Fotograf: Sjöfartstidningens arkiv

Kategori: RoRo | Fartygsutrustning | Kultur

”Plötsligt hängde bogvisiret löst i sina gångjärn”

Det är nu dags att skriva om äventyren i Engelska kanalen som kapten på min första Roro-båt.

Fartyget Stena Sailer byggdes i Rotterdam 1973. Bygget föröver med plats för 12 passagerare och 16 knop sattes hon in i fart mellan Dover-Calais/Zeebrugge för Townsend Thoresen i maj 1973 där Dover var bashamnen.

Townsend hade lånat ut styrmän som skulle fungera som navigatörer och rådgivare. Det var behov särskilt vid anlöpet av Calais som på den tiden utgjordes av två träpirar med det starka tidvattnet rinnande tvärs inloppet. Det gällde att ha tillräckligt med styrfart för att göra passagen mellan pirarna tillräckligt snabbt för att komma ur tidvattenströmmen och för att stötta upp giren. 10 till 12 knop visade sig vara en lämplig fart. I Calais och Zeebrugge var det inte lotstvång men i Dover var det lotsplikt trots att de engelska styrmännen var ombord.

Som befälhavare var tjänstgöringen två dygn ombord och två iland. Avlösningen skedde vid hamnliggande i Dover vid 22-tiden. Första benet var Calais och tillbaka i Dover nästa morgon gick resan till Zeebrugge med avgång därifrån till Dover lagom för att göra klart för nästa resa till Calais på kvällen.

Mitt boende iland första tiden blev en husvagn tillsammans med familjen tills vi fick tag i ett hus utanför Dover. När familjen reste hem efter den första perioden fick jag tag i ett hus utan någon typ av centralvärme. Så det gällde på kvällen vid hemkomst att sätta eld på kolen i den svåreldade braskaminen och lägga sig med dubbla täcken. Långt fram på dagen var det något så när varmt.

Förspel till Estonia

Det är två minnesvärda tillfällen som föranleddes av stormigt väder som jag vill beskriva. Vid båda tillfällena var det sydvästlig storm och orkan som gjorde att det var omöjligt att angöra Dover. Här skall jag beskriva det första äventyret om bogvisiret som kom att leva sitt eget liv i svårt väder och som i dag för tankarna till Estonias olycksaliga haveri i Östersjön i september 1994. Det andra äventyret med tappat ankare blir en senare historia.

Det var i februari 1974. Vi var på resa till Dover från Zeebrugge med halvlastat fartyg och några långtradarchaufförer och hade Dover i sikte föröver. Vädret var SV-lig vind med byar upp till 13 Beaufort enligt Dover Port control. Vi gick med lägsta möjliga styrfart mot vinden med kurs som bar mot Dover. Hamnen var stängd för all trafik så det var bara att avvakta. Framfarten var någon enstaka knop och beslut måste snart tas att gå till ankars i lä norr om Dover vid Margate eller om vinden skulle avta och vi kunde anlöpa hamnen. Men det blev ett tredje alternativ.

En ljusstrimma i skarven

Det var i kvällningen och jag hade tagit upp en middagsbricka på bryggan och kunde stående vid frontfönstren se ner på backen. Det var fascinerande att se hur sjön fyllde bogvisiret varje gång hon mjukt dök i vågdalarna utan att ta vatten på däck.

Plötsligt visade sig en ljusstrimma i skarven mellan backdäcket och bogvisiret. Där skulle det inte lysa och jag förstod att det var belysningen mellan bogrampen och visiret som syntes. Bogvisiret hängde alltså löst i sina gångjärn och rörde sig upp och ner i vågorna och slog med kraftiga smällar när det föll ner i sitt normala läge. Låsningarna i nedre delen till visiret hade alltså släppt. Att fortsätta på det viset var inte försvarligt då värre skador sannolikt skulle uppstå eller att i värsta fall tappa visiret så det enda alternativet var att gira runt och gå med vinden.

För att göra den manövern avvaktade jag så låga sjöar som möjligt och girade så hårt styrbord med full kraft. Däcksbesättningen fick surra ner den vattentäta bogrampen med kättingar för att säkra den vattentäta delen mot havet.

Inga lotsar

Trots minimal framdrift seglade vi iväg med vinden akterifrån med 13 knop med byge och akterramp som segel. Vinden bar oss mot Rotterdam passligt nog där fartyget byggdes nio månader tidigare. Rederiet meddelades vår situation och att avsikten var att gå mot Rotterdam.

Vädret var så pass dåligt att all lotsning var suspenderad vid Hook of Holland där lots skall borda för Rotterdam. Jag hade inget annat alternativ med tanke på omständligheterna än att gå med vinden för att inte riskera last och fartyg och inte minst det löst hängande visiret.

Minst en trailer hade vält så långt. Jag anropade lotsarna för att meddela vår ankomst och begärde lots. Lotsstationen meddelade att hamnen var stängd och att all lotsning var suspenderad men jag kunde bara svara att vi måste söka skydd och att det var en nödsituation.

Efter en del palaver så fick jag motvilligt vägledning för att gå in till hamnlotsen. En sur morgontrött lots mötte upp så småningom som undrade vad vi höll på med. Jag förklarade för honom att bogvisiret inte var säkrat utan hängde i sina gångjärn. Han visade då en viss förståelse. Den hårda vinden hade pressat in vattnet i hamnen och gjort att vattenståndet var högt och stod över kajerna. Med hjälp av ett antal bogserbåtar kom vi slutligen till kaj på morgonkvisten.

Frampå förmiddagen kom representanter från nybyggnadsvarvet och inspekterade bogvisiret och dess låsning.

Tillsammans med rederiets inspektör och klassen beslöts att svetsa fast visiret, vilket gjorde att vi för en tid bara kunde använda akterrampen för att lasta och lossa, vilket ju var ett aber för vår charter Townsend och framför allt för de lastbilschaufförer som inte var vana att backa sina fordon.

Den havererade lastbilen rätades upp till cirka 45 grader med hjälp av stora gummikuddar som stacks under chassit och luftfylldes. Taljor anbragta till utsidan kunde sedan räta upp haveristen. Turligt nog var det inte någon bräcklig eller farlig last utan någon typ av balar som var lastade högt och utan att vara surrade till lastbilen.

Inte första gången

Slutet på detta äventyr blev att besättningen anklagades för att inte ha låst bogvisiret på rätt sätt men det avvisades kategoriskt. Vår åsikt var att låsningsanordningen var av en för klen konstruktion vilket berörda skeppsbyggare och klass blev medvetna om senare. En kort tid efter vårt haveri råkade ett systerfartyg ut för samma händelse. Hon gick i fart i Nya Zeeländska vatten och byggd på samma varv. Hon hade ändå extra säkringar i form av kraftiga vantskruvar anbragta. Om hon tappade visiret eller inte fick jag aldrig reda på.

Lars Ericsson

Kommentarer

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.