Vi bär alla ett ansvar för tryggad kvalitetssjöfart!

En del av våra läsare kanske minns de färgglada väggalmanackor som Stockholms Rederi AB Svea lät trycka upp. På den tiden var det vanligt att rederier med någorlunda självaktning hade sin egen väggalmanacka som delades ut till kunder och andra intressenter.

Sveas väggalmanacka var speciell, i alla fall för mig. Min farfar var anställd av Wikeström & Krogius, Svearederiets agent i Åbo. Rederiet hade regelbundna anlöp i hamnen tack vare passagerartrafiken mellan Skeppsbron i Stockholm och Åttkanten i Åbo. Varje år fick han en almanacka och min far sparade bilderna. Han brukade klistra in dem i häften tillsammans med andra fartygsbilder och artiklar. Som barn brukade jag ofta bläddra i dessa ”båthäften”, som vi kallade dem. Temat var förstås Sveabåtar i olika hamnar. Då var jag helt fascinerad av de vackra och intressanta bilderna.

Efter min fars frånfälle har jag börjat gå igenom hans kvarlåtenskap och fann åter de sönderbläddrade båthäftena med bland annat bilderna från Sveaalmanackorna. Jag erkänner gärna att de fortfarande tilltalar mig, men nu snarare av nostalgiska skäl. Svearederiet hör till en svunnen epok inom svensk sjöfart, något som vi aldrig kan gå tillbaka till. Men vi måste förstå vår historia för att kunna blicka framåt.

Under Sveabolagets glansdagar var en livskraftig svensk sjöfart en självklarhet för samhället. En väsentlig del av affärsidén var att ”Sveakassarna” anlöpte både stora och små hamnar så nära kunden som möjligt. Då som nu ställdes våra rederier inför stenhård internationell konkurrens. Efter andra världskriget var svensk sjöfart på framkant internationellt och satsade på kvalitet med de effektivaste fartygen i kombination med rationell operation och duktiga besättningar.

Låter det bekant? I dag är svenska rederier världsledande vad gäller att ta i bruk miljöteknik för en hållbar sjöfart. Även om en betydande del av fartygen seglar under annan flagg än den svenska opereras de på ett svenskt sätt och ger fortsättningsvis i viss utsträckning sysselsättning åt svenskt sjöfolk.

Nu, när tilltron på en långsiktig svensk sjöfartspolitik åter har fått fotfäste inom näringen, kommer även inflaggningarna förr eller senare. Men det tar tid att återvinna ett förtroende. Nu krävs tålamod och långsiktighet. Man får inte ge upp när man nästan står på mållinjen.

Framför allt krävs det att alla intressenter med någon anknytning till sjöfarten arbetar mot samma mål. I ett sådant arbete ingår inte att göra det svårare för sjöfarten till exempel genom att höja olika avgifter när de snarare borde sänkas. Miljövänliga fartyg är dyrare att bygga än motsvarande konventionella fartyg. För att det ska vara intressant att vara med om att utveckla ny teknik och investera i fartyg för en hållbar sjöfart krävs starka incitament. Ett framtida avgiftssystem måste tydligt premiera rederier som tar sitt miljöansvar och satsar på hållbar teknik. Att från samhällets sida ignorera mångmiljonsatsningar i miljöteknik är det samma som att signalera ”we couldn’t care less”. Och det vore inte så bra för den präktiga miljöimage som Sverige vill bygga upp internationellt.

Ett faktum är att Sverige i dag är helt beroende av sjöfart, i minst lika hög grad som på den tid det begav sig för Sveabolaget och andra legendariska svenska rederier. Vi lever nu i en helt annan värld än på 1950-talet, men det borde finnas utrymme för kvalitetssjöfart i större omfattning än någonsin tidigare. Sveakonceptet var kanske inte heller så dumt när allt kommer omkring. Godset transporterades sjövägen så långt som möjligt.

Det här med sjöfart är inte raketvetenskap, det handlar bara om hur vi egentligen vill ha det. Redare är entreprenörer och om förutsättningarna finns på plats blir svensk sjöfart stor igen. Transportbehovet finns där, det gäller bara att klara sig i konkurrensen med andra rederier och framför allt andra transportslag.

I slutänden spelar vi konsumenter en viktig roll. Med våra dagliga val visar vi att vi svenskar föredrar varor som är producerade på ett hållbart och rättvist sätt. Men varför kan vi inte lika resolut kräva att varorna i affärerna miljömärks även vad gäller ekologiska och rättvisa transporter? En stor del av transportarbetet av konsumtionsvaror utförs landvägen inom norra Europa, trots att det troligtvis ligger i väldigt mångas intresse att av olika skäl reducera den ökande tunga långtradartrafiken på våra vägar. Kanske vi som konsumenter kunde kräva att få reda på om en produkt transporterats med miljövänliga fartyg i närsjöfart i stället för med lastbil? Eller är det så dystert att vi kräver rättvis och ekologisk produktion, men blankt struntar i om transporterna är miljöpåfrestande? Det har jag svårt att tro.

Alla transportslag behövs, men jag ifrågasätter samhällsnyttan med så extremt mycket tung trafik genom Sverige på till exempel E4 och E6. Är det verkligen i samhällets intresse att dra allt detta gods på en väg som går parallellt med en sjöväg bara för att det finns osunt mycket utländska lastbilar med lågavlönade chaufförer tillgängliga? En motorväg som underhålls av staten och sannolikt utsätts för ett kraftigt slitage uttryckligen av den tunga trafiken. Det råder dessutom uppenbarligen extremt osund konkurrens där svenska åkare blir lidande, ett fenomen som ingen verkar få bukt med.

Vi som konsumenter borde kräva att transporterna sker på ett säkert och hållbart sätt, helst i så stor utsträckning som möjligt med miljövänliga fartyg. Det är antagligen inom närsjöfarten som svenskflaggad kvalitetssjöfart har sin starkaste tillväxtpotential. Sätt press på beslutsfattare inom politik och näringsliv att på allvar ta itu med problemen med den ökande tunga trafiken på vägarna genom att ge den svenska sjöfarten en chans att visa framfötterna på hemmaplan, både till havs och på de inre vattenvägarna. Progressiva rederier som frivilligt låter bygga mer miljövänliga fartyg än vad de internationella regelverken kräver måste gynnas i den tuffa konkurrensen i stället för att i praktiken bestraffas. Detta skulle vara ett effektivt sätt att göra svensk sjöfart stor igen. Den verkligt stora vinnaren i en sådan utveckling skulle vara samhället.