Om ”tots” i engelska flottan

Efter cirka nio månaders resa från Kanton i Ostindien siktade man den 12 september år 1745 ombord i ostindiefararen Götheborg Vinga vid inloppet till Göteborgs hamn.

Relaterade artiklar

Där tog man ombord mästerlotsen Casper Mattson för den fortsatta färden in i hamnen, men någon kilometer rakt väster om Nya Älvsborg förliste skeppet Götheborg efter grundstötning på undervattensklippan Hunnebådan.

Lotsen togs i fängsligt förvar, men släpptes efter ingående förhör, vilket inte hindrar att Götheborgs förlisning kan anses problematisk. En sentida skribent, som konstaterat att ett parti konjak under återresan till Sverige tagits ombord i Cadiz, har bland annat insinuerat, att fartyget inte enbart seglade för fulla segel utan även dito för kapten, befäl och besättning. Något reellt belägg för detta ärekränkande påstående har dock inte framförts.

Det hindrar dock inte att påståendet om ett eventuellt historiskt sjöfylleri kan föra tankarna till andra intressanta samband mellan sjöfart och spirituosa som till exempel den gamla, legendariska seden med daglig utdelning av romransoner i den engelska örlogsflottan. Förklaringen till varför just rom valdes för utminuteringen är enkel. År 1687 upptäckte britterna ön Jamaica i Västindien. Vid den tiden var konjak den dominerande spritdrycken i Europa. Tillverkningen av konjak innebar en tidsödande procedur jämte omständliga lagrings- och mognadsperioder. På Jamaica kunde däremot rom tillverkas mycket billigare och i stora kvantiteter. 

För en nutidsmänniska kan denna sprithantering förefalla besynnerlig och närmast absurd. För besättningsmännen ombord i de engelska örlogsskeppen, som ofta seglade över oceaner, ofta utan landkänning, blev innehållet i tunnorna med dricksvatten unket och vämjeligt, vilket gjorde romransonerna till vardagliga höjdpunkter i livet ombord.

Utminuteringen av ransonerna skedde under komplicerade former och enligt noggrant fastställda regler. Det blir man snabbt på det klara med vid studiet av en bok med titeln Customs and Traditions of the Royal Navy utgiven 1956 under beskydd av Admiral of the Fleet Lord Chatfield. 

Ombord i varje större fartyg i ”The Royal Navy” fanns under däck ett litet förrådsrum för rom, som ständigt bevakades av en vaktpost. Varje dag kl 11.00 besöktes förrådsrummet av ett sällskap bestående av fem personer dagofficeren, dagunder-officeren, chefsstewarden, skeppsväbeln och tunnbindaren, som svarade för uppmätning och kärlfyllning av rommen. Utminutering av rom till besättningen skedde sedan två gånger per dag; kl 12.00 och 18.00.

Varje besättningsman över 20 år var berättigad till romransoner, som kallades ”tots” om vardera 15 centiliter ren rom. Som en språklig kuriositet kan nämnas, att ”tot” även betyder ”litet barn” eller ”gossebarn”. Det kan jämföras med danskans ”en lille en” om en snaps och svenskans ”tuting”, som dels kan betyda ”toddy”, men också sup. 

För en allmänt alkoholinformerad nusvensk kan forna tiders dagliga utminutering av sprit i engelska flottan onekligen förefalla bisarr. Men vid studiet av historiska skeden bör man försöka frigöra sig från viss nutidsblindhet”. Äldre tiders människor levde i annorlunda levnadsförhållanden och med annorlunda tankar och föreställningar i sina huvuden.

Ombord i de seglande, oceangående, engelska örlogsskeppen förvarades det livsviktiga färskvattnet i trätunnor, som efter relativt kort tid kom att innehålla ett unket och insektsmyllrande fluidium. I gamla tiders skepp, som helt saknade kylmöjligheter blev därför vin och spirituosa genom sina lagringsegenskaper ovärderliga vid proviantering av skepp. 

Men det råder dock inte något tvivel om, att utminuteringen av ”tots” i ”The Navy” var en komplicerad och inte problemfri verksamhet. Därom vittnar tydligt den flora av bestämmelser och föreskrifter, som kringgärdade hanteringen. 

Som färgstark märkesman i sammanhanget undgår man inte att nämna ”Admiral Vernon” med till- eller hedersnamnet ”Old Grog”. Amiral Vernon lyckades år 1740 utverka att romransonerna skulle serveras blandade med vatten i proportionerna en del sprit och tre delar vatten. 

Att amiral Vernons vattenblandade rom av skeppshumorn fick benämningen ”grogg”, berodde på att amiralen av manskapet allmänt benämndes ”Old Grogg”. Anledningen var att amiralen när han vistades på däck oftast över uniformen bar en skyddskappa sydd av ”grogram”. Ett slags skyddstyg vävt av en blandning av silke- och ullgarn. Amiral Vernon bidrog även till att utöka ”navy”-jargongen med ordet ”groggy” om sjömän som druckit för många ”tots”.

Ungefär i samma tidsskede som införandet av Vernons dryckesreform erbjöds nyanmälda rekryter vid flottan, att välja mellan att avstå från ”tots” mot en ersättning av tre pence per dag eller sju sixpences per månad. År 1820 avskaffades den senare, dagliga romransoner och byttes ut mot servering av te, vilket enligt en sjöhistoriker kan förmodas ha bidragit till att göra England till den europeiska tekulturens förlovade land. 

Den brittiska sjöhistorikern Edward Owen har i en uppsats påpekat att romhanteringen i ”the Navy”, kan ha haft en modifierande och och civiliserande inverkan på brittiska alkohol- och dryckesvanor, varom dock många såväl lärda som olärda torde vilja tvista.

För att inte alltför djupt förirra mig in i ”totens” snåriga regelvärld får jag till sist konstatera att romhanteringen i engelska flottan anses ha upphört år 1918.

 


Lämna en kommentar på "Om ”tots” i engelska flottan"

Hittills finns det 2 kommentarer. Samtliga kommentarer granskas i förhand innan publicering.
Läs våra regler för kommentering!

  • Mark Daisley Svara

    Som ni se från bifogade artikel det var 1970 som ”tot” upphördes

  • Uffe H Svara

    Men, nej den upphörde inte föränn 1970.