En jamare på Södra vägen

Södra vägen är lång – oändligt mycket längre än paradgatan Kungsportsavenyn, som löper parallellt i dess nordligaste del. Längre söderöver, bortom Liseberg, skiftar den namn till Mölndalsvägen, och på andra sidan kommungränsen till Göteborgsvägen. Där i syd drar den fram sida vid sida med Mölndalsån. Både ån och den närbelägna Kallebäckskällan har haft sina perioder som det gamla Göteborgs vattentäkt.

Somliga var emellertid begivna på helt andra dryckesvaror. Exempelvis Jamaicarom, som serverades på värdshuset Jamaica på Södra vägens norra del. Det lär ha varit just på göteborgssjappet Jamaica som uttrycket ”ta sig en jamare” föddes.

Göteborgs legendariske domprost Peter Wieselgren tog nog aldrig ”jamare” i sin mun, vare sig drycken eller ordet. Men snarare än absolutism förespråkade den svenska nykterhetsrörelsens fader faktiskt måttlighet, hur nu det begreppet skulle definieras. Året efter hans bortgång 1877 publicerade Ny Illustrerad Tidning denna notis, kanske till viss vägledning:

ETT MÅTTLIGHETSSÄLLSKAP stiftades nyligen i San Francisko, och dess stadgar föreskrifver bland annat: ”Sällskapet tillåter ej begagnandet af starkare drycker än vin och öl; skulle någon medlem lida af stark modstulenhet, vare det honom tillåtet att dricka whisky, genever, konjak eller rom.” Enligt senaste underrättelser om detta sällskap lära alla medlemmarna vara i högsta grad modstulna.

Rommen kom således med. Så lär den också vara världens mest sålda spritdryck. Även för oss som inte är tillräckligt modstulna för att nyttja denna söta dryckjom är den intressant utöver det vanliga, för sin roll i maritim kulturhistoria.

Det började med Columbus’ andra resa 1493. Med i lasten hade han plantor av det ostindiska gräs-släkte som Linné skulle ge namnet Sáccharum, efter sakkhara på det fornindiska språket pali (via arabiskans sukkar upphovet till socker, sugar, sucre och så vidare på Europas språk).

Först fem år senare skulle Vasco da Gama ”upptäcka” sjövägen till Indien, lotsad dit av en ‒ med tanke på de koloniala följderna ‒ dåraktig arabisk lots. Men redan under vår vikingatid hade morerna förmedlat det snabbväxande ostindiska sockerröret till Europa; till Sicilien på 800-talet och till Iberiska halvön på 1000-talet.

Columbus skulle nu odla sockerrör på den ”västindiska” ö, som av sin karibiska befolkning kallades Bohio eller Ayiti (Haiti). De spanska inkräktarna kallade den San Domingo eller Isla Española, vilket snart förvanskades till Hispaniola. God grogrund för sockerröret visade sig även finnas på de karibiska grannöarna Cuba, Jamaica (Xayamaca, ”källornas land”, och Borikén (dagens Puerto Rico).

Socker var en hett eftertraktad vara hemma i Europa. Snart kopierades exemplet av portugiserna, som anlade stora sockerplantager i Brasilien. Det ena gav det andra. Stora mängder västafrikanska slavar fördes dit – och hölls i schack med hjälp av den destillerade sockerrörssaften cachaça, Brasiliens egen romvariant (och huvudingrediens i den populära drinken caipirinha). Holländarna i Guayana följde efter, liksom britter och fransmän i Karibien.

Så småningom kom de själva på att destillera sockerrörssaften eller den sirapsliknande restprodukten melass till en stark spritdryck. Källorna är motstridiga om när och var det började, liksom om bakgrunden till det snart etablerade produktnamnet rom.

Britterna håller på sin dåvarande koloni Barbados (vars spanskklingande namn syftar på de skäggliknande lavar som hänger ned från fikonträden). De etablerade sig där kring 1625 och odlade snart sockerrör i stor skala. Odlingen var mycket ”personalintensiv”, och eftersom spanjorerna hade förintat de inhemska arawakerna inleddes nu en storskalig import av västafrikanska slavar.

Den mänskliga ondskan och girigheten nådde oanade proportioner. Triangeltraden etablerades. En ändlös ström av slavar fördes från Västafrika till Amerika, varpå socker och rom fördes därifrån till Europa, samt diverse krimskrams tillbaka till Västafrika att handla nya slavar för.

Sverige var också med på ett hörn eller två, även om våra förfäder inte hann få igång någon reguljär triangelhandel. Men ett okänt antal slavar fördes från den kortlivade 1600-talskolonin Carolusborg (Cabo Corso) i dagens Ghana till ön São Tomé ute i Guineabukten, där de såldes till portugisiska slavhandlare. 1784-1878 hade Sverige sin västindiska koloni Saint Barthélemy, där man först 1847 upphörde med slavhanteringen.

Rommen blev en oskiljaktig del av slaverisystemet. Även Barbados’ slavar hölls i schack med hjälp av den råsprit man snart började tillverka på ön. Där lär den ha kallats rumbullion eller rumbustion (”tumult”). Enligt britternas version förkortades detta till rum, när drycken inte kallades kill-devil, tafia eller Barbados water. På Barbados finns också vad som sägs vara världens äldsta aktiva romdestilleri, Mount Gay.

Hur som helst brändes liknande drycker långt innan termen rom myntades. Människans behov av att söka sig in i dimman är påhittighetens moder. Förr talade man om drinken Draque, uppkallad efter sjöhjälten och kaparen Francis Drake som härjade i farvattnen under 1500-talets senare hälft. Han lär ha ogillat det råa sockerrörsbrännvin som hans sjömän bälgade och smaksatte det därför med socker, lime och en kvist mynta. Så föddes det som skulle bli Cubas nationaldrink, numera kallad mojito. Om myntan utesluts kommer man väldigt nära författaren Ernest Hemingways livselixir daiquiri.

Drakes drink anses också ha givit upphov till den chilenska eller pan-andinska toddyn cola de mono, ”apsvans”, som ursprungligen lär ha kallats cola de gallo, ”tuppsvans”. Kan vi månne just där ana bakgrunden till det universella begreppet cocktail?

De fransktalande lär däremot se sitt rhum som en förvanskning av arôme, vilket skulle kunna anspela på dryckens kryddiga doft. På franskbehärskade karibiska öar som Martinique tillverkas två slags rom; rhum industriel på sockerrörsmelass och rhum agricole på sockerrörssaft, liknande brasilianarnas cachaça.

En urgammal malajisk rusdryck av sockerrör, brum, har också lanserats som produktnamnets upphov. Men det troliga är nog ändå att Linnés Sáccharum förkortades till rom, rum, rhum och så vidare.

1655 kastade britterna ut spanjorerna från Jamaica, som nu i stället blev en fristad för det avskum och slödder som gick under namnet buckanjärer. Erövringen skulle också få en avgörande betydelse för dryckesvanorna ombord i Royal Navy’s fartyg i hela 315 år!

Under 1600-talets förra hälft – och antagligen långt dessförinnan – lär stridsmoralen inom den engelska flottan ha stärkts genom tilldelning av en gallon (ca 4,5 liter) öl per man och dag. Ölfaten krävde emellertid alldeles för stort utrymme ombord. 1650 rationaliserade amiral Robert Blake ransonen till en betydligt mindre volym konjak. Och bara fem år senare kunde denna brandy ersättas av egenproducerad rom från Jamaica!

På den vägen är det. Ransonen lär länge ha varit half a pint – ungefär en kvarts liter – vid varje vaktavlösning. 1740 införde amiral Edward Vernon sin specialblandning. Riktad till sina Captains beordrade han att manskapets romranson skulle spädas ut med vatten (två, tre eller fyra delar vatten till en del rom). Dessutom lär lite limejuice och brunt socker ha tillsatts för smakens skull.

Vernon bar öknamnet ”Old Grog”, vilket syftade på hans slängkappa i det grova halvsidentyget grogram. Uttrycket överfördes nu till sjömännens vattenförorenade tot of rum. Därmed var den äkta groggen född.

1824 minskades mängden rom till hälften och 1850 reducerades tilldelningen till ett tillfälle per dag, klockan 1200. Åtta glas på skeppsklockan blev signalen för the sun’s over the foreyard (”solen står över fockrån”), med innebörden “det är hög tid att ta ett glas”. Extra tilldelning förekom vid speciella tillfällen, då den kodade ordern kunde lyda: All hands forward to splice the mainbrace! (”alle man föröver för att splejsa storbrassen!”).

Många minns med fasa den 31 juli 1970. Då inföll the black tot day, den ödesmättade dag då den allra sista romransonen utdelades. Därefter lär observationer av sjöodjur och liknande ha blivit alltmer sällsynta från brittiska örlogsfartyg.

Den tidens sjöuttryck för graden av berusning lever dock kvar; half seas over (”stagad”), under full sail (berusad), three sheets in the wind ("packad") och loaded to the gills (”aspackad”).

Antagligen myntades termen pusser som den berusades förvrängda uttal av Royal Navy’s purser, ungefär motsvarande handelsflottans stuert. Pusser har med tiden blivit närmast synonymt med Royal Navy.

Rariteter i form av restlager av Royal Navy’s rom lär fortfarande finnas i det forna imperiets utkanter. Och på British Virgin Islands i Västindien lär Pusser’s Rum fortfarande buteljeras med flottans white ensign på etiketten, och med innehåll som sägs följa originalreceptet.

Där utspelar sig också en rommättad sångstrof i Robert Louis Stevensons roman Treasure Island (Skattkammarön), som antingen diktades av honom själv eller grundar sig på någon bortglömd sjömansvisa. I svensk översättning lyder den:

Femton gastar på död mans kista
Hej och hå och en flaska med rom!
Sprit och Hin Håle har sörjt för de andra
Hej och hå och en flaska med rom!

Enligt en trovärdig skröna handlar texten egentligen om en grupp myterister, som buckanjären Edward ”Blackbeard” Teach strandsatte på en karg liten västindisk klippö utanför Peter Island, kallad Deadman’s Chest. Myteristerna fick med sig varsin sabel och varsin flaska rom. Avsikten var nog att de under rusets inverkan skulle ha ihjäl varandra, eller så småningom svälta ihjäl. Men när Blackbeard återvände dit en månad senare fann han till sin förvåning 15 överlevande…

Så långt bort kan ex-sjömannens tankebanor förledas under en ensam, helt nykter promenad längs Södra vägen i hans gamla hemstad Göteborg!


Lämna en kommentar på "En jamare på Södra vägen"

  • Eric Forsström Svara

    Hej.
    Jag har läst dina reportage om olyckor till sjöss.
    Jag undrar om Du kunde finna en olycka som hände min farbror Carl Forsström.
    Han och hans kompis hade mönstrat ombord på ett segelfartyg som jag inte vet namnet på.
    Fartyget hade nyligen köps och skulle bara sega till sin nya hemmahamn.
    Man hade bunkrat för 3 veckors resa men resan tog 63 dygn.
    Hon hade råkat ut för en storm och var helt sönderslagen.
    Hon drev förbi en lotsstation och dess personal tyckte det var något konstigt med henne så de beslöt sig för att borda henne. Min farbror och några ur besättningen överlevde.
    Jag kan tyvärr inte säga vare sig namn på fartyget, dess redare avresehamn eller den hamn som hon skulle segla till. Jag har för mig att jag har läst något om detta i sjöfolkets tidning och då skulle det vara ungefär på 50-talet. Det skulle vara roligt om Du kunde hitt något on denna händelse

  • Anonym Svara

    Tack, Torbjörn, för ännu en berikande bistoria.

  • Anonym Svara

    Du är en fantastisk kultur-bärare! Tack!

  • Per Johan Ekelöf Svara

    Som vanligt mycket kunskap i en trevligt skriven förpackning. Tack!

  • Anonym Svara

    älskar dessa historielektioner 🙂