom har all rätt att vara upprörda. Och jag är det också ska du veta! Med roven som redskap har man sett en inbuktning, men när ramen vidgas förbyts inbuktningen till en strutformad utbuktning. En s k fisheye effekt. T v tror jag att hålet uppkommit i ett sk saggingläge och att Estonia pga sin egenvikt och dess fördelning i längsled och tvärled samt underlagets beskaffenhet ändrat läge så att man nu kan följa avbärarlisten i hela dess längd hittar hålet som ligger precis där det skall ligga vid sagging efter 26 år med sprickor som propagerar i ett plant spänningstillstånd och som fortsätter att propagera i x år till. M a o Estonia rämnar.

  • Skeppsbyggnadsingenjör

    Det upptäckta hålet ser ut som åverkan från ett bottenslag under sjönkförloppet. Man har i analyser visat på att det var fullt möjligt för M/S Estonia att sjunka på det sätt hon gjorde. Detta i sig är inget bevis för att så skedde. Men att något skulle åsamka ett hål i skrovet under samma timme som låsöronen till bogvisiret slås av under aktion av en våg som förekommer med en sannolikhet av 1-2 förekommster per resa i samma sjötillstånd måste betraktas som ytterst osannolikt. En eventuell lastförskjutning som ett resultat av det intagna vattnet slår nog inte hål i skrovet, framförallt inte i nivå med vattenlinjen. Det upptäckta hålet bör betraktas som en skada som uppstått vid fartygets nedslag på botten tills ytteligare undersökningar är gjorda.

  • Erik Hammarström

    Angående militärtransporter. Vad kan tänkas finnas kvar efter det att Sovjet avvecklade sina baser i Baltikum? Knappast något hardware av större vikt och slag. Gissningsvis rester av kommunikations- och övervakningsutrustning, manualer och rutiner som eventuellt avslöjade aktuell taktik. Helt okey att det fanns ett stort intresse här i väst att försöka bärga eventuella rester för granskning och analys. Gissningsvis rymdes det mesta materialet i bakluckan på en personbil.
    Spekulationerna om en sänkning av fartyget orsakad av ett annat fartyg eller föremål bör nu hamna i lådan för myter. Vi som tror oss veta en del om lastning, hantering och framförsel av ro/ro-fartyg med öppningar i olika ändar är nog ganska klara över orsaken, det finns flera, till det tragiska haveriet. Mig veterligen så har de ”flytande” haveristerna varit intakta skrovmässigt. Lastförskjutningar eller illa konstruerade fartyg har vanligtvis varit den dominerande haveriorsaken jämte fallerande omdömen och brist på gott sjömanskap. De nu upptäckta ”hålen” har säkerligen uppstått i samband med att fartyget landade på havets botten. Det är inte svårt att föreställa sig att det knappast handlade om en mjuklandning precis. Jag har inte sett den aktuella filmserien, men vill påpeka att det publicerade fotot av ”hålet” är en manipulerad bild där den påstådda intryckningen applicerats på en modell av fartyget och därefter fotograferats. Jag tycker att herrar skeppsbyggare som yttrat sig ovan har framfört relevanta förklaringar, med vilka vi borde nöja oss.

  • Peter Andersson

    Som gammal sjökapten i RoRo fartyg ser jag ingening i Evertssons reportage som skall belönas heller inget som är avslöjande eller nytt, ord läggs i mun på de intervjuade för att få fram ett önskat händelseförlopp. tycker att alla lekmän och chraltaner skall hållas borta ifrån Estonia , inget som helst konstigt med hennes sjunkförlopp heller.

  • Skeppsbyggnadsingenjör

    Anders Fischers förklaring ovan verkar rimlig.

  • Robert Jessing

    Jörgen, det verkar som om du med hull och hår köper de tabloid-liknande nyheterna ifrån Dplays expertlösa efterforskningar. Visst är hålet intressant och tål att tittas på igen. Den estniska kommissionen som har tittat på bildmaterialet menar att stöten kom akterifrån och således måste ha varit snabbare än Estonia eller bara en bottensten. Jag förstår alla trauma, men att kasta lösa pilar och konspiratoriska teorier hjälper ingen av dem som förlorat sina nära och kära. Och ja, Storbrittannien men tyvärr inte Tyskland signerade gravfridsavtalet i linje med internationell kotym.

    Snälla håll dig till fakta, ställ frågor, men lämna dem öppna om du inte har svaret.

  • Anders Fischer

    Estonia kantrade! Källa: The Naval Architect 9/2010, slutklämmen i min artikel (sign NA) där jag hänvisar till fotot Öun/ScanPix. Detta bekräftas ikvällens Skavlan av Sara Hedrenius fantastiska berättelse.

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.