Ett hett tips: Gå på kolvandring! I helgen gjorde tusentals japaner det. Under en festival kallad Hiwatari matsuri på det heliga berget Takao-san gick de barfota över en bädd av glödande kol, samtidigt som de mässade böner om fred och säkerhet i vår arma värld…

Besökaren i Tokyo anar det knappast, men storstadsinfernot med lika många människor som hela Skandinavien kan även uppvisa glesbygd, rentav med inslag av vildmark! Ändå är Tokyo stad och län mindre till ytan än Sveriges minsta län, Blekinge. 

Den stora befolkningskoncentrationen finns i ost, åt Tokyobukten till. Men Tokyos västliga del skjuter likt en kil in i det bergsmassiv, som brukar kallas Japanska Alperna. Där springer den 14 mil långa floden Tama ur sin källa. I sitt nedre lopp blir den Tokyos gränsflod mot grannstaden Kawasaki och grannlänet Kanagawa.

Just där i västra Tokyo reser sig Takao, ”Den höga bergskammen”. Med sina blygsamma 599 meter över havet kan Takao-san inte konkurrera med det majestätiska, drygt sex gånger resligare Fuji-san i sydväst. Icke desto mindre rör det sig om ett heligt, förtrollat berg.

Därför vallfärdar fromma buddhistiska bergsvandrare till Takao-san: Yamabushi, ”de som håller till i berget”. De kallas även shugenja; anhängare till Shugen-do, ”praktik-effekt-vägen”. Detta asketiska vägval har påverkats från olika håll men står Tendai och Shingon nära; två av Japans äldsta buddhistiska sekter. Under medeltiden hade de en stark världslig ställning, som de slog vakt om med hjälp av väpnade munksoldater. Dagens yamabushi är betydligt fredligare.

Det finns fantasieggande tankar om bortglömda kulturmöten mellan den urgamla sidenvägens ytterändar i Väst- och Ostasien. Till den japanske bergsvandrarens standardutrustning hör tokin, en liten svart box fastspänd på pannan – snarlik den judiska bönekapseln tefillin, som placeras på närmast identiskt vis. En äkta yamabushi har en trumpetsnäcka att blåsa i – en slående likhet med vädurshornet shofar, som rättrogna judar blåser i på nyårsdagen Rosh ha-shana varje höst. 

Sennin är mera bokstavliga bergseremiter, som nog kan förväxlas med yamabushi – trots att de brukar ses som ett slags odödliga halvgudar i människohamn. Kanske är de helt enkelt vanliga dödliga yamabushi som för gott dragit sig undan från världens larm. Sennin hör inte hemma i den buddhistiska idétraditionen utan brukar snarare förknippas med Japans egen asa-krets shinto, ”gudarnas väg”. Men de kom till Japan med taoismen och motsvaras av kinesernas xian-ren. Sennin styr över naturens under och har skildrats ridande på tranor eller karpfiskar. De är evigt ungdomliga och ståtliga, helt väsensskilda från den groteska varelse som mer än något annat förknippas med det förtrollade berget Takao-san.

Det bevingade bergatrollet Tengu har en skiftande uppsyn, men när han visar sig för människor sker det så gott som alltid i yamabushi-utstyrsel. Så råder det också ett särskilt förhållande dem emellan. Tengu tros kunna uppfylla bergsvandrarnas önskningar och komma flygande till undsättning när de hamnar i nödlägen. Somliga tror att han är en avliden yamabushi som går igen. Tengu är skyddspatron över templet Yakuoin Yukiji på Takao-san och den omgivande, trolska skogen – ja, över berget självt. Han vill hejda mänsklig utbredning på naturens bekostnad. Det sker med olika medel, även drastiska. Med sin solfjäder av äkta fågelfjädrar fläktar han bort all ondska, men den kan även frammana fruktansvärda stormar.

Redan 744 e.Kr. grundades det Shingon-sekten närstående Yakuoin Yukiji, ”Tempel inneslutande Buddha, läkemedlens herre som skänker människorna glädje”. Egentligen är det en kluven gestalt som innesluts i templet: Den tengu-liknande Izuna, som är en shintoistisk likaväl som buddhistisk gudom.

Det finns två slags Tengu. Den större Dai-Tengu har mera mänskliga drag men är illröd i trynet och har en extremt lång näsa, som även kan ses som en fallossymbol. Så sägs det också ”vara tengu” om den som är fåfäng och stoltserar med sina företräden. Den mindre Karasu-Tengu är grönhyad och utrustad med kråknäbb. Han agerar tjänare till sin större släkting. Normalt anses han vara pojkaktigt busig snarare än förslagen och elak.

Tengu skrivs med tecken som kan betyda ”himla-hund”, och vänner av vetenskaplig ordning i tillvaron finner mycket riktigt bergatrollets förebild bland däggdjuren. Jag har inte sett den skygga, vitkindade flygekorren musasabi, men även den ingår i Takaos rika fauna. Mellan huvud och svansspets blir den närmare en meter lång. Den håller gärna till i höga träd som kryptomerian sugi och drar sig inte för att nalkas templet och andra mera stillsamma mänskliga miljöer. Uppifrån sina trädtoppar kan musasabi glidflyga uppemot 200 meter. Genom djurets förmåga att tyst glida fram genom nattluften har musasabi också blivit ett öknamn på inbrottstjuvar. 

På Takao finns även räven kitsune. Den sluga räven älskar sojabönmassan tofu och kan ta sig gestalten av en vacker jungfru. Listig är även mårdhunden tanuki, och det är faktiskt den japanerna har som motsvarighet till vårt ”sova räv”. Orsaken är dess vana att spela död när den känner sig hotad. Mårdhunden, som har förväxlats med både bävern och tvättbjörnen, sägs ibland trumma på sin mage – ett lockande ljud som lätt leder en vandringsman vilse.

Begreppsfövirring saknas ej. För oss är naturen jungfrulig; något ursprungligt, av människan opåverkat. Latinets natura betyder just födelse eller skapelse. Naturen är den biologiska mångfalden i fritt, ”vilt” tillstånd. Det som oftast motsvarar naturen på japanska, shizen (”bejaka jaget”), kan däremot ge en helt annan nyans. Underförstått kan det syfta på zenbuddhismens förfinade kulturyttringar, såsom trädgårdskonst och det tuktade dvärgprydnadsträdet bonsai; i förlängningen kanske även odlade timmerskogar och rentav sådana inkräktare i naturen som golfbanor. Möjligen kommer tennen (”bejaka himlen”) lite närmare vår uppfattning om naturen som något ”vilt” och okonstlat.

Viss påverkan har redan skett i Takaos natur, och det förenklar faktiskt tillvaron för dagens bortskämde pilgrim. Redan 1927 byggdes en linbana, som gör det möjligt att komma upp på berget på fem minuter i stället för att streta till fots i halvannan timma.

På Takao-san sträcker sig ståtliga, uppemot 40 meter höga sugi-träd mot himlen. Sugi kallas ofta ”japansk ceder” men har inget med cedrarna att göra utan räknas till cypressernas växtfamilj. Riktiga cedrar tillhör däremot tallarnas familj och representeras här av himalayacedern, som förvillande nog kallas himalaya-sugi. Jag skulle vilja konsultera ”Japans Linné” Tsunberugu-sensei – mäster Carl Peter Thunberg – för att reda ut begreppen.

Ett av de mäktiga sugi-träden uppåt bergets topp anses vara omkring 500 år gammalt. För länge sedan skulle templets munkar hugga ned det, då trädets härva av rötter bredde ut sig över den väg de höll på att röja. När de skulle börja hugga fann de till sin häpnad att rötterna hade vridit sig undan åt bergssidan till. Det sågs som ett under, och det uråldriga trädet upphöjdes till gud under namnet Takosugi, ”Bläckfisk-kryptomerian”.

På mindre än en timma kan man ta sig med tåg från infernot Shinjuku i centrala Tokyo till Takaos livgivande vildmark, där stillhet råder. Tystnaden bryts endast av surrande cikador, lågmält samtalande medvandrare, porlande vatten och fågelsång. På Takao finns uppemot 150 fågelarter representerade; däribland synbarligen sädesärlan, gärdsmygen och den blåvita flugsnapparen. Leden skuggas av oräkneliga kryptomerior samt idegran och den japanska lönnen, som rentav har uppkallats efter berget: Takao-momiji. Här finns praktklockor, gullbandsliljor, hortensior och svärdsliljor.

Nedstigningen tillbaka till omvärldens larm tar drygt en timma och sker längs steniga stigar genom oländig terräng, som mina sandaler är föga lämpade för. Nästan ända nere har ett rofyllt shintotempel anlagts framför vattenfallet Biwataki, som uppkallats efter den femsträngade japanska lutan biwa. Mitt i det iskalla vattenflödet brukar asketiska bergsvandrare sitta och härda sig i stilla meditation, mässande sina entoniga böneramsor.

Takao-san är en av de japanska platser som jag allra helst skulle vilja återvända till. Kanske rentav för att gå kolvandringen.

Apropå glesbygd ingår det vidsträckta pärlbandet av vulkanöar i syd också i Tokyo län, med de allt som oftast jordbävningsdrabbade Izuöarna allra närmast. Dessa små prickar på sjökortet är de sista japanska utposterna innan öppet hav breder ut sig ända ned till Nya Guinea på andra sidan ekvatorn.