Lufthavets virtuoser

Den kärlekskranke havssulan Nigel har skapat rubriker på sistone. Han har förälskat sig i en sulehona på Mana Island, som ligger i Cook Strait mellan de båda nyzeeländska huvudöarna. Problemet är att kärleken är obesvarad. Nigel tycker nog att hon har ett hjärta av sten, och det är nästan sant. Föremålet för hans passion är nämligen gjort av betong.

1976 placerades 80 naturtrogna betongsulor ut på Mana Island, i syfte att locka dit livs levande artfränder. Det gick sådär ‒ tills i november 2015, då den ståndaktige friaren Nigel började dejta sin moatjé. Det lär han fortsätta med, tills han ‒ förhoppningsvis ‒ stöter på en mera ömsint och lysten suletjej att fria till.

Havssulan på bilden är inte Nigel. Jag fotograferade den under en sjöresa på västra Stilla havet 2009. Egentligen var det albatrosser jag lurpassade på, men de dök aldrig upp.

Vandringsalbatrossen är vindarnas mästare och världens största flygande fågel. Hannen väger runt tio kilo. Den mäter tre och en halv meter mellan vingspetsarna och uppemot en och en halv meter mellan näbb och stjärt. Kapfåret, som arten har kallats bland sjöfolk, kan leva i sextiotals år. Det bevisades av en albatross som landade på fregatten Duchess of Argyll 1887. Om halsen bar den ett meddelande som hade skrivits på skeppet Columbus 47 år tidigare!

paradisets-o%cc%88ar-12

Samma albatross försökte strax därefter assistera de 13 skeppsbrutna från franska Tamaris, som förlist vid Crozetöarna sydost om Sydafrika. Sjömännen hade lyckats fånga fågeln och fäst ett nödmeddelande vid dess ena ben. Den flög ända till Fremantle, där den halvdöd av trötthet störtade till marken. Därmed kunde en undsättningsexpedition dras igång.

En annan veteran var honan Grandma, som hade ringmärkts redan på 1930-talet och möjligen var världens äldsta fågel. Hon häckade regelbundet på Taiaroaudden på Nya Zeeland. Men 1990 väntade hennes make förgäves på henne. Grandma var och förblev spårlöst försvunnen och hade förmodligen glidit in över sällare fiskevatten.

Albatrossens värste fiende är rovdjuret Homo sapiens, som fiskar tonfisk i sydliga vatten med långrevar som sträcker sig över flera mil. På tusentals krokar hänger bete, oemotståndligt lockande för de ständigt hungriga albatrossernas känsliga näsborrar. De albatrosser som fastnar på kroken och dukar under kan räknas i myriader varje år.

Japanerna kallar albatrossen ahōdori, ”dum fågel”. Ologiskt nog skrivs namnet med tre tecken som i stället betyder ”den trofaste gubben i skyn”. Mot slutet av 1800-talet började japanerna jaga de enda albatrossarter som lever norr om ekvatorn, för att utvinna fjädrar till dunbolster och kuddar. De är Laysanalbatrossen, den svartfotade albatrossen och den mycket sällsynta gulnackade albatrossen; alla således hemmahörande i Stilla havet.

Utöver Galapagosalbatrossen finns ytterligare nio arter, som alla håller till i de stormpiskade sydhaven. De är mästerliga på att utnyttja de förhärskande vindarna. Havets vagabond svävar med vinden och dalar långsamt mellan vågorna. I exakt rätt ögonblick rider den på uppvinden högt över vågkammen, varpå den fortsätter sväva mot nästa våg, osv. Så kan den hålla på i upp till 80 kilometer i timmen en hel månad i sträck; alltmedan vingarna inte verkar röra sig det ringaste. Men om vinden skulle mojna till lätt bris lägger den sig i vattnet och väntar tålmodigt på ett riktigt härligt busväder.

Därför är ekvatorialkalmernas och hästbreddernas stiltjebälten en effektiv barriär mot Nordatlanten. Men det händer att en plötslig sydstorm lotsar en albatross långt norröver, utan en chans att återvända till de sina. Det var vad som drabbade den svartbrynade albatrossen Albert, som 1967 dök upp i havssulekolonin på Bass Rock ost om Skottland. Antagligen tyckte han att havssulorna mer än andra påminde om hans egen art. 1971 förhalade Albert till havssulekolonin på Shetlandsön Unst. Åtminstone till för några år sedan återvände han troget dit varje år, desperat sökande efter en fästmö bland sulefröknarna. Men han accepterades aldrig som sula utan förblev solo.

Skälet är väl att havssulehonorna instinktivt förnimmer att de tillhör ett helt annat släkte, hur oemotståndligt Albert än visar sin virila charm. Dessa graciösa flygare är de nordatlantiska viddernas härskare och lämnar endast sitt element när det är dags för att häcka. Det sker på avskilda platser kring Skottland, Island och Newfoundland. Likt den dubbelt så stora albatrossen glider havssulan elegant fram genom lufthavet samtidigt som den vilar på vingarna. Den är glupsk på fisk, som fångas i djärva störtdykningar.

På engelska heter sulan gannet, vilket också blivit en vanlig term när sjömän kallar varandra ”matvrak”. Namnet är tydligt besläktat med holländskans Jan van Gent, en term som också förekom bland norska sjöfarare. Tydligen ligger en ordlek bakom. Gent är ”gåshanne”. I den flamska staden med likalydande namn föddes 1340 den engelske prinsen John of Gaunt – sedermera förevigad av Shakespeare som en makthungrig typ.

Alberts svartbrynade albatrossfränder brukade kallas mollymawk, ett ursprungligen holländskt ord som betyder ”dum mås”. Antagligen berodde det på att fåglarna är lika klumpiga när de dimper ned på däck som de är eleganta och graciösa när de svävar fritt i sitt rätta element. Till en början fäste sjö- och fångstmännen knappast något speciellt avseende vid just albatrossen. Den lättfångade fågelns tranmättade kött gav ingen kulinarisk upplevelse men kunde vid skeppsbrott ge dem chansen att överleva. Fötternas simhud kunde bli tobaks- eller penningpungar, näbben ett handtag på en spatserkäpp (som i övrigt kunde bestå av en hajryggrad), osv. Människan tog för sig ur naturens skafferi.

1798 publicerade Samuel Coleridge sin Rime of the Ancient Mariner, ”Sången om den gamle sjömannen”. Där erinrar diktaren om att albatrosser härbärgerar avlidna sjömäns själar och att det därför vore mycket olycksbådande att döda dem. Den som ändå gör det surras fast vid stormasten och får stå där med den döda fågeln om halsen tills en pågående storm bedarrar. Uttrycket an albatross around one’s neck syftar sedan dess på en tung skuldbörda som blockerar lycka och välgång, med djupare innebörd än vårt ”en kvarnsten om halsen”.

Somliga har hävdat att albatrosserna inte härbärgerar vilka sjömanssjälar som helst. Det rör sig om de osaliga själarna efter snåla och elaka skeppare, som nu straffas med ändlösa färder över ödsliga havsvidder – i ständig jakt på mat. Om en albatross cirklar runt ett fartyg i öppen sjö är det ett förebud om dåligt väder. Å andra sidan ansågs albatrossen ibland vara kapabel att rädda nödställda sjömän ur havet.

Att viss jakt ändå förekom antyds av logotypen för kaphornarnas numera avsomnade internationella brödraskap A.I.C.H.; ett albatrosshuvud med näbben fast i den specialkrok man använde för ändamålet. Albatross var kaphornarnas gradbeteckning på kaptener som fört befäl på segelfartyg runt Kap Horn. ”Mollyhawk” (med denna avvikande stavning) var den som rundat Hornet i lägre befattning men sedermera blivit skeppare. Övriga som rundat Hornet kallades ”kapduvor”.

Kapduvan är en stormfågel av arten Daption capense, ibland kallad brokpetrell. Även havsnomaderna i den lilla stormsvalans familj har kallats kapduva. Båda är f.ö. släkt med albatrosserna.

Stormsvalan eller vitvågen finns också representerad i nordatlantiska farvatten. En nära släkting är havslöparen. Stormsvalornas trippande på vågorna för att få i sig något ätbart har kittlat fantasin och lett tanken till hur Jesus fick Petrus att gå på Genesarets sjö. Därav kallas de petrusfåglar eller petreller (en beteckning som även har använts om stormfåglar och dykstormfåglar). Dessutom kan den flygande stormsvalan likna ett kors som avtecknar sig mot skyn. Med undantag för häckningstiden lever de permanent ute på havet och följer gärna fartyg i kölvattnet. De anses varna för annalkande storm och förknippas i den rollen med Jungfru Maria, som under sitt tillnamn Mater Cara (”Kära Mor”) skyddar sjömän på havet. Därför kallas de, med en förvrängning, Mother Carey’s chickens (”kycklingar”). Rollen som stormvarnare gör dock att stormy petrel även kan betyda ”orosstiftare”. Men uttrycket to have been kissed by Mother Carey har innebörden ”en gång sjöman, alltid sjöman”.

Mother Carey’s geese (”gäss”) är däremot de egentliga stormfåglarna (eng. fulmar). Till deras familj hör även liran (eng. shearwater), som häckar på Tristan da Cunha och äter upp sig i nordsommarens rika fiskevatten vid Grönland, varpå den gör en avstickare på Brazil/La Plata-traden. Stormfågeln alias havshästen avskyr ismassor, och om man ser den från ett fastfruset fartyg är det ett säkert tecken på att det finns öppet vatten i närheten. Som andra sjöfåglar kryssar den tålmodigt i fartygs kölvatten för att snappa upp något matnyttigt. Ofta berövas den på godbitarna av hårdingen labben. En stormfågelart utanför Nya Zeeland, Kermadecpetrellen, får dock vara i fred. Dess knep är att härma labben i utseende, flygsätt och skri. Det succéartade resultatet är att labbarna betraktar den som en artfrände medan andra sjöfåglar släpper sina byten i panik när den närmar sig.

Labbarna är alltså sjöfåglarnas rovgiriga pirater. På engelska kallas de skua eller jaeger. De tillhör inte rovfåglarnas krets men har lagt sig till med ett rovfågelsbeteende för att skaffa mat. En annan likhet med rovfåglarna är att honan är större än hannen. Man känner lättast igen labbarna på att stjärtfjädrarna inåt mitten är betydligt längre än de omgivande. Allra längst är de förlängda fjädrarna på fjällabben. Sitt namn har den fått för att den tillfälligt lämnar havsmiljön och häckar i fjällen, om där finns gott om lämlar eller smågnagare. Annars får det vara och de återgår till att, likt sina artfränder bland lufthavets sjöbusar, bokstavligen ta maten ur mun på andra sjöfåglar.

En själsfrände men absolut ingen art-dito är den krigiske rövaren fregattfågeln. Den större fregattfågeln mäter drygt två meter mellan vingspetsarna och en meter mellan den böjda näbben och den långa, djupt kluvna stjärten. Fregattfåglarna häckar på öar i tropiska hav. De överfaller bl.a. havssulor och pelikaner och får dem att stöta upp och lämna ifrån sig sin senaste måltid. Sjömännens traditionella term på dem är man-o’-war-bird, ”örlogskeppsfågel”.

Däremot är måsen släkt med sin rånare, labben. Måsar flyger gärna över fiskstim och var förr anlitade som ”naturens ekolod” vid havsfiske. Vi brukar nog bunta ihop måsarterna och kalla alla ”fiskmåsar”. Men bohusfiskarens fiskmåk (eng. seamew eller mew gull) är bara en av ca 45 arter. Den liknar den ännu vanligare gråtruten (eng. herring gull eller spat maw), som emellertid är betydligt större. Desto mer sällsynt här hemma är Norra Ishavets vittrut, som kanske till följd av sin myndiga framtoning har kallats ”borgmästaren”.

Fiskmåsar kan på grund av sin utstyrsel kallas white nuns (”vita nunnor”). Till utseendet lika fromma framstår måhända den argentinska kustens dominikanermåsar. Men de är mycket aggressiva. Likt enorma myggsvärmar angriper de blixtsnabbt rätvalar som dyker upp ur havet och sliter hud- och köttstycken ur ryggarna på de hårt prövade däggdjuren.

Även måsar har ansetts härbärgera drunknade sjömäns själar och får därför inte dödas. Om man till sjöss ser tre måsar slåss är det ett säkert varsel om förestående katastrof. Detta gäller nog mest den tretåiga måsen, som är den ende havsnomaden i måsarnas krets. Den är även känd under det ljudhärmande namnet kryckja (eng. kittiwake). Måsar har också kallats chief stoker, ”förste eldare”, eftersom deras vilda skrockande ansågs likna det som kännetecknade denna utdöda sjömansart, som följaktligen ”går igen” i måsskepnad. Den sommartid mörkhuvade och i övrigt nästan helvita skrattmåsen (black-headed gull) har av sjöfolk kallats crow in working rig, ”kråka i arbetsrigg”.

Kråkan och dess nära släkting korpen är inga sjöfåglar. Just därför tog vikingarna med dem på sina sjöfärder som ett slags ”naturens radar”. De hölls i en bur i masten, som därmed fått ge namn åt senare utkikars mastkorg; crow’s nest. När de släpptes satte de rak kurs mot närmaste land, bortom synranden för vikingarna själva.

Desto mer sea minded är tärnan, vars familj är släkt med måsarna. De rödnäbbade, kortbenta silvertärnorna är världens mest enastående resenärer, alla kategorier. De kommer till det nordligaste Europa och Grönland i maj. Under den arktiska sommaren häckar de i stora kolonier, som utgör ett effektivt skydd mot inkräktare. Efter häckningen samlar de energi genom att äta så mycket de någonsin orkar. Redan i augusti anar de höstmörkret och ger sig iväg längs kusterna söderöver. Via Nordsjön, Kanalen, Biscaya, Gibraltarsund och Guineabukten når de Godahoppsudden i oktober-november, och under tiden har allt fler artfränder tillslutit. Kusinen fisktärnan hoppar av resan där, liksom silvertärnans årsungar. Men de vuxna silvertärnorna fortsätter ända till de krillrika vattnen runt sydsommarens Antarktis. Och i mars påbörjar de den långa resan, via Godahoppsudden, upp mot Europa. Där får vi åter möta den svårflirtade skönheten:

– Hej lilla tärnan, hur mås?

– Äh, håll truten!

Vissa tärnor visslar, men det bör inte sjömannen göra. Det skulle kunna förorsaka en våldsam storm. Dessutom kan det leda tanken till de illavarslande seven wristlers, ”sju visslarna” (ett uttryck som brukar syfta på storspovar, brockfåglar och ljungpipare). En mera praktisk orsak var att sådana läten kunde förväxlas med ordergivningen från forna tiders båtsmans- eller skepparpipa. Det kunde även det genomträngande lätet från den rödstjärtade tropikfågeln, som är en ståtlig sailor i lufthavet och därtill en skicklig fiskare. Dessutom har tropikfågelns långa stjärtpennor associerat till en märlspik. Därför kallas den självfallet boatswain-bird, ”båtsmansfågeln”.

 

Fotnot: Delar av texten bygger på längre kåserier på ”Kajutlampan” i Sjöfartstidningen nr 4-5 2002 och i Utkik nr 2 2006.

Kommentarer

  • Bosse Nilsson

    Bra skrivet som vanligt, var får du all info från?
    Tack!

  • Henrik Karlsson, Mariehamn

    Väldigt fint skrivet! Tack för det.

  • Lars-Aron Nilsson

    De va långt, men läsvärt Torbjörn från polaren Lan

  • Torkel Bodin

    Mycket bra!

Artikeln är stängd för fler kommentarer

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.