Sjöfartsutbildningen i Härnösand.
Härnösands kommun

Vill rädda sjöfartsutbildningen i Härnösand

Transportföretagen, Eckerö, Viking Line och Tallink Silja vill tillsammans försöka rädda sjöfartsutbildningen på Härnösands gymnasium. Bland annat genom marknadsföring och praktikplatser, skriver man i nedan debatt-artikel. Beslutet att lägga ner utbildningen fattades av skolnämnden i Härnösand i oktober.     

Relaterade artiklar

Sjöfarten är ett miljömässigt hållbart transportmedel och en förutsättning för hela Sveriges ekonomi och näringsliv då cirka 90 procent av all export och import sker med sjöfart. För att så även ska vara fallet i framtiden är det av stor vikt att svenska rederier får tillgång till personal.

Sjöfartens förutsättningar har förbättrats genom bland annat den nationella planen för infrastruktursystemet för åren 2018–2029 och det är positivt att vi även kan se att utflaggningstrenden inte bara har stannat av, utan att ett antal nybyggen har fått svensk flagg och att fler är att vänta. Dessutom har ett betydande antal tidigare utflaggade fartyg fått svensk flagg. Detta i kombination med positiva trender som att fler väljer att nyttja passagerarrederier innebär att sjöfarten har vind i seglen och går en ljus framtid till mötes. Sjöfartens efterfrågan på nyutexaminerade studenter kommer därför att öka, vilket inte minst även gäller elever som fått sin grundutbildning på Härnösands gymnasium.

Det är därför mycket olyckligt att det nu har kommit ett politiskt beslut om att lägga ner sjöfartsutbildningen på Härnösands gymnasium. Många rederier, och andra organisationer, vittnar om mycket goda erfarenheter av medarbetare från utbildningen. Detta är ett bevis på den goda kvalitet som utbildningen har och som också behövs i framtiden.

Sjöfartsutbildningen vid Härnösands gymnasium är en viktig del för kompetensförsörjningen av manskap. Vi har respekt för att det sviktande elevunderlaget är ett problem och därför vill vi vara en konstruktiv part i arbetet med att attrahera fler till utbildningen. Detta vill vi göra genom att långsiktigt stötta skolan. Vi kan bland annat säkerställa tillgången till praktikplatser samt bistå med att marknadsföra yrkena och utbildningen på Härnösands gymnasium. Det är vår fulla övertygelse att detta kommer att göra skillnad – inte minst med tanke på att vi har positiva erfarenheter från andra delar av transportbranschen som har haft liknande utmaningar.

Branschen arbetar redan i dag med att upplysa ungdomar och deras föräldrar om sjöfartens utbildningar och yrken. Vi vill att fler unga ska intressera sig för sjöfartsyrkena och få en insikt om sjöfartens viktiga roll i samhället. 

Vi hoppas, i ljuset av ovanstående, att den styrande majoriteten i Härnösand vill föra en dialog om hur vi tillsammans kan skapa förutsättningar för sjöfartsutbildningen vid Härnösands gymnasium att finnas kvar och få möjlighet att växa till sin fulla potential.

Mattias Dahl, vd, Transportföretagen
Björn Blomqvist, vd, Rederi Eckerö Sverige
Jan Hanses, vd, Viking Line
Marcus Risberg, vd, Tallink Silja
Caj Luoma, chef kompetensförsörjning, Transportföretagen


Lämna en kommentar på "Vill rädda sjöfartsutbildningen i Härnösand"

Hittills finns det 3 kommentarer. Samtliga kommentarer granskas i förhand innan publicering.
Läs våra regler för kommentering!

  • Det är mycket glädjande att branschen ställer upp och vill hjälpa de svenska sjöfartsutbildningarna i allmänhet och Härnösands gymnasium i synnerhet. Det ger hopp och framtidstro hos oss bedriver gymnasieutbildning inom sjöfart.

    Härnösands kommun väljer att avveckla sin avdelning inom gymnasieskolan som utbildar ungdomar för arbete till sjöss på grund av ekonomiska skäl. Det kostar helt enkelt för mycket att hålla igång den verksamheten. Att bedriva yrkesutbildning inom sjöfart är resurskrävande och den ersättning som staten erbjuder utbildningsanordnaren täcker inte kostnaderna. Detta har blivit allt mer kännbart när antalet elever på utbildningen minskar eftersom ersättningen från det allmänna ges per elev. Färre elever ger en ökad kostnad per elev.

    Skolverket, som beslutar om ersättningen, vill inte ta hänsyn till att den negativa differensen mellan inkomster och kostnader ökat i takt med det minskade elevantalet på utbildningen, utan ersättningsnivån ligger i stor sett fast. Det blir alltså till slut en förlustaffär för utbildaren att bedriva Sjöfartsutbildningen. Därför lägger Härnösands kommun ned utbildningen.

    Fortfarande finns några skolor kvar i Sverige som bedriver Sjöfartsutbildningen, men jag vågar nog påstå att de flesta av oss just nu kämpar med samma utmaningar som man gjort i Härnösand. Så för att kunna säkerställa tillgången på arbetskraft inom sjöfarten behövs verkligen den hjälpande hand som branschföreträdarna i debattinlägget nu sträcker ut till gymnasieskolorna. Och i väntan på att Skolverket förstår att de genom sina beslut om ersättningsnivå kan förhindra att fler skolor väljer att avveckla sin utbildningsverksamhet inom sjöfart, tar vi med glädje emot ert stöd.

  • Erik Sandberg Svara

    SVAR TILL ANONYM – ”Vi har hört det förut”.

    Givetvis finns anledning att vara kritisk och det finns säkerligen en del substans i det du skriver. Det finns däremot flera orsaker till varför jag inte behöver tänka ”upp till bevis då!

    Det finns flera exempel där man innevarande år gått in och stöttat t.o.m. enskilda individer för att få dem i behörigt skick. Jag är inte ett dugg orolig för att artikeln är något spel för galleriet.

    Det jag däremot är orolig för är landets förnödenhetsförsörjning ur ett realpolitiskt perspektiv. Marknaden kan inte, hur mycket man än vill från politiskt håll, hantera behovet av en tillräckligt stor svenskflaggad handelsflotta. Det är inte ”bara att flagga in” om tumskruvarna dras åt. Jag pratar om vårt ytterst känsliga läge för att kunna importera och exportera varor; eller om du vill ”vem kör bananerna?”

    Om någon gnäller över hur Sverige hanterade saker som hände under VK II, t.ex. att vi hade minspärrar i norra Öresund enligt Nazi-tysklands ”önskemål”, tillät trupptransporter med dess förband och exporterade råmaterial och teknik till dess krigsindustri så måste man känna till – vi hade inget egentligt realpolitiskt val när vi väl insåg vad det tredje rikets politik skulle komma att innebära. Sverige blev med sitt agerande också misstänkliggjort av alla parter, något som kom att innebära nära nog en total politisk undfallenhet i utrikespolitiken.

    Svensk sjöfart var förövrigt först med att signalera vad Nazi-tyskland egentligen stod för!

    Varför menar jag att detta är allvarligt och att frågan om rådigheten över sjövägar och svensk sjöfart måste hanteras ”med andra medel än marknaden” och hur kopplar jag gymnasieutbildningarna och i synnerhet den i Härnösand i allt detta?

    Sverige hävdar såväl alliansfrihet som neutralitet i sin utrikespolitik. Av den anledningen så är vi ”nyttiga idioter” i någons tankesfär och de facto realpolitiskt nyttiga genom att kunna utgöra en buffertzon eller en ”nödlina” att ta till i kommunikationen mellan super-/stormakterna under kalla kriget benämnda väst och öst. Det sistnämnda kan inte underskattas.

    Den svenska folksjälen, med allt vad det innebär, menar många gånger att någon annan väg inte finns, d.v.s. ett förutbestämt ställningstagande egentligen innebärande ett NATO-medlemskap. Det är många gånger som det svenska ställningstagandet inte kan harmonisera med verkligheten och den är heller inte trovärdig mot någon part. Likväl fyller denna ”lögn” en stor funktion – det vet vi genom vår särställning i bl.a. medlingssammanhang inom världspolitiken. Bara detta är fantastiskt. Vi är alltså legala trots att alla parter är medvetna om vår inofficiella ”lögn” om vart vi hör hemma.

    Vi är således unika, men på bekostnad av vad?

    Jo, en oroväckande obalans mellan idealism och realism!

    Vi har en längre tid fokuserat på att reformera den internationella politiken och minska riskerna för konflikter genom internationellt samarbete. Ibland nästan osmakligt genom att driva frågor som blir mycket obekväma för de nationer som vi förväntar oss stöd av vid en kris.

    För ett litet and som förutbestämt ensamhet i tider av konflikter är det heller inte hållbart att inte ha rådighet över sin förnödenhetsförsörjning. Att myndigheter som Transportstyrelsen och tidigare Sjöfartsverket in absurdum agerat 110% EU-neutralt utan att se till en minsta nämnare kopplat till realpolitiska behov har varit en katastrof ur det nationella perspektivet med utflaggning som följd. Men till deras tröst kan man säga att man lojalt har agerat utefter de uppdrag man givits under sitt departementsrör. Det finns alltså en direkt koppling mellan regeringens politik och det faktum att skattefinansierad verksamhet övergick till intäktsfinansierad verksamhet och att det i och med detta blev för dyrt att hålla oljelastfartyg under svensk flagg. Därefter känner vi till övrig utflaggning och den förlust av nationell kompetens det kommit att innebära.

    Då Sverige måste anses som en ö i transportsammanhang, en ö som i allt mindre omfattning är självförsörjande annat än på potatis, mjölk, en del stål, några fordon, musikproducerande och IT så gör detta oss enormt känsliga. MSB har gjort ynka försök att meddela slutsatserna av ett förändrat omvärldsläge och vår ytterst känsliga övergång till ett digitaliserat samhälle genom att rekommendera att ha några konservburkar i beredskap.

    Tyvärr räcker alltså inte svensk idealism speciellt länge, vare sig det rör sig om att vi drabbas av sanktioner eller andra konflikter. Obalansen som nämnts tidigare kommer att slå tillbaks och i själva verket göra oss till en lydstat till någon part.

    Idag svänger det också väldigt snabbt i den ekonomiska politiken och såväl USA som Europa är oroliga för sin tidigare ekonomiska dominans och söker hantera olika scenarior om vem som lierar sig med vem. Även rent inrikespolitiska ställningstaganden som vi inte trodde kunde ske får stora konsekvenser – tänker närmast på Trump som egentligen vill tillfredsställa sin inrikespolitik genom att vända sig utåt med handelssanktioner.

    Jag vill hävda att Sveriges ledning, genom sitt val av fortsatt idealistiska förhållningssätt måste ta ansvar för finansiering av landets försörjning i totalförsvarsbudgeten.

    Marknadens mekanismer tar ingen hänsyn till den svenska deklarerade ideologin om alliansfrihet respektive neutralitet. Jag brukar, liksom kapten Lägervall, säga att realpolitik är stål! Stål som i både fartyg ock kanoner! Dessa är en förutsättning för att kunna bedriva realpolitik – och till och med dess yttersta medel då den ena kräver det andra. Vem kommer hit med bananerna, dina virtuella glasögon och dina IT-prylar som sannolikt inte fungerar när GPS-systemet släcks eller störs ut efter att politikerna tog ett visst beslut?

    Jag kanske hårddrog frågan, men det ligger ändå en stor del realism i frågan. Det är också här Härnösand och sjögymnasiet kommer in.

    Det är inte helt sant att säga att realpolitik bara handlar om stål. Vi behöver också bemanna såväl handelsflotta som örlogsflotta med sjömän, sjöbefäl och officerare; även utbildning behövs. Vi behöver också rådighet över fartygen, vilket innebär svensk flagg; det är inte ”bara” att flagga in dem. Historien visar att t.o.m. örlogsfartyg kan bli kvar i främmande land innan de blivit levererade.

    Med ett egentligt behov av ytterligare 200 svenskflaggade fartyg av olika typer och knappt 100 befintliga, där vi inte per automatik kan garantera att de TAP-anställda kan finnas kvar, bör statsmakten verkligen vårda det lilla som finns kvar av svensk sjöfartsutbildning.

    Sjöfartsutbildningarna är således ett riksintresse och tyvärr passar de inte in i något av de befintliga skolsystem som de har blivit tvungna att underordnas. Det fungerar tyvärr inte!
    Det hade för övrigt varit intressant fått se hur det av staten stoppade sjöbefälsutbildningsinitiativet COMET hade klarat sig idag – förmodligen väldigt bra! Även försörjningen av navigationslärare är väsentlig. Det duger inte med akademins krav på allmänt disputerade lektorer – det kostar bara kraft utan att bli verkstad. Gärna vetenskap och FoI, men först ett återtagande av det som ger effekt; en högre nautisk utbildning i form av en navigationslärarutbildning.

    Genom att regeringen inte tar i sjöfartsfrågorna, t.ex. genom samordning innan uppdragen ges i ”departementsrören”, där senare verk och myndigheter skall arbeta affärsmässigt, äventyrar man såväl möjligheten till att driva realpolitiska frågor som möjligheten att försörja landet med förnödenheter. Alternativet är att till fullo liera sig med någon pakt som kan garantera vårt lands säkerhet.

    Båda alternativen kommer att kräva en bedömd skattefinansiering runt 3 – 4% av BNP. I det ena alternativet kan Sverige sannolikt senare driva tuffare utrikespolitiska frågor om t.ex. kärnvapennedrustning, utan att det direkt kan vara skadligt.

    Allt har ett pris och allt hänger ihop; till och med en liten sjöfartsutbildning i Härnösand som förser sjöfarten med sjömän och blivande studenter till sjöfartshögskolorna i en tid där enstaka studenter kan vara avgörande för utbildningarnas fortlevnad!

    Gnäll inte på redarna, de är de små men ack så viktiga aktörerna som kämpat på hårt för att inte gå samma öde till mötes som svenska varv. I det fallet gasade sig förresten finnarna upp för backen…

    Hela samhället vinner på att samordna sjöfartsfrågorna och vi kommer att få igen varenda satsad krona på sikt!

    /Erik Sandberg

  • Anonym Svara

    Vj har hört det förut—men rederierna väljer gärna billigare besättning. Ibland känns det som man är villiga att betala mer för att få folk från andra länder. Sedan kan ju folk från andra länder få sink-villkor iallafall för ett antal månader. Så bra det kan bli bara man bor utanför Sverige.