Skall vi ta en fika?

Jag är morgonpigg, alla dagar utan undantag. Det hänger med ända sedan en årslång sjötörn på Svenska Orient Liniens m/s Vikingland i mitten av 1960-talet. Jag var inledningsvis en så kallad ʺhökarhalvaʺ (stewardsbiträde), sedermera uppmönstrad till andrekock. I de dagliga arbetsuppgifterna ingick att i arla morgonstund pumpa upp olja till byssans spis, för att göra det möjligt att tillhandahålla nybryggt kaffe till de dagmän som skulle törna till i sina befattningar klockan 0700.

Varje morgon kliver jag upp före 0600 och tar den första av två stora koppar kaffe, eller ʺbaljor lutʺ som vi säger ibland på slang. Jag sätter mig vid datorn och konsumerar det senaste dygnets nyheter med hjälp av hemsidor som BBC, Reuters, Japan Today, El País in English, Times of Israel och Greek Reporter.

Dessvärre ʺfuskarʺ jag och använder snabbkaffe hemmavid. Kaffe är en gudabenådad och dessutom i lagom doser hälsosam dryck som förtjänar större finess. Under besöken hos dotter och barnbarn på Mallorca inmundigar jag alltid mitt morgonkaffe på spanskt vis, oändligt mycket godare än snabbkaffet. Det sker med hjälp av en så kallad mokabryggare, kallad cafetera moka på både spanska och katalanska.

Mokabryggaren består av två losstagbara delar. Den undre fylls med vatten och i den övre läggs finmalda kaffebönor innan man skruvar ihop dem. Därpå ställs bryggaren direkt på spisplattan. När vattnet i den undre behållaren kokar tvingas det, på grund av övertryck, igenom ett filter upp till den övre. Det färdiga kaffet samlas i den övre behållaren. Voilà, klart att avnjuta!

Mokabryggaren kommer ursprungligen från Italien och är även alldaglig i Portugal.

Fika är på god väg att bli ytterligare ett svenskt bidrag till världsspråket, utöver exempel som ombudsman och smörgåsbord. Fika är ett exempel på så kallad ”backslang” eller omkastade ord, i detta fall av ordet kaffe. På arbetsplatser, även till sjöss, är 1000 och 1500 vanliga hållpunkter.

Den arab som jag kom närmast i kontakt med på ungdomens israeliska arbetsplats var vår drusiske tillsynsman Mahmoud. Han brukade bjuda på kaffe, som hade en speciell men absolut inte oangenäm bismak. Mahmoud berättade att tillsatsen heter hell på arabiska (och även på hebreiska, skulle det visa sig). Jag köpte hell i en lokal butik. Vid hemkomsten till Sverige bjöd jag min mor på kryddat arabiskt kaffe. Varpå hon läppjade och snabbt tog ner mig på jorden:

‒ Det smakar ju av vanlig kardemumma!

Själva ordet kaffe är förresten arabiskt, av qahwa. Via turkiska kahve tog sig termen in i våra europeiska språk. Men ytterst kommer det nog av namnet på den etiopiska provinsen Kaffa, som räknas som ursprungstrakt för kaffesläktet. Den viktigaste av dagens odlade arter är Coffea arabica, och en klassisk utskeppningsort var den jemenitiska hamnen Mocha (därav ”Mockakaffe”). Men i dag fraktas merparten kaffebönor med fartyg från hamnar i ledande producentländer som Brasilien och Vietnam, medan finländarna är världsledande per capita i konsumentledet. Även vi lär ligga bra till i den statistiken, men själv nöjer jag mig med två stora koppar med en tesked honung och en skvätt mjölk varje morgon.

Under ett besök på den polska landsbygden sydväst om hamnstaden Gdynia, trakter som befolkas av minoritsfolket kasjuber, blev jag bjuden på kaffe med en tydlig smak av salt. Jag gissar att kasjuberna har för vana att salta sitt kaffe. Det har sagts mig att även samerna gör det.

En annan vanlig kaffetillsats är brännvin, som sjömän emellan kunde kallas ʺskeppargräddeʺ. Kaffekasken har även kallats ʺuddevallareʺ: Man lägger en gammaldags 25-öring på koppens botten och häller kaffe tills man inte ser den och brännvin tills man ser den igen.

1881 startade italienskättade Carlos Zoéga ett kafferosteri i Helsingborg som har skiftat ägare några gånger sedan dess men fortfarande bär hans namn. Ett höghus på Norr hade förr Zoégas neonreklam på väggen och Systembolaget på bottenplanet och kallades därför ”Kaffegöken”.

Gissa om en sådan vitsighet gillas av göteborgaren undertecknad!

Under en vistelse i Provence, i syfte att plugga franska, satt jag en gång på ett kafé i Marseille. När le garçon äntligen kom försökte jag med parlörens hjälp beställa kaffe med konjak: Café avec une fine (uttal ”finn”), s’il vous plait. Det råkade bli Café avec une fille (uttal ”fi”), s’il vous plait! – med den oavsedda betydelsen ”var snäll och ge mig kaffe och en flicka”. Le garçon tittade först häpet på mig och började sedan gapskratta.

– Tyvärr har vi inte det på menyn, monsieur, men försök där borta! sade han och pekade åt hamnkvarteren till.

Ridå…

Kommentarer

  • Bengt Nilsson

    En Ljungstrandare det är kask blandat redan i kannan.
    Fritiof Nilsson Piraten skriver; en sommar klädde jag mig i vita kläder och for längs kusten för att efterforska vem denne Ljungstrand kunde vara.

Artikeln är stängd för fler kommentarer