Birger Jarl och det förlorade 50-talet

birger_jarl_DSC4378

Till sitt läge hör Birger Jarl till de överlägset bästa hotellen i Stockholm, men det är nog ändå på sin plats att klassa henne som ”hostel”. Personalen är i toppklass, men jämför man komforten med modernare kryssningsfärjor och -fartyg hamnar Birger Jarl ohjälpligt på andra plats.

Det blev aldrig av att resa med Birger Jarl medan hon ännu var i trafik, även om tanken dök upp då och då. Sedan i fjol somras är det slut med Ålandskryssningarna, antagligen för alltid, men fartyget finns till all lycka kvar. Dessutom är hon fortfarande i ”aktiv tjänst”, även om hon numera är stationär och fungerar som flytande hostel i Stockholm.

När jag besökte Stockholm senast beslöt jag därför att övernatta ombord på denna klassiker. Det var både intressant och prisvärt. Om man känner för gamla fartyg är Birger Jarl ett idealiskt val, även om det finns många (givetvis dyrare) hotell som håller en betydligt högre standard och där rummen inte är lika lyhörda. Däremot kan läget inte vara mycket bättre, Birger Jarl ligger vid Skeppsbron i Gamla stan. Vid samma kaj lade hon till redan 1953, då hon levererades från Finnboda Varf och sattes i trafik mellan Stockholm och Åbo av Stockholms Rederiaktiebolag Svea.

”Olympiabåt”

Sveabolaget var ett av de tre samseglande rederierna inom Finlandstrafiken. Triumviratets finländska rederier – Ångfartygs Aktiebolaget Bore och Finska Ångfartygsaktiebolaget – hade var sitt passagerarfartyg i samma storleksklass som Birger Jarl. Identiska systrar var de inte, trots att ritningarna för de tre fartygen togs fram av Helsingörs varv. Det var huvudsakligen i ”skrovens allmänna utformning” som fartygen blev lika varandra. De tre redarna Högberg, von Rettig och Krogius ville däremot sätta sin egen prägel på respektive fartygs exteriör.

Birger Jarl var yngst i trion. FÅA tog leverans av sin Aallotar från Helsingör 1952 och Bore av sin Bore III från Oskarshamn senare samma år. De tre fartygen beställdes för att ta hand om passagerartransporterna till sommarolympiaden i Helsingfors 1952 och kallades därför Olympiabåtarna. Det enda av fartygen som blev klart i tid för olympiaden var Aallotar, men benämningen Olympiabåtarna levde kvar för hela serien.

Birger Jarl på 1960-talet med bilar på fördäck.

När jag steg ombord på Birger Jarl var det i hopp om att uppleva något av den 1950-talsmiljö som kännetecknade fartyget i en tid bilfärjeepoken inte ännu hade inletts inom Finlandstrafiken. Jag hade speciellt i tankarna en text som Ture Rinman skrev om fartyget i en jubileumsskrift för Sveriges Redareförening 1956. Han skrev bland annat så här:

”Birger Jarl, som blev den svenska systern i treklövern, stämmer väl överens med samtida svensk uppfattning om ett modernt passagerarfartygs utseende. För svenska ögon verkar hon renare och mindre traditionsbunden än de båda övriga.”

Birger Jarl var då det största fartyget som någonsin byggts i Stockholm. Stor var hon om man jämförde med Sveabolagets tidigare passagerarfartyg. Idag kan man inte ens med bästa vilja kalla henne stor, varken till sina dimensioner eller till sin kapacitet. Hennes totala passagerarkapacitet var 532 personer, av vilka 57 i första klass, 227 i turistklass och 248 som däckspassagerare. Längden var 92,4 meter och bruttotonnaget 2.900. Ångmaskinen utvecklade 2.800 indikerade hästkrafter och gav en fart på 15 knop.

Vackert fartyg

Birger Jarl betraktades som ett mycket vackert fartyg när hon levererades. Hon är fortfarande hyfsat vacker, men då får man nog censurerar vissa katastrofala tillbyggnader akterut och ha överseende med några andra konstigheter.

Fortfarande som ångfartyg men under namnet Baltic Star inleddes ålandskryssningar för Ånedinlinjen 1979 efter en ombyggnad. Här är fartyget på utgående från Mariehamn i oktober 1981 med blå skorsten och påmålade vita moln.

Jag kan bara inte förstå vad den person har tänkt på som ritade tillbyggnaden akterut. Förvisso ger den ett tillskott i hyttkapaciteten, men det sätt som den utförs på är inte speciellt lyckat. Det kanske skulle ha varit möjligt att bygga om henne med ett lite mer pietetsfullt grepp. Hon var ju trots allt en klassiker redan 1973, då man först byggde om akterskeppet för att kunna lasta bilar uppe på däck akterut – ett minst sagt udda arrangemang. Därifrån var steget kort att bygga hytter på bildäcket och en ”skybar” på däcket ovanför, vilket skedde i slutet av 1978. Därefter blev hon Panamaflaggade Baltic Star.

Jag saknar fartygets lätta och nästan yachtliknande exteriör, med de stora öppningarna i brädgångarna på B-däck och A-däck. De var utrustade med nedfällbara glasfönster som skydd för väder och vind. Mycket elegant och mycket typiskt för den tidens Finlandsbåtar.

Motorfartyg

Den kanske mest tragiska ombyggnad skedde trots allt 1982, då ångmaskinen från Helsingör lyftes ur och ersattes av ett dieselmaskineri. I ärlighetens namn bör man förstås medge att fartyget knappast skulle ha överlevt så många år till utan detta ingrepp. Att en kolvångmaskin inte är speciellt energieffektiv fick även Aura Line erfara, då man sommaren 1986 gjorde ett försök att återuppliva ångbåtsromantiken mellan Åbo och Stockholm med Borea (ex Bore). Bunkerkostnaderna hjälpte inte precis till att få ekonomin på fötter i det företaget.

Trots att det var rationellt att installera dieseldrifft känns det vemodigt att titta in genom dörren på B-däck som leder ned till maskinrummet. Man kan fortfarande föreställa sig cylindertopparna av ångmaskinen vid lejdaren ned till maskinrummet och känna lukten av smörjolja blandad med ånga. Tänk er hur unik Birger Jarl skulle vara med sitt ursprungliga maskineri! Synd att hon inte var K-märkt redan 1982.

Birger Jarl vintern 2003. Fartyget återfick sitt ursprungliga namn och svensk flagg 2002.

Väl installerad ombord i min hytt inser jag att Birger Jarl nog hade vissa svårigheter att stå sig i den knivskarpa konkurrensen på Ålands hav under sin ålders höst. Jämfört med de större och modernare ålandskryssarna Birka och Cinderella hade Birger Jarl en betydligt blygsammare hyttstandard, även om den i och för sig är helt adekvat efter uppgraderingar under årens lopp. Birger Jarl klarade sig länge tack vare en trogen krets av stamkunder, men i fjol började passagerarunderlaget bli så svagt att det inte gick att fortsätta – trots att man redan under vårvintern idkade trafik varannan vecka och därmed även kunde halvera antalet ombordanställda.

Birger Jarl i Stockholm i slutet av maj 2013. Inte långt därefter lade rederiet ned sin kryssningstrafik till Mariehamn 

Sjöhistoriska skriver att stora delar av inredningen, med möbler och konstnärlig utsmyckning är i originalskick. När det blir dags att utforska fartyget närmare och leta efter dessa pärlor måste jag medge att inredningen och interiörerna gav ett något rörigt intryck rent stilmässigt. Jag misstänker att här finns gammalt och lite nyare, blandat i en salig röra. Det känns som om man i något skede gjort ombyggnader i syfte att skapa en genuin, ”gammaldags” ångbåtsstämning, utan att egentligen bry sig om hur fartyget såg ut ursprungligen. Ett modernt passagerarfartyg i början av 1950-talet inreddes verkligen inte som en ångare i början av seklet. Miljön ombord var därför inte riktigt den som jag hade förväntat mig efter att ha läst leveranspresentationen i Svensk Sjöfarts Tidning. Det vore intressant att få mer information om vad som egentligen är original och vad som är mer eller mindre värdelösa ångbåtsnostalgiska ingrepp från senare ombyggnader.

Entréhallen till det som ursprungligen var förstaklassavdelningen på A-däck.

Så här skrev Svensk Sjöfarts Tidning i sin fartygspresentation i juli 1953:

”Direkt från landgångsdäcket (B-däcket) kommer 1:a klass passagerarna genom en särskild trappa till den effektfulla entréhallen på A-däcket. Denna har skott av ek och blå textilmönstrade isolitplattor (Perstorpplattan), durk i svart- o. vitrutig linoleum samt möbler klädda med röd Stigolon.”

”Akter om entréhallen löper de i en sober beige-gul färgton hållna 1:a klass passagerargångarna med durken belagd med Phenco plastmattor i svart och vitt.”

Det är dessa klassiska 1950-talsinteriörer jag saknar.

Men vi får ändå vara tacksamma att Birger Jarl fortfarande existerar. Kanske det rentav någon gång i framtiden skulle kunna bli aktuellt att återställa henne i ett mer ursprungligt skick?

Restaurang Roslagen, ursprungligen första klass matsal.