Chauffören Dima väntar på Simferopols flygplats. Intill förarplatsen hänger en amulett med den muslimska trosbekännelsen. Han bekräftar vad jag anar. Dima är krimtatar, ättling till det mongolisk-turkiska folk som härskade över Krim från medeltiden till den ryska erövringen på 1770-talet. Därmed är han en omistlig del av halvöns kulturhistoriska arv. Det leder till spännande samtal under vår drygt timslånga färd över de sydkrimska bergen.

Krim skulle kunna vara kulturernas mötesplats, där välljud från balalajkan och Orientens luta blandas. Så har det inte blivit. När ryssarna tågade in på halvön 1777 skedde det utan inbjudningskort i hand. Krimtatarerna har heller inte glömt sina umbäranden i påtvingad exil efter andra världskriget.

Många av deras geografiska namn lever kvar. Väg M18 slingrar sig först åt sydost – längs Salgir-ån, förbi det mäktiga Chatyr Dag och genom Angarskijpasset. Scharlakansröda vallmoblommor passerar revy. Vägen sluttar ned till Alushta vid kusten och drar vidare till resmålet Jalta i sydväst. Landskapet är bedövande vackert, men de fula fläckarna är många. Här finns inget skönhetsråd som bromsar en hejdlös byggboom.

Vägen leder förbi Ayu Dag, Björnberget. Det liknar en liggande jättebjörn som dricker ur havet. Legenden berättar om en jätte i björnskepnad som brukade ge sig på invånarna i en närbelägen by. Han lovade att lämna dem i fred om han fick gifta sig med byns vackraste flicka. När flickan fick reda på detta flydde hon och hennes pojkvän i en båt. Det var då jätten lade sig och började tömma Svarta havet på dess vatten för att stoppa rymlingarna. Men en god fé såg till att jättebjörnen i stället blev förstenad intill tidens ände.

Längs bergens sydsluttningar trängs monstruösa betongkolosser i allt tätare led, ända ned till strandkanten. Väl framme i Jalta ser jag från min balkong en 14-våningars bjässe resa sig så högt i skyn, att den skymmer en del av det 1.400 meter höga Mogabibergets topp. Sydkrims unika skönhet offras på girighetens och korruptionens altare.

Det här på Krim som furst Potemkin enligt myten lät uppföra vackra kulisser för att behaga sin mäktiga älskarinna, Katarina den stora. Begreppet potemkinkulisser myntades.

Till ytan motsvarar Krim danska Jylland. Merparten är platt stäppland med centraleuropeiskt klimat. Men längst i syd reser sig en bergskedja från halvöns sydspets Kap Sarytj i västsydväst till gudagåvan Feodosija – forngrekernas Theodosia – i ostnordost.

På sydsidan faller bergen brant ned mot Svarta havet och lämnar rum åt en 15 mil lång, smal kustremsa som prunkar av frodig växtlighet. I lä för nordanvinden råder ett subtropiskt medelhavsklimat. Här frodas olivträd och vinrankor. Här trivs pinjen, judasträdet, kermeseken och fikonträdet. Så även aleppotallen, som halvöns forngreker byggde sina skepp av. Skillnaden mot stäpplandet några mil norröver är himmelsvid.

I Theodosia etablerade genuesarna år 1266 en koloni, som de kallade Kaffa. Deras venetianska konkurrenter satsade på Tana (dagens Asov) vid floden Dons utlopp i nordost, där Sidenvägen hade sin ändstation.

1347 kom den östasiatiska pestloppan Yersinia pestis till Kaffa, troligen förmedlad av svartråttor på ett skepp från Tana. När två skepp därifrån senare samma år ankom till Messina var alla i besättningen döende eller redan döda. Böldpesten spreds snabbt norröver till Skandinavien, där den kallades digerdöden.

Någonstans i trakten av Tana placerade vikingatidens hävdatecknare Snorre floden Dons biflöde Tanakvisl, där asar som Odin och Tor höll hov innan de blev våra förfäders gudar.

Kring år 1040, då vikingatiden höll på att ebba ut, drog svenske Ingvar Vittfarne ut på en sista ledung. Ett trettiotal skepp med några hundra vikingar tog sig fram längs det ryska flodnätet ner till Svarta havet. Gissningsvis siktade de Kap Sarytj, som lär ha kallats ”Vädurskallen”, och lade till någonstans längs Krims sydkust för plundring eller handel och proviantering. Sedan fortsatte de sin färd mot Särkland, med början på floden Phasis i dagens Georgien.

Ingvarstågets vikingar decimerades av sjöslag och andra strapatser samt sjukdomar och inbördes splittring. Enligt Ingvarssagan tog sig endast ett av skeppen tillbaka hem till Svithiod, där Mälardalens runstenar vittnar om expeditionen: ”De for manligen…dog söderut i Särkland.”

Distansen mellan Kap Sarytj och Kap Kerempe i syd – Svarta havets trångaste del – är endast 142 nautiska mil. Här är gasledningen South Stream planerad; från ryska kusten sydost om Novorossijsk till bulgariska Varna och vidare på land över Balkan till Adriatiska havet.

Den 11 september 1927 bröt en kraftig jordbävning ut i havet strax utanför Jalta. Enorma eldflammor observerades över havsytan. Fenomenet tros ha berott på förbränning av uppvällande metangas, som hade frigjorts av skalvet.

Vetenskapsmän har pekat på oroande samband med en tickande bomb i havets djup. Svarta havet har ett halvdussin större floder som för med sig långt mer organiskt slam än vad det begränsade innanhavet förmår bryta ned. Slammassorna anhopas i djupet och bildar dödligt giftigt svavelväte. Nedanför 150-200 meters djup finns inga levande varelser. Om någonting får delar av svavelväteskiktet att nå upp till havsytan kan det leda till katastrofala följder för allt liv i och runt havet.

Nära Kap Kerempe ligger fornstaden Sinope, som påstås ha fått sitt namn efter en amasondrottning. Amasonerna var legendomsusade kvinnliga krigare, som skall ha levt just här. De dyrkade månens och jaktens gudinna Artemis. En gång om året vänslades de med grannfolkens män, för återväxtens skull. Döttrar togs väl om hand, medan gossebarn sattes ut i skogen eller förpassades till sina fäder. Till sist besegrades amasonerna av greker och fördes bort i galärer. De gjorde myteri och klev iland vid Asovska sjön i nord. Där parade de sig med skyter och gav upphov till detta nomadfolks avlösare på Krim med omnejd, sarmaterna. 

På en udde i trakten av Kap Sarytj fanns ett Artemistempel, dit gudinnan förde den grekiska kungadottern Ifigenia för att rädda henne från att offras av sin far. De taurier som höll till längs klippkusten offrade till Artemis genom att kasta skeppsbrutna utländska sjömän utför stupet.

Kap Sarytj är sedan länge ryskt militärt område. Utöver militära installationer finns där ett 15 meter högt fyrtorn anno 1911, med lyshöjden 38 meter. Den närmaste orten grundades av grekiska köpmän under namnet Faros (”fyr”), numera förryskat till Foros. I augusti 1991 hamnade udden i centrum för världens blickar. En statskupp iscensattes och Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov hölls i husarrest i sin datja, som ligger just där. Kuppen misslyckades och unionen upplöstes.

På kullen Polikurov i nordöstra Jalta restes det guldkupolprydda klocktornet till Sankt Johannes Krysostomus ortodoxa kyrka 1837. Polikurov är ett förryskat grekiskt namn som betyder ”gammal plats”.

I en av Krims många legender berättas om grekiska sjömän som seglade in i Pontos Euxinos, ”Det ogästvänliga havet”. De hamnade i överhandsväder och beredde sig på det värsta. Så siktade en av dem land och skrek Jalos! – strand! Så sägs den skyddade bukten, formad som en naturlig amfiteater, ha fått sitt namn. Staden har lyckats behålla namnet, även om Lenins folk i revolutionär yra försökte döpa om den efter Röda armén till Krasnoarmejsk.

Lenin själv står kvar som pampig staty framför Jaltas berömda strandpromenad Naberezjnaja, men i dagens förändrade verklighet har han blicken riktad mot en MacDonald-restaurang. Den allmänna meningen tycks vara att han kan få stå kvar, som en del av halvöns historia. Dessutom förkroppsligar han det gamla imperiets kulturella smältdegel; med svensk mormor, tysk morfar och på fädernet kalmuckiska, judiska och lågadliga ryska anor.

Ända sedan klocktornet på Polikurov byggdes har det varit känt som hamnstadens karaktäristiska landmärke. Krigsåret 1941 raserades själva kyrkan medan klocktornet hade änglavakt. Så är det också självskrivet i seglingsbeskrivningar över farvattnen.

Ombord på m/s Konstantin Paostovskij kan jag konstatera att landmärket under hela inseglingen från väst är totalt skymt bakom det anskrämliga lyxbostadskomplexet Edinburgh Tower. Sankt Johannes roterar nog vilt i sitt hinsides vilorum, som den moralens väktare han gjorde sig känd som. Det var just för sin kamp mot sedernas förfall hemma i Konstantinopel han år 407 skulle landsförvisas till Krim. Han dog under resan dit, 60 år gammal.

Emellertid sitter helgonglorian på sned. Johannes var en uttalad antisemit, som gav judarna kollektiv skuld för Jesu död på korset. Därmed skänkte han näring åt sådan förföljelse som långt senare skulle få det ryska ordet pogrom införlivat i världens språk.

På Krim har det funnits judar ända sedan Israels förlorade stammar skingrades för vinden. Efter revolutionens seger 1920 fanns det rentav planer på att göra halvön till ett judiskt bosättningsområde. Lenin lanserade begreppet korenizatsija, ”rotfäste”.  Sovjetmakten skulle stödja minoritetsfolkens kulturella särart. Men Stalindiktaturens paranoia drabbade även judarna, och under den nazityska ockupationen 1941-44 utplånades halvöns talrika judiska befolkning nära nog fullständigt.

Det drabbade både de ”vanliga” judarna och krymchak, en grupp turkisktalande krimjudar. Däremot skonades den judiska sekten karaiterna, eftersom nazisterna inte betraktade dem som ”riktiga” judar.

150 år tidigare hade tsar Alexander I bjudit in sydtyska bönder att bosätta sig på Krim; dels för att befolka övergivna krimtatariska byar och dels för att – mycket framgångsrikt – introducera vinodling längst i syd. Ända till andra världskriget fanns där byar med namn som Kronental och Heilbrunn. När Tyskland angrep Sovjetunionen 1941 deporterades de 60.000 krimtyskarna till Centralasien och Sibirien.

Wehrmacht intog Krim och nazisterna fattade intresse för en gotisk folkspillra, som hade lyckats övervintra i skydd av de sydkrimska bergen ända in på 1600-talet. Jag gissar att vattendraget Belbec (”-bäck”) nära deras huvudort Mangup-Kale vittnar om det språk krimgoterna talade. Nazisterna såg dem som bevis på Krims ”ariska” förflutna. Planen var att tömma halvön på folk. Under nya namnet Gotaland skulle den återbefolkas med de tysktalande sydtyrolare som Hitler hade tvingats lämna utanför Tredje riket, av hänsyn till vapenbrodern Mussolini.

Efter att de tyska ockupanterna kastats ut 1944 deporterades även de uppemot 200.000 krimtatarerna österut; kollektivt anklagade för att ha varit ockupationsmaktens kollaboratörer. Samma väg gick halvöns urgamla grekiska och armeniska kolonier.

Folkgrupperna rentvåddes så småningom, men först 1989 tilläts de återvända hem. Att så skett i viss utsträckning omvittnas av böneutropen från krimtatarernas moské på Kievskajagatan i Jalta, och av den storslagna armeniska Santa Hripsimekyrkan med dess hundra trappsteg uppåt Darsankullen. Dock hamnar båda i skuggan av halvöns rysk-ortodoxa inslag. Omkring 60 procent av befolkningen är etniska ryssar med ryska som modersmål.

Framför hamnporten står ett kapell helgat åt sjömännens skyddshelgon Nikolaj. Vid ett annat kapell längs strandpromenaden gör en svartklädd gumma korstecken om och om igen. Ett stycke därifrån reser sig den pråliga Alexander Nevskij-katedralen, med tiggare framför grinden och surrande cikador i trädgården. Invändigt lyser en neonskylt med texten KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN. Mammon styr dock – här som i den upplösta unionens övriga beståndsdelar.

Desto större själsfrid finner jag under långpromenad på Polikurovkullen, där både naturområden och en del av Jaltas äldsta bebyggelse har bevarats. Rosmarin prunkar bland magnolior, cedrar och cypresser – den sydkrimska rivierans lungor.

I ett uppslagsverk från sovjetisk tid kallas Khristian Khristianovitj Steven ”rysk botanist av svensk nationalitet”. Mera korrekt än russkij vore att kalla honom russijanin, ”ryssländare”. Det inkluderar alla de icke-ryska nationaliteter som på hans tid rymdes i moder Rysslands väldiga famn.

Christian von Steven föddes 1781 i Fredrikshamn i det som på den tiden var det svenska rikets finska hälft. Hans modersmål var svenska, men han skrev sina vetenskapliga arbeten på tyska och hade nog senare i livet ryska som vardagsspråk.

Unge Christian inledde sina studier i Åbo och fullföljde dem i Sankt Petersburg, där han blev medicine doktor vid endast 18 års ålder. 1799 flyttade han till Kaukasus för att bli assisterande inspektör över områdets silkesmaskodling.

Steven var en mycket framstående botanist i sin landsman Linnés anda (och därtill entomolog, expert på insekter). Hans arbeten handlar främst om floran på Krimhalvön och i Kaukasus.

1812, tre år efter att hans gamla hemtrakter hade ryckt loss från Sverige och blivit en del av Ryssland, grundade Steven det som vid sidan av kartläggningen av Krimhalvöns flora skulle bli hans främsta livsverk: Nikita Botaniska Trädgård i den krimgrekiska byn Nikita. Trädgården, som var en av Rysslands allra första, är anlagd i terrasser längs en naturskön bergssluttning mellan semesterparadisen Jalta och Gurzuf.

Rundvandringen på Stevens mark är en lisa för själen, och jag utrycker min förhoppning att de giriga krafter som gradvis förstör den krimska sydkustens skönhet med anskrämliga betonghotell och bostadskomplex för nyrika ryssar aldrig någonsin får inkräkta på Christian von Stevens livsverk.

– Det har redan skett! berättar lokala vänner.

Nikita Botaniska Trädgård har under merparten av sin existens sträckt sig ända ned till havsstranden, men för kanske ett tiotal år sedan lyckades någon muta sig till avstyckning av strandområdet för nybyggnation. Stevens odlingar närmast havet skövlades.

Med ett undantag, dock. Nedanför trädgården sticker den sedan 1973 totalt fridlysta udden Kap Martjan ut i havet. Den har kallats Mont d’Or (”Guldberget”) för sina vilda citrusfrukter. Denna lilla exklav utanför trädgårdens återstående område har hittills klarat sig undan Krimkustens mutkolvar och marodörer.

Christian von Steven är sedan länge bortglömd i sitt gamla hemland. Men under glansåren duggade utmärkelserna tätt för hans insatser som Krimhalvöns Linné. Exempelvis utsågs han till ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och hedersledamot i motsvarande akademi i Sankt Petersburg. Bland annat har han fått orkidén Steveniella och kålväxten Stevenia uppkallade efter sig. 1863 dog Steven i Krims huvudstad Simferopol, 82 år gammal.

Redan på tsartiden kom man på att Sydkrim inte enbart välsignades av solen utan även av hälsosam luft utifrån havet. Den smekande sjöbrisen gör att värmen sällan blir alltför tryckande. Författaren Anton Tjechov tog konsekvensen av sin lungsot och bosatte sig permanent i Jalta, med en datja i den närliggande kurorten Gurzuf som skrivarlya. Här skrev han pjäserna Onkel Vanja och Tre systrar samt novellen Damen med hunden. Vid strandpromenaden står han staty tillsammans med novellens titelfigurer. De långväga gästerna Dimitrij Gurov och Anna Sergejevna har en kärleksaffär i Jalta, båda gifta på var sitt håll:

”…Under promenaden pratade de om hur underligt ljust det var över havet. Vattnet var syrénfärgat och såg mjukt och varmt ut, och över det gick en gyllene strimma från månen…”

Även en sentida besökare betraktar havet och den omgivande naturen. När ett tjockt moln lägrar sig över Mogabiberget faller snart störtregn över Jalta. Och när Svarta havet värms upp till en viss nivå täcks staden av tjocka. Mycket förtjänar att gömmas i dimman, men Jalta och Krim lockar ändå oemotståndligt.

Fotnot: Reportaget skrevs innan Krim i mars 2014 återförenades med Ryssland.

(Tidigare publicerat i Tidskrift i Sjöväsendet nr 2 2014)