Det anrika SR-programmet Dagens dikt efter tolvslaget i P1 ägnade sig nyligen åt något som sedan länge ingår i den maritima kulturen.
Det rörde sig om uppläsning av Sången om den gamle sjömannen, som i poeten Samuel Taylor Coleridges originalversion från 1797 heter The Rime of the Ancient Mariner. En gammal sjöman berättar i sju avsnitt om hur han hade ådragit sig skuld mot naturen genom att ha skjutit en albatross. Som straff fick han ha den döda albatrossen hängande om halsen.
Därav det bevingade uttrycket an albatross around one’s neck. På svenska brukar det översättas ”en kvarnsten om halsen” men har egentligen en djupare innebörd. Innebörden är en tung skuldbörda som blockerar lycka och välgång. (Kvarnstenen syftar däremot på ett märgfullt Jesuscitat från Matteusevangeliet: ”…Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.”)
Den vittbefarne albatrossen anses härbärgera en drunknad sjömans själ, och en del sjömän kunde känna sig illa till mods över fågelns blotta närvaro. Dessutom ansågs det vara mycket olycksbådande att döda en albatross. Om så ändå skedde och det resulterade i busväder gjorde man bäst i att binda fast missdådaren i stormasten, utan mat och vatten men med fågelkadavret runt halsen, tills stormen bedarrade.
Kapten Cooks våldsamma död på Hawaii 1779 sattes i samband med att han hade ätit av en albatross, som hans skeppskamrat Joseph Banks hade skjutit. Möjligen var det den händelsekedjan som inspirerade Coleridge till dikten. Såvitt bekant hade han ingen egen maritim erfarenhet,
Vandringsalbatrossen är vindarnas mästare och världens största flygande fågel. Hannen väger runt tio kilo. Den mäter tre och en halv meter mellan vingspetsarna och uppemot en och en halv meter mellan näbb och stjärt. Kapfåret, som arten har kallats bland sjöfolk, kan leva i sextiotals år. Det bevisades av en albatross som landade på fregatten Duchess of Argyll 1887. Om halsen bar den ett meddelande som hade skrivits på skeppet Columbus 47 år tidigare!
Samma albatross försökte strax därefter assistera de 13 skeppsbrutna från franska Tamaris, som förlist vid Crozetöarna sydost om Sydafrika. Sjömännen hade lyckats fånga fågeln och fäst ett nödmeddelande vid dess ena ben. Den flög ända till Fremantle, där den halvdöd av utmattning störtade till marken. Därmed kunde en undsättningsexpedition dras igång.
En annan veteran var honan Grandma, som hade ringmärkts redan på 1930-talet och möjligen var världens äldsta fågel. Hon häckade regelbundet på Taiaroaudden på Nya Zeeland. Men 1990 väntade hennes make förgäves på henne. Grandma var och förblev spårlöst försvunnen och hade förmodligen glidit in över sällare fiskevatten.
Albatrossens värste fiende är rovdjuret Homo sapiens, som fiskar tonfisk i sydliga vatten med långrevar som sträcker sig över flera mil. På tusentals krokar hänger bete, oemotståndligt lockande för de ständigt hungriga albatrossernas känsliga näsborrar. De albatrosser som fastnar på kroken och dukar under kan räknas i myriader varje år.
Japanerna kallar albatrossen ahōdori, ”dum fågel”. Ologiskt nog skrivs namnet med tre tecken som i stället betyder ”den trofaste gubben i skyn”. Mot slutet av 1800-talet började japanerna jaga de enda albatrossarter som lever norr om ekvatorn, för att utvinna fjädrar till dunbolster och kuddar. De är Laysanalbatrossen, den svartfotade albatrossen och den mycket sällsynta gulnackade albatrossen; alla således hemmahörande i Stilla havet.
Utöver Galapagosalbatrossen finns ytterligare nio arter, som alla håller till i de stormpiskade sydhaven. De är mästerliga på att utnyttja de förhärskande vindarna. Havets vagabond svävar med vinden och dalar långsamt mellan vågorna. I exakt rätt ögonblick rider den på uppvinden högt över vågkammen, varpå den fortsätter sväva mot nästa våg, osv. Så kan den hålla på i upp till 80 kilometer i timmen en hel månad i sträck; alltmedan vingarna inte verkar röra sig det ringaste. Men om vinden skulle mojna till lätt bris lägger den sig i vattnet och väntar tålmodigt på ett riktigt härligt busväder.
Därför är ekvatorialkalmernas och hästbreddernas stiltjebälten en effektiv barriär mot Nordatlanten. Men det händer att en plötslig sydstorm lotsar en albatross långt norröver, utan en chans att återvända till de sina. Det var vad som drabbade den svartbrynade albatrossen Albert, som 1967 dök upp i havssulekolonin på Bass Rock ost om Skottland. Antagligen tyckte han att havssulorna mer än andra påminde om hans egen art. 1971 förhalade Albert till havssulekolonin på Shetlandsön Unst. Dit återvände han troget dit varje år, desperat sökande efter en fästmö bland sulefröknarna. Men han accepterades aldrig som sula utan förblev solo.
Fotnot: Den 11 oktober 2016 hade jag ett längre blogginlägg på denna plats, med rubriken Lufthavets virtuoser. Klicka dig gärna tillbaka dit.