Dags för himlens väverska Tanabata

Sommaren 2009 tillbringade jag några dygn på den numera japanska ön Chichi-jima, före detta Peel Island, som är den största av Ogasawara- eller Boninöarna långt ute i Stilla havet. Dit hade jag tagit mig ombord i m/s Ogasawara maru, som i princip är ögruppens enda förbindelselänk med moderlandet långt uppe i nord.

Sista kvällen i ögruppens lilla huvudort Ōmura, före detta Port Lloyd, njöt jag av en immig öl på puben Creyon. Plötsligt gav barflickan mig en grön papperslapp med vidhängande snöre och manade mig att skriva något på den. Uppenbarligen skulle den hängas någonstans.

Engelskkunskaper är en bristvara bland ögruppens japaner, och min japanska är begränsad. Men snart gick det upp ett ljus. Det drog ihop sig till Tanabata, en årlig festival med ett kärlekspar i fokus: Väverskan (Vega i Lyrans stjärnbild) och vallpojken (Altair i Örnens stjärnbild). Den inleds den sjunde natten in på den sjunde månaden. Ett obligatoriskt inslag är olikfärgade papperslappar som fästs vid en bambuväxt, sedan man först skrivit ett poem eller en önskan.

Bakgrunden är en ursprungligen kinesisk legend, som leder tillbaka till jordens och mänsklighetens gryning.

Himlens herre såg att maten inte räckte åt alla. Han sände därför Oxen till jorden för att varsko människorna att äta blott en måltid var tredje dag. Oxen var visserligen en stjärna men ingen klart lysande sådan ur intelligenssynpunkt. Han rörde till budskapet och uppmanade människorna att äta tre mål varje dag. Som straff fick han stanna kvar på jorden som mänsklighetens tjänare.

Långt senare fanns det en vallpojke som var flitig och ärlig, omtyckt av alla. Två äldre bröder var giriga och försåg sig med det bästa av fädernesarvet. Vallpojken fick nöja sig med en gammal oxe och den magraste jordlotten, där han utan bitterhet i hjärtat livnärde sig på hårt arbete. Men en kväll var han både sorgsen och utmattad. Plötsligt talade oxen till honom: “Var inte ledsen. Jag är Oxstjärnan och jag skall hjälpa dig att finna en fru som gör dig lycklig. Gå till den klara dammen, där de himmelska jungfrurna badar. Lägg beslag på kläderna för en av dem, så att hon inte kan återvända till himlen.”

Så blev det, och vid bröllopet berättade jungfrun att hon var himlens väverska, vävarkonstens gudinna. Hennes skicklighet gav dem välstånd och lycka.

Men himlens herre ville ha tillbaka sitt barnbarn och lät hämta henne. Då avslöjade Oxen för vallpojken att han skulle dö och återvända till himmelen: “Om du då tar min hud och sveper den om dig kommer du att finna din fru.” Vallpojken gjorde så och bar ett ok med två korgar, där hans båda barn fick plats. För jämviktens skull fick det mindre barnet med sig en skopa i sin korg. De lyftes upp i skyn, och snart kunde de se väverskan.

Himlens herre ogillade att vallpojken följde efter väverskan. Han drog därför ett streck mellan dem. Så uppstod himlafloden Ama no kawa ‒ eller Vintergatan, som vi säger.

Vallpojken försökte fåfängt ösa vattnet ur floden för att kunna nå väverskan. Då blev himlens herre rörd och beslutade att vallpojken en gång varje år skulle få träffa sin fru. Det skulle ske genom att alla jordens skator flög dit och med sina vingar bildade en bro över Himlafloden. Kärleksmötet äger rum just den sjunde natten i den sjunde månaden, och ibland fäller väverskan några glädjetårar. Därför brukar det falla ett stilla regn just då.

Med tiden förvandlades paret till starkt lysande stjärnor på himlavalvet.

Den japanska versionen är något förvanskad, och därtill sammanvävd med en inhemsk legend om prinsessan Tanabata, vars namn betyder “hylla-vävstol”. Där är väverskan dotter till himlens herre. Vallpojken och väverskan är så besatta av kärlekens fröjder att de missköter det dagliga arbetet. Himlens herre blir ursinnig. Straffet blir att de skiljs åt. Det årliga kärleksmötet kan ske därför att en skata (eller dess nära släkting korpen) förbarmade sig över dem och lovade att på något vis överbrygga Himlafloden den sjunde natten in på den sjunde månaden varje år. Men om just den natten är regnig kan skatan och hennes artsfränder inte överbrygga Himlafloden, och paret måste skjuta upp sitt hett efterlängtade kärleksmöte ett helt år till.

Tanabata är en av de populäraste festivalerna i det festivaltokiga Japan. Ett allestädes närvarande inslag är bambukvistar med olikfärgade trådar och papperslappar, likt exotiska variationer av vår julgran. Trådarna är till vallpojkens ära, pappersfigurerna till väverskans ära.

Eftersom väverskan också är den konstnärliga talangens beskyddarinna skriver vanligt folk just den dagen poem på papperslappar, som binds fast i bambukvistarna. Dessa skall inom kort anförtros strömmarna i närmaste vattendrag.

Den som kikar upp på himlavalvet en stjärnklar natt ser kärleksparet. Vallpojken i Örnens stjärnbild, och på ömse sidor har han två mindre stjärnor som är parets barn. På den andra sidan Himlafloden syns väverskan i Lyrans stjärnbild. Vallpojken och väverskan avtecknar sig tydligt på sommarnattens stjärnhimmel och förefaller närma sig varandra just då.

Så här löd min Tanabata-önskan på Chichi-jima sommaren 2009, i svensk översättning:

– Jag hoppas kunna komma tillbaka till denna vackra ö!

Dagen därpå anträdde m/s Ogasawara maru sin drygt dygnslånga återfärd till Tokyo.

Glad sommar!

När det nu bara är början av juli känns det som att sommaren redan pågått under lång tid – men faktum är att semestrarna bara knappt har kommit igång.

Efter i dag, 6 juli, kommer vi på Sjöfartstidningen sälla oss till övriga Sverige och ta en välförtjänt paus. Redaktionen går på semester och därmed kommer flödet av nyheter stanna av fram till början av augusti. Men skulle något väldigt spännande hända kommer vi så klart rapportera om det.

Sommarens sista nyhetsbrev har gått ut till er alla och nästa brev kommer först om en månad, den 7 augusti, igen (prenumerar du inte? Skriv upp dig i så fall, så missar du inte några viktiga händelser i branschen).

Vi på redaktionen önskar er alla därmed en fantastiskt skön sommar och härlig ledighet!

Gotland – Östersjöns Mallorca

Almedalen i Visby är åter i fokus. Här följer en uppdatering om den ö-pärla som vi under min tid till sjöss brukade kalla Kalkstens-Hawaii.

Gotland är jämförbart med semesterparadiset Mallorca, inte enbart till ytan. Båda drar till sig horder av besökare, och många blir så hänförda att de skaffar sig egen härd som är guld värd. Båda har präglats av havet, med en spännande historia som periodvis präglats av krig, ockupation, sjöröveri och farsoter. Båda har sina egna tungomål, som skiljer sig från moderlandets.

Östersjöns Mallorca är mer låglänt. Öns svar på kollegans högsta topp Puig Major, 1.445 meter över havet, är Lojsthaid på beskedliga 82 meters höjd.

Chauffören på buss 20 från Visby rättar mig vänligt på sjungande gotländska; en särpräglad svensk dialekt med rötter i det gutniska språket. Ändhållplatsen Skär på det nordligaste Fårö 100 körminuter bort uttalas med tydligt ”s” och hårt ”k” – inte ”Chär”, som jag råkar säga.

Fårö har ingenting med får att göra, utan snarare med farled. Djurnamnet ”får” existerar inte på Gotland. Det heter lamb, och det vi fastlänningar menar med lamm kallas här lamb-unge. Den som här på ön använder det sexistiska uttrycket ”lammkött”, med betydelsen attraktiv ung kvinna, skulle nog löpa risk att bli missförstådd.

Landskapet skiftar mellan tallskog, rapsfält och betesmark med fritt strövande kor, hästar eller lamb. Markerna avgränsas av staintäun, stengärdsgårdar som leder tanken till ett annat ö-rike jag har besökt: Orkney.

Överallt kantas vägen av blommande blåeld. Skyltar lockar med gårdsförsäljning av färskpotatis och jordgubbar.

Bussen passerar Tingstäde träsk, som bidrar till öns historiska mångfald. Här finns Bulverket, ett slags palissad som tros ha uppförts redan under 1120-talet.

Träsk betyder insjö. Sjoen syftar på havet, och det vi fastlänningar kallar träsk heter här möir, ”myr”.

Trakten fick ge namn åt Tingstäde Radio, en på sin tid välkänd kustradiostation som drevs av Marinen men var öppen även för civil telegramtrafik. Föregångaren föddes i början av förra seklet. Rysk-japanska kriget pågick. Man befarande att britterna skulle angripa Ryssland med Fårösund som strategisk utgångspunkt, som de hade gjort under Krimkriget ett halvsekel tidigare. Batterier bemannades och nymodigheten gniststation började anläggas.

Ryssarna tog sig själva hit ett sekel tidigare, våren 1808, då den styvmoderligt behandlade svenska ön var helt utan försvar. Amiral Nikolaj Bodisko införlivade Gotland i tsarens växande rike. Men lyckligtvis varade ockupationen endast i tre veckor.

Två år tidigare hade kung Gustav IV Adolf erbjudit Gotland som förläning till den från Malta fördrivna Malteserorden. Riddarna tackade nej…

1912 kunde en permanent gniststation invigas på nybyggda Tingstäde fästning. Ett halvsekel senare flyttade mottagarcentralen och personalen till ”Berget”; en superhemlig anläggning som i krigstid skulle härbärgera Gotlands militära och civila ledning. 2000 förpassades Tingstäde Radio till den eviga radiotystnaden, men först 2009 hävdes hemligstämpeln. ”Berget” finns i Follingbo ungefär en mil sydost om Visby.

Tingstädes grannsocken Martebo är känd för sitt gäckande ljus; ett gult sken som slocknar lika plötsligt som det dyker upp. I trakten har det berättats om Knut Stare, som en gång var ensam hemma med sin lille son. Några soldater dök upp. Tillsammans med dem söp han sig full och somnade. När han vaknade var både soldaterna och sonen borta. Marteboljuset är Knuts osalige ande som letar efter sonen i myrmarkerna.

Troligen rör det sig om irrbloss, ljusfenomen som nattetid kan förekomma över våtmarker. Den vetenskapliga förklaringen är självantändande bubblor av sumpgas, men fenomenet har även kopplats samman med Lyktgubben. Denne är en avliden ”skälvrängare”, en lantmätare som fuskat i sin yrkesutövning. Som straff har han dömts till att, med sin lykta, visa den verkliga rågången mellan lantegendomarna. På engelska motsvaras han av Jack-o’-lantern alias Will-o’the-wisp.

Besläktad med Lyktgubben är den gotländska skogsvarelsen Bysen. Även han har ett förflutet som skälvrängare. Bysen kan dessutom villa bort oss i skogen. Han lyckas nästan, när jag försöker orientera mig på det nordligaste Fårö…

Just före Fårösund passerar bussen Rute, där Gotlands svarta guld tryffel har påträffats. Lyxsvampen tryffel trivs i kalkrik jord i milt klimat. I trakten har även oljefyndigheter påträffats.

Besökarens första landkontakt med Fårö heter Broa, som nog syftar på Fårö brygga. Någon bro finns inte. Den uppemot tio minuter långa överfarten från Fårösunds tätort sker med vägfärjan Freja. I sydost syns fyren Fårösund södra, och längre ut fyren på holmen Bungeör.

Ändhållplatsen Skär är ödslig, bebodd endast av mygg och myriader myror. Inga ledtrådar ges om genaste vägen till Fårö fyr, ett av Sjöfartsverkets många landmärken på Gotland. Jag chansar på en väg, som visar sig leda till ett litet fiskeläge i den ostligaste delen av Ajkesvik. Ett par båtar ligger inne, men inte en människa syns till. Måsar och kråkor samsas om luftrummet. En ekorre skuttar glatt omkring. Bland ymnigt förekommande gula fetknoppar reser sig en sällsynt sydsmörblomma.

Ett stycke åt sydost börjar en vidsträckt sandstrand breda ut sig. Längs strandkanten ligger drivor av stinkande släke, sjögräs som havet vräkt iland. Sanden är porös, så att fötterna sjunker ned. Kilometer efter kilometer avverkas i riktning mot Fårö fyr. Först efter drygt en timma är den inom synhåll.

Lärdomen är att det hade varit klokare att kliva av bussen i det närmaste samhället, Sudersand, och därifrån ta sig till fyrplatsen med hyrd cykel.

Fyren reser sig längst ut på Holmsudden, som är Gotlands – men inte Sveriges – ostspets. Den är 30 meter hög och tändes 1847 – året efter Hoburgens fyr längst i syd, dit det är176 kilometer. Fårö fyr avbemannades 1977. Fyrplatsen tillsammans med övriga Fårö och stora delar av norra huvudön var militärt skyddsområde ända till 1998.

Numera lär turismen och sommargästerna vara Fåröbornas främsta födkrok, men förr hankade de sig fram på fiske, sälfångst och lantbruk. Det har hävdats att de – i likhet med andra kustfolk – hade en aftonbön om ytterligare tillskott i den knappa försörjningen, här i standardsvensk översättning:

…Och Gud give att det måtte stranda
ett stort skepp på vårt Salvorev i natt…

Många skepp strandade på Salvorev alias Rajne, ett sandrev nord om Fårö fyr. Exempelvis tre brittiska ångfartyg vargavintern 1888. Strandfynd och vrakgods välkomnades nog, men jag tvivlar på att Fåröborna i modern tid skulle ha önskat olycka över fredliga sjömän för att kunna ägna sig åt vrakplundring. Mot det talar att de redan 1861 började organisera sjöräddning i de utsatta farvattnen.

Av helt annan kaliber var den ökände strandrövaren Petter Gottberg, som i början av 1800-talet tände villeldar på Gotska Sandön i det slemma syftet att plundra strandade skepp.

Sjöräddningen kom väl till pass under andra världskrigets sista år, då ranka skutor med tiotusentals baltiska flyktingar satte kurs mot Fårö fyr eller Slites utifrån havet iögonfallande fabriksskorstenar sydväst därom. Många av dem förliste i höststormarna 1944.

På återfärden tar buss 20 omvägen över Slite, som är centrum för Gotlands drygt sekelgamla cementindustri. Ett enormt kalkstensdagbrott passeras. Denna näring, som breder ut sig över norra Gotland, är inte okontroversiell. Sysselsättning och ekonomi ställs emot naturvårdsintressen.

Gotlands yta delas av landskapet, länet, kommunen och stiftet. Traditionellt indelas Gotland i 92 socknar med varsin medeltida kyrka, varav flera passerar revy genom bussfönstret.

Ön föddes då en ilsken jätte tog en grabbnäve jord ur moder Sveas kropp och kastade den långt ut i Östersjön (kvar blev den sedermera vattenfyllda jättegropen Vänern). Under delar av dygnet dolde sig Gotland i havets djup, ända tills ur-guten Tjelvar tog sig dit och gjorde upp eld. Hans barnbarn Gute, Graip och Gunnfjaun fick varsin så kallad treding av landet, i dag motsvarande stiftets tre kontrakt. Alla dessa fyra gutar har självfallet haft gotländska fartyg uppkallade efter sig.

Från många flaggstänger längs vägen vajar den vackra, kvadratiska landskapsflaggan; en silvervädur med korsprydd guldstång och ett rött banér på blå botten. Varför en vädur som flaggmotiv? Det kommer nog från lambbocken på landskapets sigill från 1280 (här på Gotland syftar termen bagge inte på honom utan på hästrasen gotlandsruss).

Annars leder vädurar tanken till den gyllene Aries, som flög iväg med kung Athamos barn på flykt undan deras elaka styvmor. Dottern Helle föll ned i det sund som efter henne fick heta Hellesponten, numera mer känt som Dardanellerna, medan sonen Frixos nådde fram till Kolkis vid Svarta havet. Där offrade han väduren till Zeus, som förpassade den till stjärnhimlen.

Senare tog sig Jason och hans argonauter på skeppet Argo till Kolkis för att hämta vädurens gyllene skinn, så som gutarna också har seglat vida omkring under årtusenden. Låt mig nämna två av dem. Gotlänningen Herman Nicolai Grim var en föregångare till Carl von Linnés jordenruntseglande apostlar. Som skeppsläkare i holländska Ostindiska Kompaniet bidrog han redan under 1600-talet till att kartlägga växtlivet på Ceylon, dagens Sri Lanka.

1861 var den gotländske sjömannen John Anders Boström iland och rumlade i Jacksonville, Florida. Det bar sig inte bättre än att han blev akterseglad. När han gick längs stränderna smakade han på de vildapelsiner som växte här och där. Det ledde till att han med stor framgång började odla den läckra frukten. Så föddes Floridas blomstrande citrusodlingar!

Gotland har ett gynnsamt klimat, ofta med fler soltimmar än övriga Sverige ‒ men inte riktigt så att det räcker för apelsinodling. Däremot finns en vingård i Hablingbo på öns södra del.

Dessutom trivs saffrankrokus på ön. Värdefull saffran skördas. Den exklusiva kryddan ingår i den traditionella efterrätten saffranpannkaka med salmbärssylt (sylt av blåhallon, som på Gotland fått namn efter kung Salomo).

Hansastaden Visby och den gotländska landsbygden var länge två skilda världar. Det illustreras av den 3,5 kilometer långa ringmuren, som började byggas kring 1250. Visbys tyskdominerade borgarskap uppförde den till skydd mot landsbygdens egensinniga gutar, inte mot angripare utifrån havet. 1288 urartade konflikten till inbördeskrig mellan stad och landsbygd. Borgarna vann kriget – men fick betala böter till kung Magnus Ladulås. Ringmuren var ett svartbygge!

Gotlands museum i Visby har mycket av intresse att visa upp ‒ men exponerar märkligt lite om den gotländska sjöfarten. Där det ändå förekommer kallas en typisk skepparpipa rätt och slätt ”visselpipa”. Desto bättre på att förvalta det gotländska ö-rikets maritima arv är anrika Skepparegillet i Visby, anno 1662, vars lokaler kan sägas vara Gotlands inofficiella sjöfartsmuseum.

Till ö-rikets omistliga sjöfartsarv hör även livlinan Destination Gotland alias Gotlandsbolaget, som har anor från 1865. Ett halvtannat sekel därefter avseglade rederiets m/s Gotlandia tillbaka mot Nynäshamn med mig bland passagerarna ombord. Redan då såg jag fram emot nästa besök på ljuva Kalkstens-Hawaii!

  • Jan Risinger Svara

    Tack Torbjörn för en trevlig reseberättelse med sjöfartsanknytning. Välkommen tillbaka!

Klart för segelfest på Åland

Boka sommaren 2021 för ett besök till Mariehamn på Åland – det är dags för Tall Ships Race. Du kommer inte att bli besviken och du får med dig hem ett minne som varar för hela livet. Det vankas nämligen en grovkalibrig segelfartygsfest i staden där hela världens största seglande flotta en gång fanns. Från den tiden finns fortfarande många minnen kvar, främst i form av Pommern (världens sista fyrmastade bark i originalskick) men också innanför Ålands sjöfartsmuseums nyrenoverade väggar.
I Mariehamn är sjöfarten en självklar del av vardagen. Staden är en av Östersjöns allra mest trafikerade hamnar och det åländska näringslivet står och faller med intäkterna från shippingen och infrastrukturen som gör Åland till en del av både Finland, Sverige och Estland. Här finns Östersjöns tydligaste sjöfartskluster och hit vallfärdar branschfolk varje vår för att delta i Sjöfartens dag.
Sommaren 2021 kommer jättearrangemanget Tall Ships Race till Mariehamn tack vare en genomarbetad ansökan till Sail Training International som äger arrangemanget. Hela pressmeddelandet och en karta över rutten finns att läsa på den här länken
Rekordet hittills är 139 fartyg som är med och tävlar. Det behöver alltså inte ens säga, men Mariehamn siktar såklart på 140!
På Åland sker festligheterna från torsdag den 22 till söndag den 25 juli 2021. Fartygen kommer då från Tallinn och laddar för den sista och längsta etappen som avslutas i Stettin i Polen.
Trots att det återstår tre år till det stora kalaset är förberedelserna redan i full gång. I slutet av denna månad reser representanter från organisationskommittén till norska Stavanger som är en av årets värdstäder för att diskutera planerna för Mariehamn i detalj.
Med dessa ord vill jag passa på att önska alla kära läsare en riktigt skön sommar och hoppas verkligen vi ses 2021!

Alfàbia – paradisets förgård

Sommarhettan kan vara påfrestande på Mallorca. Den som har möjlighet söker gärna lite svalka uppåt Serra de Tramuntanas sluttningar på öns västliga del.

Exempelvis i bergsbyn Fornalutx, som ligger längs den bitvis meanderslingrande landsvägen mellan Palma i syd och Sóller i nord.

Numera ägs hälften av byns omkring 400 bostadshus av tyska och brittiska invandrare med feta plånböcker.

Till Fornalutx sökte sig även traktens moriske wali eller härskare, Ben Abet. Platsen låg endast en timmas ritt från huvudstaden Medinat Mayurka, den tidens Palma. Då på 1200-talet lät han anlägga något som gav en verklig försmak av al-Jannah, paradiset. På sydostsidan av det storslagna, 1.068 meter höga Serra d’Alfàbia breder den moriska trädgården med samma namn ut sig i en kitteldal, som ligger i lä för vintrarnas kalla nordanvind. Därav namnet Alfàbia (av arabiska al-khabiya), som betyder ”behållaren” eller ”kruset”.

Trädgården är ett praktfullt vittnesbörd om medeltidens muslimska högkultur, även om inslag av italiensk och annan västerländsk trädgårdskonst har tillkommit under seklernas lopp.

Alfàbia har tillgång till en högt belägen källa som aldrig sinar, inte ens under de torraste somrarnas hetaste dagar. Därför kan trädgården kosta på sig vattenspel, fontäner och fiskdammar. Källvattnet drev också kvarnhjul då man malde traktens spannmål till prima mjöl.

Från landsvägen går en platanallé fram till en port. Den leder in till huvudbyggnadens patio, innergård, som skuggas av en jättelik platan. Inne i portgången finns på ömse sidor små friser, där troheten till islam betygas i sirlig kufisk skrift.

När besökaren tittat sig mätt på kapellet, olivoljekvarnen och huvudbyggnadens praktfulla innandöme under mångsekelgamla kassettak väntar själva trädgården. En omväg leder dit, som hos inspirationskällan Alhambra i det andalusiska Granada. Utanför porten leder en allé med palmer till två mäktiga skyddslejon. Till höger blickar vi in i en övertäckt vattenreservoar och ser bergssluttningarnas frodiga växtlighet på andra sidan.

Runt hörnet träder vi in i en pergola eller lövsal, under en valvformad spjälställning med slingerväxter och effektfullt spelande vatten.

Bortom pergolan står några resliga exemplar av kapokträdet med dess knottriga bark. Framför ett av dem blommar en underskön dahlia. Båda har sitt ursprung i det tropiska Amerika. Kapokträdets fruktkapslar gav fibrer som kallas växtdun eller glansull. Dess unika flytkraft gjorde att produkten förr användes som stoppning i livbälten till sjöss. Dahlian å sin sida odlades av aztekerna för de ätliga knölrötternas skull. Den är uppkallad efter västgöten och Linnélärjungen Andreas Dahl (1751-89).

Snart träder vi in i trädgårdens tätaste del, där palmer av alla de slag trängs med cedrar, cypresser och magnoliaträd. Grålila blyblommor och galangarotens ilsket röda blommor visar stolt upp sig. Miljön är stämningsfullt dunkel. Vattnet är alltid nära, i form av små dammar med karp och guldfisk uti.

Nu är den förb… sommaren här…

… och för den lille importören med årsvolym runt 100 containers är det ofta en mardröm att få in vikarier för att sköta införtullningar och planera hemtagning (container dragningar etc.). Nu säger den NVOCC som kör hem enheterna med någon av de 10 linjerna som finns kvar, att det kan vi sköta, men uppföljningen mot kund måste ändock göras. Och det är där man blir frustrerad och tvingas acceptera att kontinenthamnarna är congested och feederfartygen rullar last en vecka – på en redan ’slow-steamad’ oceanresa och att beskeden kommer så sent. Importörens kund förstår inte att man får sen ändring och kundens kund blir förbannad. Just-in-time grejen fungerar inte trots att vi har sedan länge lämnat bakom oss det vackra linjefartyget som på grund av regn kunde bli tre dygn försenat bara i en enda hamn, då överstyrman, som svarade för lastens professionella omhändertagande, fått lucka på och av mellan regnskurarna och 10 min regn betydde 45 min stopp, innan stuvarna tagit sig ned i lastrummen igen.

Containerfartygen kan arbeta oberoende av väder och vind (nåja en kraftig vind kan sätta stopp för kranarna och problem med att hålla fartyget exakt på plats för att kunna lossa/lasta i anpassade celler) men likväl blir det förseningar. Fartygen har blivit för stora och infrastrukturen hänger inte med i den snabbt växande containerflottan både i antal och storlek. Jag tror vi behöver stanna upp och tänka efter. Det är med oro man allt oftare ser bränder ombord i containerfartyg (den hittills värsta var ’Maersk Honam’ – en skuta på 15.600 TEU där ett tusental containers och deras innehåll totalförstördes efter tre månaders släckningsarbete till sjöss.) Försäkringsbolag världen över håller andan i väntan på dispaschörens redovisning och man frågar sig om någon tänkt på vilka summor ett haveri kan kosta i en skuta som denna. Orsaken är hittills okänd, men om det rör sig om ’misdeclaration’ är det ytterst allvarligt

Allt går inte efter planen – alltmera sällan skulle jag vilja säga - och linjeredarna har uppenbara bekymmer trots god lasttillgång. Fraktraterna vill inte lyfta. Det beror bland annat på att oljenotan blivit rejält högre och att man nu råkat i gräl med avlastarna (fraktköparna) om sättet att få kompensation för dyrare bunker – man kallar höjningen för EBS (= Emergency Bunker Surcharge) och avlastarna säger att det är en signal att (gemensamt) höja priset och vill dra det hela inför EU anti-trust regler. Och mer bekymmer väntar om President Donald Trump inför 25 procentiga tullar på en uppsjö kinesiska varor. Snacka om överkapacitet! Dessutom har kinesiska myndigheter förbjudit import av papper- och plastavfall och redan står cirka 8.000 containers i hamnarna som inte kommer in. En viktig ’baslast’ för att få ut tomenheter till Kina för deras export.

På lite sikt – två år – gäller 0,5% svavelhalt i avgaserna och här måste linjeredarna bestämma sig för om man skall köra på LNG, installera scrubbers eller betala det högre priset på MGO (Marine Gasoil)

Och mitt i allt detta skall den lille importören försöka verka och förstå… och alla har inte en farsa som varit med en tid eller två, som finner nöje i att vikariera och tycka till.

Ett gott råd i sommar och längre – glöm just-in-time och låt saker och ting ske ’as is’ för vi kan inget göra åt förseningar – särskilt inte vi som sitter i uthamnar och är beroende av feedertrafik!

Glad sommar!

Sävligt flyter ån

Allting flyter, betonade filosofen Herakleitos för två och ett halvt millennium sedan. Ingen kliver någonsin ned i samma flod två gånger, ty det är inte längre samma flod. Herakleitos hörde hemma i Efesos, som många av oss sjömän inom Svenska Orient Linien nog passade på att besöka under anlöp i Izmir, grekernas urgamla Smyrna. Kanske inspirerades han av den närbelägna floden Maiandros (dagens turkiska Menderes), vars slingrande lopp har berikat världens språk.

Den likaledes meanderslingrande Säveån återges sedan drygt fyra sekler på Göteborgs flagga och vapen; ett av de tre diagonala bakgrundsfälten i vitt, som egentligen skall vara silver. 1607 skulle det första egentliga Göteborg anläggas, vid Färjenäs på Hisingen. Kung Karl IX utfärdade ett privilegiebrev, där det även preciserades hur stadens vapen skulle se ut: ”Ett gult lejon på blå botten och tre vattendrag genom fältet.”

Okuvliga Göta Lejon har råkat bli högervänd, så att det heraldiskt skulle kunna tolkas som att han tar till harvärjan. (På IFK Göteborgs snarlika vapen är lejonet däremot vänt åt vänster, tvingas en Gais-anhängare konstatera.)

Flaggans och vapnets tre vattendrag är Mölndalsån, Göta älv och Säveån.

Just där Säveån flödade ut i Göta älv anlades 1473, på Sten Sture den äldres tid, en förelöpare till staden. Namnet blev till en början Götaholm, vilket snart ersattes av Ny Lödöse (”Nylöse”). Orten anlades på en liten ö som hette Säveholm eller Säve os (åmynning) och som spårlöst har växt ihop med dagens stadsdel Gamlestaden.

Vi ser olika uppenbarelser av Säveån genom fönstret under tågresor mellan Stockholm och Göteborg, med början i trakten av Alingsås. Just där buktar ån ut sig till sjön Mjörn, snörper ihop sig till Norsesund, varpå den ånyo vidgar sig till den långsmala Sävelången, som sträcker sig ända ned till Nääs slott. I Norsesund lär vattendraget vara reglerat för kraftutvinning, så att skepp på ömse sidor ej kan mötas, inte ens om natten.

Vid Floda byter ån skepnad till en strid fors som drar fram genom ett böljande landskap – mäktig, sin blygsamma vidd till trots, och sommartid kantad av blåsippor. Mellan tätorterna Lerum och Jonsered lite längre medströms utvidgas den till Aspen. Resenären ges ännu en vy att njuta av genom tågets fönster, exempelvis när solen skiner intensivt över sjön och dess lummiga stränder. Antagligen njöt en ung Harry Martinson av vyn, om än vintertid. I november 1919 fick han jobb på Jonsereds fabriker, men frampå våren 1920 drog han in till Göteborg och vidare ut i världen som sjöman ‒ och blivande Nobelpristagare i litteratur.

Säveån i dess olika skepnader är en trolskt skön inkörsport till Göteborg. Kanske associerade någon rentav till den bibliska Jordanfloden. En passage i grannskapet kallas Jerikotunneln.

I sitt sävligare nedre lopp, från Aspen till utflödet i Göta älv, har Säveån rentav utnämnts till Natura 2000-område. Därmed ingår den i EU:s nätverk av värdefull natur med ett djurliv som måste skyddas och bevaras. Det är bättre att stämma i ån än i älven. Säveån lär vara en himmelsk upplevelse för både sportfiskare och fågelskådare, och med all säkerhet även för en fotograferande flanör.

En vacker dag tänker jag vandra från Gullbergsvass och just så långt uppströms som benen bär. Men knappast ända till källan; sjön Säven, som delas av gränsen mellan Vårgårda och Borås. Den ligger alltför långt ut i inlandet, från det trygga havet räknat.

Min födelsestad och mångåriga hemort Göteborg närmar sig med stormsteg sitt 400-årsjubileum 2021. Innan dess tänker jag försöka göra en kåserande djupdykning under namnet Världens hamn om det maritima Göteborg och dess närområde. Självfallet kommer Säveån att ingå.

En av pionjärerna på Östersjön

Vindile förevisades för press och resebyråfolk i Stockholm den 30 maj 1988.

För 30 år sedan var katamaraner något alla talade om inom färjesjöfarten i våra vatten. Det norska varvet Westamarin i Mandal (som ingick i svenska Swede Ship-gruppen) var en av de främsta byggarna av snabbgående katamaraner för passagerare och i Sverige hade vi äen Marinteknik i Öregrund, som likaså hade framgång även på exportmarknaden.

Det var också för 30 år sedan som Nordström & Thulin fick koncessionen för färjetrafiken mellan fastlandet och Gotland. Trafiken opererades genom dotterbolaget N&T Gotlandslinjen. För trafiken mellan Visby och Nynäshamn/Västervik beställdes en snabbgående katamaran från Westamarin. Skrovet byggdes av Oskarshamns Varv i samma grupp och fartyget levererades i slutet av maj 1988. Hon fick namnet Vindile, ett namn som redan 900 år tidigare lär ha burits av den gotländske vikingahövdingen Knobburs snabbseglande skepp.

Vindile förevisades för bland annat press och resebranschen i Stockholm innan trafiken inleddes den 1 juni 1988. Vindile var av varvets senaste typ 3700, som var byggd helt i aluminium. Fartyget hade kapacitet för sammanlagt 322 passagerare i salonger på två däck. Med två 16-cylindriga MTU-dieslar på 2.040 kW vardera och Kamewa-vattenjetaggregat fick fartyget en fart på 40 knop. På provturen kom man upp i 44 knops fart. Besättningen bestod av åtta personer: Befälhavare, maskinchef, överstyrman, matros samt fyra kabinpersonal. 

Utrymmet på bryggan utnyttjades effektivt. Där fanns plats för tre personer – två navigatörer och maskinchefen.

Serveringen ombord på Vindile påminde om flyget. Från en meny kunde passagerarna beställa en "mealbox" och dryck som serverades till sittplatsen.  

N&T Gotlandslinjen hörde till pionjärerna med snabbfärjetrafik på Östersjön, men Vindile blev tyvärr inte den succé som rederiet hade hoppats på. Inte heller de övriga tidiga satsningarna på snabbgående katamaraner visade sig vara lyckade på Östersjön. Många avgångar måste inställas på grund av sjögång. Den första generationens relativt små katamaraner ersattes på Östersjön av större, som även kunde ta bilar.

Vindile blev sedan Pilen 3, här i Malmö den 10 maj 1998.

Redan efter den första säsongen togs Vindile ur trafik och seglade aldrig mer för Gotlandslinjen på Visby. Efter ägarbyte gjorde hon lång tjänstgöring som Pilen 3 i trafik mellan Malmö och Köpenhamn.

Den fasta Öresundsförbindelsen gjorde snabbfärjorna mellan Malmö och Köpenhamn överflödiga. Pilen 3 hamnade i Medelhavet som SNAV Andromeda.

SNAV Andromeda i Neapel 18 augusti 2012.

Langkawi ― den rödbruna örnens ö

Från min fönsterplats på det Singaporedestinerade Air France-planet såg de ut som ädelstenar; glittrande smaragder utkastade i de turkosfärgade farvatten där Andamansjön och Malackasundet möts. Där möts även nordvästra Malaysias och sydvästra Thailands skärgårdar. Havet visar inga nationsgränser.

Antagligen var det både den malaysiska Langkawi-arkipelagen och de thailändska grannöarna jag såg. Flera av dem är hemvist för orang laut, havsfolket eller "sea gypsies", som genom seklernas lopp vårdat stolta sjörövartraditioner.

Några dagar senare gled kryssningsfartyget Superstar Virgo in till sin bryggpir på huvudön Pulau Langkawi. Dussintals utflyktsbussar stod standby på piren, i väntan på att föra fartygets passagerare till huvudorten Kuah och andra utflyktsmål. Kuah betyder något i stil med "skysås" – ett märkligt ortsnamn, kan tyckas.

Bakgrunden är en bröllopsfest som för längesedan urartade till allmänt råkurr. I brist på vapen tog stridstupparna vad som fanns till hands – till exempel festmåltidens grytor, vars innehåll hamnade på marken. Därav ortsnamnet. De inblandade klanernas huvudmän hade således löpt amok (ett av våra malajiska låneord), och gudarnas bestraffning blev att de förvandlades till två av de berg som utgör Pulau Langkawi.

I ostsydost rätt föröver siktas en grannö, vars namn vittnar om en anatomisk sensation: Pulau Dayang Bunting, Den havande jungfruns ö. Med fantasins hjälp bär öns lummiga, kuperade landskap syn för sägen: En havande kvinna som ligger på rygg. Det rörde sig om en älvprinsessa som hade gift sig med en vanlig dödlig man. Det första barnet dog strax efter födseln. I sin sorg begravde hon barnet i öns kristallklara insjö, som också uppkallades efter henne: Tasik Dayang Bunting, Den havande jungfruns sjö. Innan hon återvände till sina himmelska nejder välsignade hon sjön, där en lyckobringande vit krokodil sägs hålla till. Sedan dess påstås barnlösa kvinnor kunna bli gravida genom att bada just där.

Jag vet inte om Doctor M skriver under på detta, lokalt bevandrad fackman som han är – även om läkekonsten för hans del för länge sedan fick ge vika för politiken. Doctor M är smeknamnet på Malaysias starke man i decennier, den landsfaderlige Mahathir Mohamad som var premiärminister 1981-2003. Nu är han 92 år men kandiderade ändå i det malaysiska valet den 9 maj ‒ och vann! Han har redan svurits in som premiärminister och är därmed världens äldste regeringschef.

Hur som helst får den goda älvprinsessan inte blandas ihop med det illasinnade andeväsen, langsir, som håller till i en mörk och djup fladdermusgrotta på samma ö. Öborna lär undvika att komma i närheten, skrämda av spöklika ljud från grottans inre som får blodet att isas i ådrorna.

Som ung läkare på 1950-talet tjänstgjorde Doctor M på de gudsförgätna paradisöarna; sammanlagt 99, varav endast en handfull är bebodda. Ömsesidigt tycke uppstod mellan honom och öborna. Som politiker såg han till att man snart kunde skörda frukterna av en stadig utveckling i varsam takt, med ambitionen att undvika den överexploateringens fälla som turistorter så lätt faller i. Det började 1987, då Pulau Langkawi gjordes till en skattefri zon. Tre år senare bildades Langkawi Development Authority. Utvecklingen styrdes med fast hand, med hänsyn till både miljön och lokalbefolkningen, som uppgår till omkring 80.000 malajer samt ytterligare 15.000 kineser, indier och övriga.

Mahathir Mohamads förste företrädare vid statsrodret, Tunku Abdur Rahman, besökte också Lankawi. Där stötte han på historien om den vackra Mahsuri, blev djupt gripen av hennes oblida öde och sökte länge efter hennes bortglömda grav. Två sekler tidigare hade hon falskeligen anklagats för otrohet. När hon skulle avrättas öppnade himlen sina portar och protesterade med blixt och dunder. Mahsuri dödades med sin egen kris, den nästan svärdslånga malajiska dolken. Men blodet som utgöts var vitt – beviset på hennes oförvitlighet. I dödsögonblicket uttalade hon en förbannelse över sina banemän: I sju generationer skulle Langkawi tvingas avstå från framsteg och välstånd. Det motsvarar ungefär den tid som förlöpt fram till våra dagar.

Men nu vallfärdar både fastlandsmalajer, båtburna asiater och mera långväga charterresenärer till Langkawi. Färskvatten kommer via pipeline från fastlandet, endast tre landmil bort. Turistanläggningarna tar hand om sitt avfall i egna septiktankar eller genom anslutning till ett gemensamt reningsverk. Turismen ger öborna en stabil sysselsättning och försörjning.

Mahsuris förbannelse är överspelad.

Till auktion för Mercy Ships

Om mindre än två veckor, den 24 maj, är det dags för Sjöfartens dag i Mariehamn. Då kommer närmare 600 delegater och över 120 utställare till Åland för att under en intensiv dag lyssna till föreläsningar av högsta världsklass och träffa gamla och nya kunder, leverantörer, kolleger eller bara rätt och slätt kompisar.

Affärer börjar som bekant med ett möte och sådana sker i mängder under Sjöfartens dag – av många kallad ”Finlands viktigaste sjöfartsdag”. Årets program är som vanligt fullspäckat och kan läsas här. Är du nyfiken på vem som deltog i fjol finns ett massivt bildmaterial att bli glad av.

Förutom alla seminarier, möten, diskussioner och allt annat ordnas mot slutet av dagen en välgörenhetsauktion där alla intäkter går till den världsomspännande välgörenhetsorganisationen Mercy Ships med kontor även i Sverige och ett strategiskt samarbete med Stena som lett till prestigefyllda priser.

Var med du också och gör skillnad för de som har det värst, köp något fint och låt pengarna gå till något gott. Här kan man läsa mer om auktionen och Mercy Ships.

Ses på Åland!