Den svenska maskinisten biter bäst!

Antonymen till innovation är för mig okänd men kanske kan tradition funka? Vi som seglat till sjöss har nog fått erfara att nymodigheter inte alltid ses med blida ögon och det med all rätt skulle jag vilja påstå. Sjöfarare likt lotsar står på en solid grund av kanske tusen års erfarenhet och det är som jag skrev i förra bloggen, inte en slump att vi har de rutiner vi har. Olyckor och dödsfall, haverier, bränder och grundstötningar m.m. har huggit ännu ett hack i erfarenhetens skrovliga sten som vi bär i vår sjömanssäck.

Maskinchef Per, inte helt ny bild……

Det hampade sig så att strax före jul ringde en gammal chief, Per Andersson, som jag jobbade med på 80-talet för Salén dels i Mexicogulfen och senare i Saudi Arabien. Han är numera glad pensionär men på en lite knagglig lina berättade han att han nu satt nere i hålan Salaya, Indien (mellan Mumbai och Karachi) och försökte få igång lite Siwertell grejor som brakat ihop. Han har jobbat med detta i många år men la av i våras vid snart 70 års ålder för att istället lägga energi på alla veteranbilar han har i garaget.

Jaguar XK 120, Pers stolthet

Men den store chefen ringde och bönade om hjälp för nu fick kolkraftverket ingen leverans från hamnen via det 17 km långa conveyor-banden. En bulkare låg inne och ville ju få lossat och kolkraftverket saknade kolet. Paniken stod på lut borta i Indialand bak Himalayas rand där händer det ju konstiga saker ibland. En Trollkarl behövdes som i visan men i verkligheten ringde man den gamle maskinisten från Sverige som efter idog övertalning från största chefen rycker ut med hajnyckeln och den gula ficklampan i bakfickan.

Indien har 1 miljard 324 miljoner människor varav 33 miljoner pluggar på högskola och en halv miljon ingenjörer utexamineras varje år. I PISA-resultaten som kommit de senaste åren så blir Sverige slagna på fingrarna av de flesta länder i världen, där bland annat Indien framhålls som ett av de bättre exemplen på hur studenterna tillägnar sig stor lärdom.

Så varför i hela fridens namn kan ingen av alla dessa miljontals ingenjörer hasa sig ner till hamnen och få rätsida på bekymren? Varför skicka en pensionerad sjöman från flumskolornas paradis Sverige?

Jo, därför att inga nymodiga innovationer eller datablad eller miniräknare eller tabeller med svar kan googlas fram när ett oväntat brutalt haveri inträffar! Där står de nystrukna vita skjortorna med pipande mobiltelefoner och kallsvetten bryter fram i pannan. Det här sa de inget om i skolan!! Var e’ facit??? Knapparna räcker liksom inte längre till att trycka på.

Men det är då det händer…., det kollektiva minnet från hundratals år av erfarna maskinister kanaliseras nu genom denne skumögde maskinist från Täby, som med vant öga och lurvig handpåläggning på bärlager, linskivor, rullar, kuggar och stag mm gör överslagsberäkningar, rimlighetsbedömningar och lägger fram en åtgärdsplan för att få igång klabbet på kortast möjliga tid. (N.B. det var inte Siwertells grejor som pajat!!)

Lossningen fungerar igen!

Till sjöss finns ingen verkstad att ringa. Det finns ingen akuthjälp som kommer. Det finns inga reservdelar att köpa och det finns inga färdiga svar att hämta. Det skall lösas på plats med tillgängliga medel och man kan ge sig den på att skepparen ringer från bryggan efter 10 minuter och frågar när han kan få manöver igen!!! För befraktningsavdelningen på rederiet har ju hört av sig och undrar om de inte är klara snart!

Det gäller att trolla med knäna och få ihop sk*ten och svaret kan definitivt inte googlas fram!

När så gubbsen under Pers ledning efter några dagars jobb fått igång systemet igen och kolen kunde transporteras samt vitskjortorna (från en man som heter Ove!!) torkat svetten ur pannan, uppenbarade sig den största chefen med blank kostym och undrade varför det rasat och hur kan man undvika liknande saker i framtiden. Som så ofta och som många av oss känner igen så är det kvartalsekonomin och räknenissarnas kalkyler som sätter nivån på kvaliteter och livslängd. Undermålig materiel, billig montering (lägsta budet vann!!), för mycket elektronik som ingen förstår men som ser coolt ut, för låg säkringsnivå med risk för trippning osv osv. ”You save a cent but lose a dollar” när ni gör på det här viset svarade Pelle. Troligtvis för döva öron för historien går igen och igen. (OBS Per hann hem till julskinkan!)

Teckning av Per Andersson

Det går att dra rätt bra paralleller till hur underhåll nedprioriteras av ekonomer även här hemma i Sverige och på nära håll till och med. Man kan stoppa in ett finger i dammen som läcker men på sikt måste det lagas ordentligt annars blir det dyrt på riktigt. Underhållsskulden är något som många frestas att skjuta framför sig, gärna hela sin mandatperiod eller förordnande så belastningen kommer på någon annans budget.

Jag har tidigare i bloggen skrivit om att företag som inte hänger med i utvecklingen utan sparar på forskning och innovation kommer att dö sotdöden. På samma sätt som en okunnig kvartalstörstande ledning kör på i kända hjulspår för att mjölka ur sista kronan ur en döende produkt istället för att blicka framåt, straffas även de som inte tillåter gammal erfarenhet och tradition få komma till tals och vårda de värden som finns inom företaget.

Vad gäller flumskolorna så började väl de komma redan på 60 -70 talet så dagens industrier och företag leds och drivs av produkterna ur den skolan. Eftersom AB Sverige går som bara den (ja kanske inte tåget då….) jämfört med många andra länder med bra PISA-resultat så är det nog så att det inte bara är inhamrade skolbetyg som räknas för att få till ett bra samhälle. Själv kickades jag ut ur gymnasiet med 1,8 i snitt (vilket kanske läsaren redan räknat ut) men det har ju gått ganska bra ändå? I förra bloggen påstod jag mig vara en early adopter och då kan ju nu påpeka att jag även var en late bloomer. Vi mognar olika fort och vi är ju alla barn av vår tid så det blir nog folk av våra ungdomar fast vi ibland misströstar. Redan Sokrates förfasades ju över ungdomens slapphet och uppnosighet mot de äldre.

Det handlar inte bara om innovation och inte heller bara om tradition. Som min gode vän, den alltför tidigt bortgångne gamängen och filosofen Thomas Böök ofta påminde mig: ”Ulf….. Det är inte antingen eller, utan både och!!”

God fortsättning på 2018


Lämna en kommentar på "Den svenska maskinisten biter bäst!"

  • Bo Nilsson Svara

    Med glimten i ögat sade vi förr att för Gud och en sjöman är inget omöjligt. Tar bara lite längre tid för Gud.Vill oxå påminna om att det finns bitska gubbar på däck oxå.

  • Jonas R Svara

    HaHa ja de var träffsäkert mycket igenkänningsfaktor, ibland är gammal äldst.

  • Janne Svara

    Så kloka ord! Autonoma fartyg är långt borta!

  • Kjell Svara

    Fast den 70 åringen har inte gått i dagens flumskola. Och jag kan garantera att på 60 talet var sjöbefälsskolorna inga flumskolor. och inte de som ledde dit heller. 68 vänstern hade visserligen letat sig in i universiteten och satt på gräsmattan och skanderade utanför studentlyan , men det var på universiteten och inte sjöbefälsskolorna

  • Anonym Svara

    Skönt med erfarenhet kommer man långt…….

  • Rolf B Bertilson Svara

    Ulf, här var det hammaren på spiken. Bra tänkt och skrivet! Och, det är klart att en gammal chief skulle lösa problemet. Som du skriver: ute till havs finns inga reservdelar och ingen åtkomlig expertis. Lös problemet!

  • Anonym Svara

    Mitt i prick, har haft allt för många fartygsingenjörer från den nya skolan som inte har någon kunskap om underhåll av fartygets framdrivning,

  • Anonym Svara

    Väldigt bra och roligt inslag!!