Sjöanknutna psalmer i påsketid

Bakgrunden till den berömda psalmen Amazing Grace är fraktskutan Greyhound, som befann sig i sjönöd på Nordatlanten onådens år 1748. Det rådde överhandsväder med orkanstyrkor. Fler och fler i besättningen fogade sig i sitt oblida öde. Men 22-åringen John Newton kämpade vidare för att rädda fartyget och dem själva. Så skrek han ut sin nöd i stormvinden: ”Herre, hjälp oss!” 

Det lär ha väckt skeppskamraternas förvåning. John var en förhärdad man som i sin hårda vardag till sjöss snarare brukade åkalla motparten. Hans mor dog i lungsot när han var sju år, och när han var elva tog fadern, som tjänstgjorde i Royal Navy, honom ur skolan och skickade ut honom på sjön. 

Efter många år till sjöss hamnade han i ett slavskepp på triangelfarten; mänsklig last över Atlanten, plantagernas produkter hem till England och olika slags styckegods ned till Västafrika. I den omänskliga miljö som rådde ombord blev John en av de mest brutala slavväktarna.

Synden straffar sig som bekant. John hamnade själv i en västafrikansk slavhåla, där han höll på att dö av sina umbäranden. Han lyckades smuggla ut ett brev, och så småningom blev han frisläppt och kunde ta hyra på Greyhound. Hon var destinerad till England, där John hoppades få återse sitt hjärtas dam Polly. Men först anlöptes hamnar i Brasilien och på Newfoundland.

Det var under överfarten därifrån stormen slog till. Babordssidan trycktes in och masterna bröts. Skeppet kastades redlöst omkring men fortsatte att flyta tack vare lasten av balsaträ. Stormen bedarrade, och några veckor senare drev Greyhound iland nära Londonderry i Nordirland.

John blev nu djupt religiös, med den metodistiska väckelserörelsen som ledstjärna. Han fick sin Polly och livnärde sig som tidvatteninspektör. Men 1754 tog han steget fullt ut och lät sig vigas till präst. Så småningom började han skriva psalmer, varav många blev kända och älskade. Den allra mest kända och älskade är Amazing Grace, som på svenska fått titeln Oändlig nåd. Den anspelar på Greyhound och det överhandsväder som blev en vändpunkt för John Newton.

Jag vet inte varför jag länge betraktade hymnen som skotsk. I strikt mening är den snarare engelsk. Engelsmannen John föddes 1725 i Wapping, ett av Londons hamnkvarter, och som präst verkade han i England livet ut. Bland annat engagerade sig den gamle slavväktaren oförtrutet för att slaveriet skulle avskaffas. Vilket skedde det år då han själv seglade in i den sista hamnen, 1807.

Egentligen är Amazing Grace universell snarare än engelsk eller skotsk:

Amazing grace! How sweet the sounds,

that saved a wretch like me.

I once was lost, but now am found,

was blind but now I see…

*

Glöm Abba, Roxette och andra internationellt framgångsrika svenska popmusiker! Deras sångnummer är ytliga dagsländor vid en jämförelse med världens mest spridda och älskade svenska musikstycke, översatt till ett 50-tal språk: 

O store Gud, när jag den verld beskådar

Som du har skapat med ditt allmaktsord,

Hur der din visdom leder lifvets trådar,

Och alla väsen mättas vid ditt bord…

Melodin lär ha tagits från en äldre svensk folkvisa. Hymnens text i hela nio strofer skrevs sommaren 1885 av den 25-årige smålänningen Carl Gustaf Boberg. O store Gud skulle med tiden leva upp till talesättet om hur outgrundliga densammes vägar är.

Den i Estland bosatte Manfred von Glehn gjorde en tysk översättning 1907. Fem år senare låg denna till grund för en rysk version av evangelisten Ivan Prochanoff. Så småningom råkade den brittiske missionären Stuart Hine höra den i Ukraina. Han översatte den från ryska till engelska – begränsad till tre strofer, senare utökade till fyra. Helt oberoende av honom lär en svenskamerikan i Chicago ha gjort en egen översättning, sannolikt direkt från det svenska originalet.

Under 1950-talet och decennierna därefter var How great Thou art! det stora slagnumret i väckelsepredikanten Billy Grahams spektakulära korståg över hela USA. Även Elvis Presley bidrog till att göra den till den mest älskade av alla ”amerikanska” hymner. (Vid det laget var det få som kände till det svenska ursprunget.)

Upphovsmannen Carl Gustaf Boberg föddes sensommaren 1859 i en fattig familj i Mönsterås vid Kalmarsund. Den lilla hamnen präglades av de segelfartyg som lastade bygdens skogsprodukter. Där fanns även två skeppsvarv. På det ena arbetade Carl Gustafs far som timmerman.

Strax före sin 16-årsdag 1875 for Carl Gustaf till Oskarshamn, där han blev mönstrad på skonerten Christian. Att brassa måltiderna tycks ha varit hans huvudsakliga uppgift, men jag vet inte om befattningen kallades kockjungman eller något annat. Den första destinationen var Randers på nordöstra Jylland. 

I Helsingborg gick skeppskamraterna iland för att ”slå runt”. Väl ombord igen fick någon av dem dåligt ölsinne och slog sönder porslinet. Ohyra bidrog till att förpesta tillvaron för den känslige Carl Gustaf. Han tycks ha vantrivts ombord. Efter en tid mönstrade han av och reste hem. Det är svårt att veta i vilken utsträckning sjömanslivet hann prägla honom, men symbolspråket i enstaka diktverk tyder på sådan påverkan:

Snart min levnads farkost

sätter ut från tidens strand…

Var är den säkra leden

på stormomtöcknad sjö…

Precis som för John Newton, då denne skapade Amazing grace, var det väderförhållanden som inspirerade Boberg till O store Gud. Det skedde sommaren 1885, tio år efter sjötiden i Christian. Mitt i sommarfägringen uppenbarade sig ett mörkt moln på himlen. Åskan ljungade och regnet vällde ned. Så upphörde det lika plötsligt; med en praktfull regnbåge, trastens sång och kyrkklockor i fjärran. Smaka på stroferna 2-4 (alla följda av refrängen Då brister själen ut i lofsångsljud / O store Gud! O store Gud!):

När jag betraktar himlens höga under,

Der gyllne verldsskepp plöja etern blå,

Och sol och måne mäta tidens stunder

Och vexla om, som tvänne klockor gå…

När jag hör åskans röst i stormen brusa

Och blixtens klingor springa fram ur skyn,

När regnets kalla, friska vindar susa

Och löftets båge glänser för min syn…

När vestanvindar susa öfver fälten,

När blommor dofta omkring källans strand

När trastar drilla i de gröna tälten

Ur furuskogens tysta, dunkla rand…

Efter avmönstringen från Christian hade Carl Gustaf Boberg en sejour som tallyman vid utskeppning av pitprops hemma i Mönsterås. Snart slog han in på den kyrkliga banan; närmare bestämt inom Svenska Missionsförbundet, som grundades 1878 (och numera ingår i Equmeniakyrkan). Han skulle göra en imponerande karriär som diktare, predikant, tidningsman och riksdagspolitiker.

Boberg gick från fredskämpens tribuner till rustningsivrarens; den folklige arbetarvännen blev en högerman, som till och med motsatte sig kvinnors valbarhet till Riksdagen. Men om man bortser från detta – med en enda hymn nådde han myriader och åter myriader hjärtan jorden runt.

Något år före sin bortgång 1940 skaldade Boberg:

Jag vilar inomskärs

hör väl att havet larmar

men uti frid jag bärs

av trogna, starka armar

*

Även Fredrik Bloom, upphovsman till väckelsepsalmen Som en härlig gudomskälla (mera känd som Pärleporten), hade ett förflutet som sjöman. Men honom och hans diktning har jag begränsad kunskap om. Dock lär han ha varit betydligt mer befaren till sjöss än psalmdiktarkollegan Boberg, även om spår av den bakgrunden saknas i hans text till Pärleporten.

Glad Påsk!

Kommentarer

  • Jim Petersson

    Tack Torbjörn, fint och intressant skrivet! Glad Påsk!

  • Alice Radomska

    Vad intressant – och faktiskt 275-årsjubileum av fraktskutan Greyhounds sjönöd. När jag varken vet dag eller månad, ska jag helt enkelt i min stuga här på västkusten sätta mig med något levande ljus, annars nedsläckt, och tänka på situationen nästa natt som här stormar ordentligt. Tack för din fina berättelse och närvarokänslan i den.

  • Ove Grönqvist

    Tack Torbjörn för en mycket värdefull blog!

  • Björn Lunkan Lundqvist

    Lyssnar just nu på Whitney Houstons version ! Inte så illa !

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.