En strid ström av passagerare anländer dagligen till Stena Lines Tysklands- och Danmarksterminaler. Mängder av skärgårdsbor arbetspendlar med hjälp av Vägverket Färjerederiet och Styrsöbolaget. Men numera är de som tar sig till Göteborg med fartyg ändå en minoritet. Utöver bilisterna anländer dagligen ett lämmeltåg av tågburna resenärer från nord, ost och syd.

Världens järnvägsstationer är platser för vemodiga avsked och glada återföreningar, i likhet med passagerarfartygens kajer och terminaler förr om åren. Dessutom brukar de tjäna som värmestuga för dem som rest färdigt och av olika skäl har hamnat på livets skuggsida. De finns nog även på Göteborg C, utan att de lär störa någon.

I resecentrat ingår den gamla, nygotiskt inspirerade och sedan 1986 kulturmärkta centralbyggnaden, äldst i landet av sitt slag. Ursprungligen invigdes den 1858. Dessförinnan fanns så fängslande företeelser som länshäktet och stadens skampåle ”Blomster-Jöran” på platsen. Själva järnvägen kom igång redan 1856, inledningsvis med spår lagda endast därifrån till Jonsered. Först 1862 nådde västra stambanan ända fram till Stockholm.

Då vid mitten av 1800-talet fanns en gemensam nämnare som både revolutionerade sjöfarten och framfödde järnvägen: Ångmaskinen.

Rallarna hade sin glansperiod. På engelska bar de den maritimt klingande yrkesbeteckningen navvy (av navigator, ett minne från vattenrallarna längs 1700-talets brittiska kanalbyggen). I likhet med sjömännen var rallarna ett ambulerande släkte med en speciell nimbus – inte minst bland unga damer i de trakter där de just drog fram, till stor förtret bland de lokala ungtupparna. Även rallarna hade sin särpräglade kultur i form av berättartradition och mustiga visor. Skillnaden är att rälsläggningen genom landskapet hade sin begränsade tid, medan sjömansyrket förhoppningsvis varar intill tidens ände. Om inte så kallade autonoma fartyg helt tar över, vilket Gud förbjude!

De järnvägssträckningar som mot slutet av 1920-talet utgick från Göteborg framgår av konstnären Filip Månssons fem freskmålningar, som visas i den gamla centralhallen.

Ännu ståtligare än centralbyggnaden är en granne nedåt Gullbergskajen till, ett numera föga uppmärksammat vitt palats som började byggas 1881: Bergslagernas Järnvägars stationshus, ”Vita huset”. Läget nära Gullbergskajen är ingen tillfällighet. Den enskilda järnvägen kom till för att Göteborg och dess företagare ville ge Gävle en match om utskeppningen av Bergslagens naturrikedomar. Gävle-Dala Järnväg hade invigts redan 1859, som landets första längre järnväg.

Rallarna drog successivt fram rälsen längs den sammanlagt 48 mil långa sträckningen mellan Göteborg och Falun. 1879 var den fullbordad. Det gamla stationshuset härbärgerar sedan länge kontor av olika slag. 1947 förstatligades Bergslagernas Järnvägar och inlemmades i SJ.

När bygget hade kommit igång 1874 planterade en rallare en speciell gran vid Prässebo söder om Trollhättan. Efter honom själv fick granen namnet Fredrik. Den kom att betraktas som ett slags vårdträd av passerande lokförare. De hälsade på Fredrik med honnör och den ett par sekunder långa signalen ”tåg kommer”. Det ansågs ge lycka på den fortsatta färden.

– Men det har klingat av på senare år, säger konduktören när vi utan signal passerar Fredrik på väg mot Göteborg. Det är endast den gamla lokförarstammen som vårdar traditionen.

Centralens förlängda arm är sedan 1996 Nils Ericson-terminalen. Den är döpt efter den svenska järnvägens fader och efter honom även populärt kallad ”Nisse”. Terminalen är vigd åt busstrafik i när och fjärran. Däribland flygbussar till och från Landvetters flygplats. Med en sådan ankom en exil-göteborgare en försommarafton 2003, sedan han flugit från skotska Edinburgh.

Först året därpå skulle First Hotel G invigas; beläget rätt över Resecentrum och med spännande utsikt över det mänskliga lämmeltåget nedanför. Inkvartering skedde i stället på Hotel Royal, som är ytterligare ett av många hotell i denna del av Göteborg. Royal ligger på platsen för en gammal kasematt, i hörnet mellan Drottninggatan och Östra Larmgatan.

Anrika Royals entré välkomnar med ett vackert dekorerat innertak av glas, ett arv från 1897. Hotellet är ännu äldre, rentav stadens äldsta. Portarna öppnades redan 1852, fyra år innan järnvägen föddes. 

Sedan dess har myriader gäster passerat revy, kända såväl som okända. 1942 bodde den tillreste stockholmske poeten och blivande akademiledamoten Gunnar Ekelöf just här. Året dessförinnan hade han slagit igenom med diktsamlingen Färjesång. Ett smakprov:

Som när en väldig ångare passerar
långt ute, under horisonten, där den ligger
så aftonblank. – Och vi vet inte om den
förrän en svallvåg når till oss på stranden,
först en, så ännu en och många flera
som slår och brusar till dess allt har blivit
som förut. – Allt är ändå annorlunda.

Själv lär han ha varit i ett uselt skick i sitt rum på Royal, till följd av en alltför hängiven åkallan av vinguden Bacchus. Men just där skrev han ändå den märkliga prosadikten Den gamle superkargören, som inleds med en deklaration:

Diner
sammandrömd under min svåra sjukdom
Göteborgsgrundet d. 14 september 1742
varunder jag intet feck behålla

Vilket förefaller associera till ostindiefararen Götheborgs förlisning, även om det noga räknat var den 12 september 1745 hon gick hårt på Hunnebådan i hemmahamnens inlopp. Fem superkargörer fanns med ombord. De hade till uppgift att bedriva handel under resan och hålla ögonen på inhandlat gods, varav det mesta lär ha kunnat bärgas vid haveriet.

Det som följer får läsaren att spontant undra om karln yrar – och i så fall av feber eller berusning? Det tycks röra sig om något slags uppenbarelse – en gastronomisk orgie med franska och kinesiska förtecken:

…en på fjällsjöis nyfiskad harr med färskupptagen mandelpotatis, en till efemäraste molnighet uppvispad hollandaise, på servis med grön dekor… Därtill ångbakt risbröd à la chinoise, som av handkramvärmen utanpå glaserade, inuti porösa snöbollar…

Och så vidare, med detaljerade instruktioner.

Därefter glider diktaren över till två poetiskt skildrade källor, ”belägna på ett avstånd från varann av sexhundra li” (kinesiska ”mil”), och miljön runt deras klara vatten. Fotnoter längst ned på sidan lokaliserar källorna till Kuballe på det sydligaste Tjörn och Mörkö i inloppet till Södertälje på rikets läsida.

Efter Ekelöfs avslutande mellanrubrik ”Sista oktrojen” följer prosadiktens korta slutkläm. Den inleds:

Mera NNO, vid pass trehundra li, på en ö som sjömän påstå hava varit bokspröt av ett jättefartyg som förlorat, men de facto är en väldig fisk vilken vid sunnanväder omvandlas till fågel, ligger i en eld en sten som påstås äga jordens form och sammansättning…

Rör det sig måhända om en allegorisk antydan om nästa olycksdrabbade Götheborg, hon som förliste vid Shetland den 8 mars 1796? Det skedde således under Ostindiska Kompaniets sista oktroj (koncession) 1786–1806.

Den gamle superkargören kom att ingå i diktsamlingen Non serviam (”Jag ställer inte upp”), som utkom 1945.

– – –

En bit in på 1970-talet gick det fortfarande godståg mellan Centralen och Amerikaskjulet vid Masthuggskajen. Från den tiden berättas en sedelärande historia:

En rejält stagad gentleman klev upp i en tom godsvagn för att få en stunds vila. Han observerades av växellaget, som beslöt att ge honom en minnesbeta. Dörrarna hakades för och vagnen kopplades direkt efter loket. Till den kopplades andra vagnar på och av, med stopp här och där. Med jämna mellanrum ropades ”Alingsås nästa”, ”Skövde nästa” och så vidare ut mot den långsamt tillnyktrande fripassagerarens vagn. Först när tåget kom fram till rangerbangården vid Gullbergsvass släpptes mannen ut. Han undrade förskräckt var han var någonstans.

– I Stockholm, så klart!

Varpå han slokörad vinglade ut i den göteborgska natten.