Donsö: Salta öbor reder sig själva

Donsö djuphamn. Foto Joel Lindgren

Insulär syftar på öar. Ordet kan även antyda självtillräcklig inskränkthet, att öbor skulle sakna berikande kontakter med världen utanför den egna täppan. Alltså passar det väldigt dåligt på de uppemot 1.500 invånarna på Donsö utanför Göteborg, eftersom den lilla klippön på knappt två km² gissningsvis är världens mest sjöfartstäta plätt.

Havet häver sig där en av Styrsöbolagets skärgårdsbåtar forsar fram. Bränningar slår mot Södra skärgårdens kala klippor. En lotsbåt ilar förbi, följd av en långsam fiskekutter med förväntansfulla måsar i släptåg. Turen till Donsö går via bryggor på ”Kössö” (Köpstadsö) och Styrsö och tar 40 rofyllda minuter.

Mellan Donsö och det dubbelt så stora Styrsö finns en broförbindelse, gemenligen kallad ”Kråkspången”. Men grannöarna är väldigt olika. Styrsö – vars namn antyder att sjöfararna hade öns högsta punkt Stora Rös som landmärke att styra efter – består historiskt av flera separata samhällen; ett fiskeläge här, en skuthamn där och så vidare (periodvis inbegripet smugglarnästen). I övrigt fanns där småbönder vid åkertegar, som sedermera har naggats i kanten av småhusbebyggelse.

Kanske anar man där en del av hemligheten bakom Donsöbornas födgeni. På deras lilla ö, som fått namn av det duniga halvgräset ängsull (eller av legendens skeppsbrutne holländare Don), var det måhända naturligt för alla och envar att ägna sig åt både fiske, fraktsjöfart och lite jordbruk, samt de hantverk som hör näringarna till.

Skärgårdsbåten glider under Styrsöbron, gör en bryggstuds vid Styrsö Skäret och sneddar över sundet till Donsö hamn. Få fartyg i öbornas kusttankflotta skulle få plats samtidigt om det någon gång skulle finnas anledning att anlöpa hemmahamnen. Ändå har ön 2018 begåvats med den 130 meter långa pontonen Donsö Djuphamn.

Annat var det förr om åren. Det berättas att skutskepparna brukade lägga till för att gå hem till hustrun en stund. De hade ju ändå sjövägarna förbi, och dessutom kunde besöken tänkas bidra till återväxten i yrket.

Längs en hamnpir står dussintals flaggstänger. På parad vajar den svenska flaggan och rederiflaggorna från alla de rederier som hör hemma på ön, samt de som flyttat in till det göteborgska fastlandet men har sina rötter här. Dit räknas framför allt Stena Line och Ektank.

Vid kaj breder Clipperton ut sina 63 meter långa behag, när hon inte är ute på Västerhavet och trålar sill eller makrill. Inombords undrar jag varför har hon bär namn efter en obebodd franskstyrd ö i östra Stilla havet. Hur som helst vittnar hon och öns övriga trålare om att den ursprungliga basnäringen fiske fortfarande lever på Donsö.

Så är också det närmaste rederiet, Rederi AB Donsötank, beläget i ett om- och tillbyggt gammalt vadbinderi som vilar på osynliga pålar. Rederiets fartyg bär latinska namn som antagligen säger en del om Donsöandan, exempelvis Evinco – ”seger” och Excello – ”bäst”.

Jag frågar en ung dam om det möjligen finns något museum på ön. Hon tänker efter, pekar sedan söderöver.

– Det skulle i så fall vara där borta vid minaret… – oj, så får man visst inte säga! fnissar hon och håller för munnen.

Det visar sig vara Furetanks rederikontor, försett med ett litet torn som nog skall associera till en fyrlanternin men som tydligen även aktiverar skämtlynnet. Föga anar skämtarna att minareten – arabiska al-manarah – just har innebörden av en fyrbåk som sprider ljus över nejden.

Vägen dit är i sig ett friluftsmuseum genom rader av sjöbodar prydda med namnbrädor från öns skutor och fiskebåtar.

Hans Höglund har sedan länge lämnat över den dagliga driften av Furetank till nästa generation, som på karakteristiskt Donsömaner varvar sjötjänst i rederiets fartyg med befraktning och andra plikter på kontoret hemmavid. Därigenom fick Hans tid att ägna sig åt egna hobbyintressen, som fartygshistoria. På bottenplanet i rederihuset har han inrett sitt nya revir i ett rum med fernissat ekgolv à la traditionellt fartygsdäck. Något museum är det inte, däremot ett komplett svenskt fartygsarkiv från slutet av 1800-talet och framöver.

– Säg någon av dina båtar! manade han vid mitt besök för ett antal år sedan.

Edith, en paragrafare från Helsingborg där jag var jungman 1963.

Snabbt konstaterade han att det har funnits sex Edith och slog raskt upp nr 9944, där jag kunde beundra den gamla damen och läsa om hennes vidare öden. Proceduren upprepades med Rexbolagets bulkfartyg Husarö, varpå vi nöjde oss för dagen.

Hans har även prytt sitt arkiv med fartygsmodeller och dito målningar från familjerederiet, med anor från 1850-talet.

Något museum över öns unika sjöfartshistoria tycks inte vara aktuellt. Sommaren 1999 gjorde rederierna en gemensam mönstring i form av utställning i Klippans Kulturreservat i Göteborg. Ett bestående minne därifrån är den 60-sidiga utställningskatalogen Donsöfartyg förr och nu. Bakom skriften står bland andra den inflyttade Donsöbon Esbjörn Hillberg, som även är ledande eldsjäl i Svenska Fyrsällskapet.

Familjen Kristenssons Tärntank Rederi AB, på senare år internationaliserat till Terntank, grundades 1958 men har sina rötter i en skeppshandel anno 1904. Redan under första världskriget lär en av familjen ägd fiskebåt ha anpassats för att kunna frakta en viss mängd petroleumprodukter. Men specialiseringen på sådana produkter tog fart först på 1930-talet, då förbränningsmotorer blev allt vanligare.

När det periodvis blev svackor i fisket tog sig Donsöfiskarna till Köpenhamn. Där köpte de fat med diesel och fotogen, som fraktades till Göteborg och såldes med god förtjänst. En del lär ha byggt in permanenta tankar för att öka lastvolymen. Därifrån var inte steget långt till att bygga riktiga tankfartyg, vilket skedde efter andra världskriget. Sedan har det rullat på, i den säkra takt man själva har valt.

Terntanks rederiflagg vajar över en enkel, laduliknande rederibyggnad. I likhet med Furetank håller grannen Älvtank däremot till i en relativt ny kontorsbyggnad. Den smälter väl in i skärgårdsmiljön, som även representeras av närmaste grannen fiskrökeriet. Detta för att bara nämna några av öns rederier.

Jag har gott om tid innan Styrsöbolagets skärgårdsbåt skall avsegla mot Göteborg och flanerar planlöst runt ön, där folk förefaller bo gott utan att det blir vräkigt. I flera trädgårdar syns symbolladdade ankare. Många brevlådor är vackert målade med motiv som avslöjar vilka rederier adressaterna deläger eller vilka fiskebåtar de är partredare i. Jag passerar ”Salen”; öbornas namn på sin imponerande missionskyrka, som har en betydelsefull roll för den sociala gemenskapen på ön. Öns första missionshus uppfördes av fiskaren Olof Eriksson sedan han i slutet av 1800-talet hade räddats från drunkningsdöden. Konkurrens om själarna lär i dag komma från Donsö IS snarare än från Svenska Kyrkan, som också finns på ön.

Privatbilism är i princip otillåten på Donsö. Därför har den trehjuliga flakmopeden, ”Donsö-Porsche” kallad, varit ett vanligt fortskaffningsmedel. På senare år har den fått konkurrens av små eldrivna golffordon.

Vid brandstationen på öns nordvästra del finner jag en sjöbodsliknande länga med namnbrädan Sydskär och gatuskylten All Världens Väg. Framför boden står en för säsongen obemannad ljugarbänk med utkik ut över sundet.

Där brukar också Börjessons Sjötaxi lägga till. Historiskt hör även det rederiet hemma på Donsö men har numera kontor och krog på Styrsösidan. Rederiet grundades av Donsöparet Ellen och Hilmer Börjesson 1939, då snipan Britt tog passagerare mellan Saltholmen och Södra Skärgårdens öar. I början av 1970-talet delades bolaget, då parets arvingar gick skilda vägar. Den ena grenen sögs sedermera upp i Strömma Turism & Sjöfart AB.

Sammantaget finns det ett dussintal rederier på minimal yta; omkring ett rederi med varierande antal fartyg per hundra invånare.

Krisåren för svensk sjöfart i början av 2000-talet ledde till något som tidigare hade varit otänkbart. Flera av Donsörederierma flaggade ut sina fartyg till Danmark och Färöarna. Sedan dess anses sjöfartsläget hemmavid ha förbättrats, exempelvis genom införandet av den efterlängtade så kallade tonnageskatten. Flertalet av öns fartyg bär åter svensk flagg.

En annan förändring är bemanningen ombord, som förr dominerades helt av öns egna och andra svenska sjömän. Numera kompletteras de av filippinare och östeuropeer.

Antagligen måste vi ta oss till den grekiska övärlden för att – om ens möjligt – finna Donsös like. Kandidater saknas ej. På 1800-talet var Syros i Kykladerna Egeiska havets självskrivna maritima centrum, vilket starkt påverkade öns näringar och yrkesval. 1900-talets mest kända redarö var grannön Andros, den nordligaste av Kykladerna, med prominenser som Embiricos och Goulandris. Men ön är stor, större än Orust.

En avancerad konkurrent är Chios, just utanför det numera helturkiska Izmir (som ännu hette Smyrna då en viss Aristoteles Onassis föddes där). Chios fick sitt namn efter havsgudens son och har frambringat mängder av sjömanssläkter som blivit skeppsredarklaner, varav Livanos, Frangos och Chandris tillhör de mera kända.

Men här gäller small is beautiful, och även Chios är alltför stort för att mäta sig med Donsö. Emellertid koncentreras de maritima intressena till ”sjöfartens moder”, orten Kardamila i Chios nordöstra hörn – och till den lilla ön Oinousses strax utanför.

Oinousses, ”Vinplatsen”, är något större än Donsö men har färre bofasta invånare, omkring 1.000. Nära nog samtliga lär syssla med sjöfart. Framför allt har redarklaner som Hadjipateras och Lemos sina rötter på ön, och på somrarna vallfärdar de till sina palatsliknande villor där. Deras donationer gör det möjligt att driva en maritim skola och ett sjöfartsmuseum på ön.

Skillnaden gentemot Donsö är att de driver sina rederier i Piraeus, London eller New York. Oinousses har säkerligen bättre kalamares med tillbehör på tavernan men Donsö har färskrökt makrill och mycket bättre fartyg.

Lite väst om Donsö ligger den lilla Sjumansholmen. Den har även kallats Sjömansholmen, men vilket namn vi väljer kommer på ett ut. Enligt författaren C. R. A. Fredberg (Det gamla Göteborg) syftar namnen på sju skeppsbrutna sjömän som höll till i öns djupa grotta efter en förlisning någon gång på 1700-talet. De lär ha börjat livnära sig på sjöröveri, men det bar sig inte bättre än att Donsöborna slog ihjäl dem.

Långt senare – 1929 – blev Sjumansholmen sommarparadis för barn till göteborgska kommunister. De som med närmast messiansk iver ville inrätta ett jordiskt paradis här och nu fick hjälp att skapa ett småskaligt sådant av en som hade mera himmelska vyer. Deras hyresvärd på Sjumansholmen var den frikyrklige Donsöskepparen Gustav Olsson.

Om Donsös gossebarn sägs att de praktiskt taget föds med sjöben. Det gällde inte Gustavs son Sten Allan, som lär ha lidit av grav sjösjuka. I stället grundade han vad som skulle utvecklas till världens ledande färjerederi.

Men det är en historia för sig.

Kommentarer

  • Anton Gustavsson

    Mycket intressant. Tackar och bockar.

  • Gert Malmberg

    Utomordentligt fin text. Som vanligt.

Artikeln är stängd för fler kommentarer