Jag erkänner att jag blev häpen när jag första gången hörde att Sverige behöver ytterligare en fast förbindelse till Danmark. Drygt sju mil landvägen från den redan existerande Öresundsbron.
Nu har Trafikverket, tillsammans med danska Vejdirektoratet och Transport-, Bygge- og Boligstyrelsen på uppdrag av regeringarna i tre år utrett en fast förbindelse mellan Helsingör och Helsingborg. Härnäst ska det beslutas om man tar följande steg i den långa processen och gör en lokaliseringsutredning.
All godstrafik på den nya leden
kommer att gå på lastbil
En ny fast förbindelse över Öresund innebär nya möjligheter för pendlare, fritidsresenärer och transporter av godstrafik på väg mellan Sverige och Danmark, var budskapet när utredningen presenterades. Förbindelsen ”skapar förutsättningar för medborgare och företag att transportera sig på nya sätt och nå en större arbetsmarknad”.
Vad som inte nämndes var att det sedan decennier existerar en väl fungerande förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör över Öresund, på vattnet. Två av de färjor som går där i dag är dessutom eldrivna med batterier. Överfarten tar endast 20 minuter med avgångar ungefär var 20:e minut dagtid.
Med risk för att bli stämplad som ett bakåtsträvande fossil undrar jag om ytterligare en fast förbindelse över Öresund verkligen har så hög prioritet. Jag tycker dessutom att argumenteringen för en sådan rimmar illa med ambitionen att flytta över gods från land till sjö.
Motorvägstunneln erbjuder en ny direktförbindelse för den tunga lastbilstrafiken mellan Sverige och Danmark. Den kommer också att skapa ytterligare incitament för att välja landvägen. Godsströmmar kommer att påverkas och det kan inte uteslutas att det blir en överflyttning, men tyvärr i riktningen fartyg till lastbil.
Järnvägstunnelns roll har jag lite svårt att förstå – om det skulle byggas en sådan. Den är endast planerad för pendeltåg. Med andra ord: Även om man går in för både motorväg och järnväg så kommer all godstrafik på den nya leden att gå på lastbil.
Men varför överväger man ens att bygga en järnvägstunnel, undrar jag i mitt stilla sinne. Tänk hur frestande det blir att pendla med egen bil i stället för tåg till och från arbetet i det andra landet med en ny och effektiv motorvägsförbindelse. I rapporten kan man dessutom läsa att ”en ren vägförbindelse är samhällsekonomiskt lönsam medan en kombinerad förbindelse för väg och järnväg skulle kräva någon form av finansiellt tillskott.”
Om man väljer att gå vidare med projektet så kostar det 57,2 eller 59,3 miljarder kronor, beroende på vem som gör kalkylerna och om vi väljer både tåg- och biltunnel. Nöjer vi oss med bara motorvägstunneln kostar det 30 miljarder. Men ibland kan det ju gå så att kostnaderna av olika anledningar ökar ganska kraftigt under arbetets gång.
Det är alltså ganska stora summor som bollas i utredningen. Osökt tänker jag att till exempel sjöfartens önskemål om reducerade farledsavgifter och uppgradering till tonnageskatt 2.0 skulle medföra ganska blygsamma kostnader i detta perspektiv.
Denna text publicerades först i nr 02/2021 av Sjöfartstidningen under vinjetten Akterspegeln.