Fotograf: Arkiv

S/S Blidösund fyller hundra år

Eriksbergsvarvet levererade 1911 den skärgårdsångare som skulle bli kronan på verket – S/S Blidösund.

I Stockholms skärgård kulminerade ångbåtstrafiken under 1930-talet sedan det mäktiga Waxholmsbolaget köpt upp de flesta ångarna. Rederiets ledande ställning grundlades under de första åren av seklet då ångfartygsbefälhavaren och trafikchefen CJM Hallander styrde och ställde i skärgården. Han gick ur tiden 1913 och testamenterade en stor del av sina tillgångar till föreningarna som huserar i Sjöfartens hus på Skeppsbron 10 och en mindre del till sina arvingar och småfåglarnas vänner.

Sjömannen och handlaren Johannes Norman i Stämmarsund utmanade Hallander. Norman föddes på den ensliga utposten Sundskär – i modern tid mer känd för högerledaren Gösta Bohmans dass. Han gick till sjöss och byggde sin egen jakt Jehu. Seglade med bräder från Norrland och skrapade ihop ett kapital. Tillsammans med ”Blidö-kungen” Johan Österman beställdes skonerten (brigantinen) Clara Josephina. Under tiden hon byggdes läste han till styrman av 2:a klassen. I augusti 1871 började hans 15-åriga tid som befälhavare i fartyget vars rigg var densamma som den famösa Mary Celeste. Clara Josephina blev snart känd som Roslagens främsta snällseglare i virkesfarten. Ett lyckosamt skepp som skall ha loggat 15 knop i en kuling från nordväst.

Norman omnämns i en skrift felaktigt som sjökapten. Däremot hade han avlagt ångfartygsbefälhavarexamen i Karlshamn och var en välbefaren sjöman som seglat 24 år i segelfartyg innan han gick i land.

Blidöborna hade fått resa med Waxholmsbolagets förnämliga ångare Waxholm I och II. Den senares isbrytarförmåga aldrig överträffad i skärgårdstrafik. Men ”Ettan” och ”Tvåan” behövdes på andra trader med växande trafikunderlag och som motdrag i kampen om passagerarna. Waxholmsbolaget inköpte S/S Skärgården, döpte om henne till Waxholm III, och satte in henne på blidötraden. Klagomålen lät inte vänta på sig.

Norman var säkert en av de mest drivande krafterna då man bestämde sig för ta upp kampen med Waxholmsbolaget. Anbud på ett nybygge togs in och valet föll på Eriksbergsvarvet. Ångfartygs AB Stockholm-Blidösund bildades och enligt prospektet som manade till aktieteckning skulle förstaklasspassagerarna kunna åtnjuta all den komfort som tidens teknik medgav. Övriga passagerares trevnad skulle också bli föremål för ”speciell uppmärksamhet”.

Bygget gick fort med hjälp av ritningarna till Sandhamns Express. Dock utan ”fågelholk” på båtdäck och därmed försvann den fina utsikten föröver i matsalen. Götaverken byggde pannan som skulle göra god tjänst i 70 år. I november 1910 gick Blidösund av stapeln och leveransprovtur genomfördes den 3 mars då den kontrakterade farten 13 knop överträffades vid en bränsleåtgång av 0,8 kg kol per indikerad hästkraft vid 45 % fyllning och 419 uttagna hästkrafter.

Den 9 mars 1911 gjorde ångaren sin premiärtur till Blidö under befäl av Wictor Eriksson från Svartlöga. Styrman var sjökapten Petrus Rosenberg, tidigare styrman i Waxholm III.

Redan den första veckan tappades propellern, vilket förklarades med svåra isförhållanden, och hon fick bogseras till Finnbodas docka för att få reservpropellern monterad.

Ett antal intressenter ansökte hos ”Konungens befallningshavande” om förbud för Waxholmsbolaget att lägga till vid bryggor i Blidösundet. I maj beviljade Länsstyrelsen huvuddelen av ansökningarna och därmed var ”Blidökriget” i full gång.

När sommargästerna intet ont anande skulle flytta ut med barn och blomma fick de förbinda sig att utnyttja ”deras ångbåt” – d v s Blidösund. Waxholmsbolaget svarade på känt manér med att sänka biljettpriset till 25 öre (Från ”normalpriset” 1 kr 50 öre.) och bjuda på kaffe. Enda villkoret var att passagerarna vid passage av Waxholm skulle gå ut på däck så de syntes från land.

Otaliga historier lever ännu om den uppfinningsrikedom som blidöborna visade för att hindra Waxholmsbåten från att sätta iland passagerare. Något fall av blodvite skall också ha uppstått och en styrman sjösatts. Inte ens blidöbornas egen herde lär ha förhållit sig helt neutral.

Beslutet om tilläggsförbud för Waxholm III upphävdes av Regeringen året därpå och 1913 kom konkurrenterna överens om att tillämpa samma taxa. Blidöbornas stridslust ebbade ut inför det annalkande världskriget som tvingade de flesta ångarna att använda ved i stället för kol.

Även om Första världskriget medförde påfrestningar så var skärgårdsångarna säkert mer uppskattade än tidigare och det glada tjugotalet var en framgångsrik tid för rederiet.

1930 lade Waxholmsbolaget ett anbud på S/S Blidösund och erbjöd 190 000 kr. Det var lockande och 40 aktieägare med 694 aktier sa ja medan 134 aktieägare med 520 aktier var emot men den kvalificerade majoritet som krävdes för försäljning uppnåddes inte.

Ett haveri, som kunde ha satt punkt för Blidösunds fortsatta seglation, inträffade söndagen den 6 november 1949 en mörk kväll med kulingvindar och regn. Hon fick grundkänning under maskinrummet där det uppstod en stor läcka. Befälhavaren beordrade full fart framåt för att sätta fartyget på land och med god fart gick hon upp på Östra trälhavsgrundet. Waxholmsbolagets M/S Tenö räddade besättning och passagerare som uppgick till ett hundratal. Åtta dagar senare bärgades fartyget och efter en kostsam varvsvistelse var hon åter i gång.

F d skeppsgossen i Marstrand Gunnar Andersson, allmänt kallad ”styrman Andersson” tog ett djärvt beslut när han 1953 satte in den nybyggda och snabba M/S Kung Agne som trots mindre komfort snabbt blev populär.

På fredagarna brukade Östanå I ha kappkörning med Blidösund och på näthinnan har jag fortfarande hennes solbelysta styrbordssida med glada och vinkande passagerare när hon anslöt i höjd med GV-dockan till Blockhusuddens fyr där hastighetsbegränsningen upphörde och mäster kunde länka ut. Östanå I lades upp i slutet av 50-talet.

1956 blev det första förluståret för Blidösundsbolaget som gav upp efter några magra år och diverse motgångar. Efter ett halvt sekel lades S/S Blidösund upp på Ångslupsbolagets varv vid Beckholmen.

På Hjälmö var den levnadsglade sjöcharmören Eric Jägeborg född och som många andra skärgårdspojkar gick han till sjöss. När Stockholms hamn 1957 fick en ny pontonkran med namnet Lodbrok blev de två synonyma begrepp för oss som seglade i skärgården.

För Östanå I:s del hotade motorisering eftersom pannan var slut men det problemet hade inte Blidösund. Eric Jägeborg engagerade sig i S/S Blidösund i stället för Östanå I och tillsammans med läkaren Leif Rasmusson lyckades han med nöd och näppe rädda henne från ”Skrotnicke” genom att lägga ett bättre bud. Efter åtta års uppläggning intill de ”Döda skeppens vik” seglade Blidösund in på Strömmen som en annan fågel Fenix på Skärgårdsbåtens dag den 4 juni 1969, tillika Waxholmsbolagets 100-årsjubileum.

1972 bildades en stödförening med det logiska namnet Roslagens Skeppslags vänner. 1973 bildades en interimsstyrelse med ”jazzdoktorn” m m Staffan Kjellmor i spetsen.

Ett upprop att stödja föreningen undertecknades av Evert och Astri Taube, Bengt Ohrelius, dykarbasen Per-Edvin Fälting och sjömanspastorn Egon Sjödin samt en del andra framträdande företrädare med intresse för all sjöfart mellan himmel och hav och Blidösund i synnerhet.

”Musik ombord” hette en femtiotalsfilm med Sven Lindberg, Alice Babs, Svend Asmussen, Ulrik Neumann, Lena Nyman och Lena Granhagen i rollerna. Statist var S/S Waxholm II som gjorde en sista resa och vackrare slutscen har väl aldrig skådats på vita duken.

Jägeborg fick den briljanta idén till ”musikresor” med Blidösund. ”Ångbåtsmusiken” var född och jazzkvällarna blev med tiden mäkta populära.

Att få den ekonomiska ekvationen att gå ihop blev allt svårare. Det som räddade situationen 1976 var ett lån och Jägeborg beslöt gå till varv för att göra nödvändiga reparationer till en kostnad av drygt 200 000 kr. Han gjorde en enastående insats och tog på sig ett stort ansvar. Inför sommarens seglation fanns det åter anledning att se mer optimistiskt på framtiden. Hoppet är det sista …

Men det blev ingen mer seglation för ångfartygsredaren, tillika befälhavaren Eric Jägeborg. Han seglade ur tiden och ankrade för gott hos den store redaren efter en kort tids sjukdom, blott 63 år gammal. Eric Jägeborgs familjerederi AB Roslagens Skeppslag ägde vid hans bortgång såväl S/S Blidösund som S/S Östanå I.

Blidösund såldes i december 1977 till några entusiaster, ”yngre sjöfolk”, med maskinchefen sjöingenjör Thure Moberg i spetsen. Därmed var kompetensen säkerställd och entusiasmen var det inget fel på. Ett progressivt drag 1979 var att börja samtrafik med styrman Anderssons snabba motorfartyg. Bra tänkt, men seglationen måste ju gå ihop och här översteg nog entusiasmen och uppfinningsrikedomen det ekonomiska sinnelaget.

1981 beställdes en ny panna. Priset var 500 000 kr och till det kom ytterligare 280 000 kr för arbeten med installationen vid Finnboda varv. Den 5 april 1982 var den nya pannan installerad.

Notan för pannbyten och övriga arbeten slutade dock i stort sett på dubbla det budgeterade beloppet. En del av de engagerade kände sig grundlurade och hissade upprorsflaggan.

Maskinchefen vars eminenta kunskaper nog bäst kom till sin rätt i maskinrummet gifte sig ombord. De unga tu lämna-de skeppet och ett stort tomrum efter sig. Mobergs aktiepost byttes mot Östanå I. Hans aktier såldes vidare till sju glada sjömän ombord vilket tillförde bolaget 140 000 kronor. De hade nog inte rundat Hornet men ”Blidan” ville alla ha.

Sju plus sju sjömän var nu lyckliga ägare till ett fartyg intecknat över ångvisslan och vid minst ett tillfälle hotande nära ”total loss” när ormarna skallrade.

Veronica Schultz, som var en av del-ägarna, avancerade med tiden till befälhavare och kunde i juni 1996 stoltsera i Svensk Sjöfarts Tidning med en helt kvinnlig besättning. Ett svårslaget rekord i kommersiell trafik!

Stora underhållsarbeten krävdes snart för fortsatt certifikat. Åter var det dags för insamling och den gula skorstenen målades helsvart. Den 14 oktober 1988 anordnades en stödgala för fartyget i Stockholms stadshus. Alla ställde upp gratis och intäkterna gick oavkortat till ”Rädda S/S Blidösund för framtiden”. I takt med att pengar flöt in steg den gula färgen mot skorstenstoppen.

Seglationen anpassades för bättre lönsamhet och under helgerna gjorde fartyget uppskattade utfärder till de yttersta skären mellan de reguljära turerna innan nya regler satte stopp för det.

Norra skärgårdstrafiken AB övertogs vid millennieskiftet av Blidösundsbolaget. Medan motorfartygen Sjöbris och Sjögull gör dagliga turer på Norrleden går Blidösund under veckosluten med passagerare som värdesätter den rogivande lunken och en måltid i matsalen. Att driva en passagerarångare rent kommersiellt utan bidrag är knappast möjligt men det man förlorar på gungorna …

Den nuvarande rederiledningen har gått den långa vägen. Vd började som eldare, en befälhavare började som matros och en servitris har blivit befälhavare.

Ryktena om ”Blidans” död har dessbättre alltid visat sig vara överdrivna och det är med tillförsikt inför framtiden som hennes vänner och den entusiastiska besättningen nu kan fira jubiléet med trevliga arrangemang även om några avbrutna stagbultar förmörkar ångbåtshimlen.

Förhoppningsvis går många nya gäster ombord i sommar för att segla med en livs levande ångbåtsklenod!

Claes-Göran Dahl

Kommentarer

  • Anonym

    Ett järn bolt i S/S Blidösund är en del av mitt liv o släkt. Terence

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.