Fotograf: Martin Luther

Kategori: Offshore | Folk/företag | Utbildning

Offshore som arbetsfält

Den internationella atmosfären lockade sjöbevakaren att sadla om och bli DP-operatör.

– Jag har ofta varit den enda finländaren ombord. Nu kan jag inte mera riktigt se mig själv på ett fartyg med bara finsk besättning, säger Marttijaakko Mikkilä som för tio år sedan sadlade om från sjöbevakningen i Åbo till offshoreindustrin.

Efter navigationsskolan i Åbo jobbade Mikkilä under 1990-talet som sjöbevakare i Skärgårdshavet i sydvästra Finland. Han avancerade till befälhavare för bevakningsfartyget Tursas innan han hoppade av 2002 för att via DP-operatörskurs komma in i offshoreverksamheten. I den möter man alla världens nationaliteter.

Mikkilä gillar den internationella atmosfären och säger att man som nordbo alltid kan räknas lite som hemmafolk av svenskar, danskar och norrmän. Det finns ju mycket norska företag i offshoreindustrin.

Utrustat i Singapore

Mikkilä är nu 44 år och jobbar som DP-operatör för Subsea 7. När den här tidningen är tryckt skall han snart vara på väg med företagets nyaste fartyg Seven Borealis från varvet i Singapore mot Europa. En stor del av 2011 har han tillbringat i Singapore med att kontrollera och testa instrumenteringen och maskineriet på fartyget som nu blivit hans arbetsplats.

Sjöfartstidningen träffar honom före det i hemstaden Åbo där han under en ledighet passat på att förnya några certifikat som han behöver, bland annat över kursen för evakuering av helikopter.

Seven Borealis är ett stort rörläggningsfartyg som började byggas för tre år sedan i Kina. Det låg i ungefär ett år i Singapore för utrustningsarbeten. När det kommer till Holland skall alltsammans ses över och testas ännu en gång innan fartyget tas ut på sitt första uppdrag utanför Angolas kust.

Fartygets har en kran som är 96 meter hög och med en lyftbom som bara den väger 1 000 ton. Kranen ryms inte under kraftledningarna vid Suezkanalen så Seven Borealis måste runda Godahoppsudden.

Leveransen ligger något efter i tidtabellen. Kvaliteten på de asiatiska varven är kanske inte helt den samma som på de bästa europeiska.

– Det blir kanske inte så mycket dyrare att köpa lite bättre kvalitet med en gång. Annars kan man få fartyg som är billiga men som sedan kräver extra reparationer och underhåll, säger han. Det går nämligen inte att ge sig ut med något som är halvfärdigt.

– På ett rörläggningsfartyg måste allt fungera. Vi har 400 svetsare ombord och det kostar mycket varje dag.

Dykarnas trygghet

På oljeborrfälten rör man sig med stora ekonomiska och mänskliga värden. Ofta hänger de på den som kör den dynamiska positioneringen, DP-operatören.

Dynamisk positionering är metoden att precist hålla ett fartyg på plats med bara propellrarna, utan att förtöja eller ankra det. Tekniken behövs mycket i offshoreindustrin där man gör manövrar i hög sjö invid borrplattformerna. Somliga borrplattformer är själva dynamiskt positionerade istället för ankrade.

– DP-operatören sitter och gör manövrar där precisionen är någon meter eller kanske några centimeter, säger Mikkilä.

Marttijaakko Mikkilä har flera år av jobb på stödfartyg för dykning bakom sig.

Där gäller det att se till att dykarklockor och kranar med verktyg och arbetsstycken manövreras exakt fram till rätt plats på havsbottnen 100 till 300 meter längre ner. Också dykarnas liv hänger på en tråd.

Stödfartyget som Mikkilä jobbat på hade plats för fyra dykarteam och dubbla dykarklockor så att man kunde jobba kontinuerligt på flera hundra meters djup. Dykarteamen lever i tryckkammaren ombord i veckor i sträck. Tekniken innehåller mycket redundans för säkerhets skull.

– Det finns ungefär hundra man till ombord, och vår uppgift är bara att se till att de här 12 kan göra sitt jobb och överleva.

Fartyget måste bunkra med några veckors mellanrum. Det som främst behövs är dykgas och färskvatten.

Ögon i nacken

DP-operatören kan inte vara en asocial nörd. Tvärtom.

– Kunden kan stå bakom din rygg hela tiden och ge instruktioner. Det här är ett stort teamarbete.

– Man måste klara av att kunden andas en i nacken. Det kräver sociala talanger.

Operatören är förste styrman ombord. Han sitter vid spakarna och han är i praktiken också den som bedömer riskerna.

DP-operatören skall våga blåsa av spelet och säga att vi tar upp dykarna, väntar tills stormen har mojnat och dyningen lagt sig, eller att lyftkranen faktiskt inte klarar det kunden vill göra.

– Det är förstås ett kort man inte kan använda varje dag. Men man skall ha erfarenhet och kompetens att göra sådana bedömningar.

Mikkilä säger att han har mycket nytta av att ha dykt själv. Han började redan under sin militärtid som stridsdykare, fortsatte med dykning under sin tid som sjöbevakare i Åbolands skärgård och sedan framför allt då han jobbade på oljefälten utanför Brasilien.

– På 1980-talet förutspåddes det att djuphavsdykningen skulle dö ut, allt skulle kunna skötas säkrare och billigare med undervattensrobotar (ROV), påminner Mikkilä om.

– Men på 1990-talet steg oljepriset igen och man började ta i bruk oljefält som stängts på 1970-talet. Då måste man skicka ner dykare med slägga och hacka, för att få lös fastkorroderade ventiler och muttrar. Det är samma verktyg som egyptierna byggde pyramiderna med. En ROV kan inte hantera 1970-talsteknik.

Robusta förmåner

Arbetet som DP-operatör har uppenbara goda sidor. Lönen är bra, fartygen komfortabla och välutrustade, arbetspassen rimliga och ledigheterna långa.

– Lönen är bättre än genomsnittligt i sjöfarten. Det gäller speciellt om man jobbar på korttidskontrakt för dagslön som kan vara furstlig. Men då har man å andra sidan kanske bara jobb i en månad och så måste man söka sig något nytt.

Mikkiläs arbetsperioder är sex veckor jobb, sex veckor ledigt eller fyra-fyra veckor.

– I princip kunde jag vara ute och turista varannan månad. Men för mig liksom för många andra är det ju viktigt att jag då kan vara långa tider hemma med familjen.

Dykningen kräver goda kommunikationer då cheferna i land vill kunna sitta och säga sitt om hur det jobbas på havsbottnen – dykarna har webbkamera i hjälmen. Det betyder att fartygen är utrustade med de bästa bredbandsuppkopplingarna. Det underlättar också besättningens kontakt med hemmet.

Fartygen har gym, bio, bastu och annat trevligt. Mikkilä säger att han gärna läser ombord. Han har också byggt fartygsmodeller.

En var Smit-bogseraren Zwarte Zee som han börjat bygga under pojkåren på 1970-talet och nu gjorde färdig för sina egna barn. Mot förmodan lyckades han få hem den intakt i flygbagaget. För tillfället är en halvmodell av det åländska segelfartyget Herzogin Cecilie under arbete.

Dygnsrytmen är 12 timmar jobb, 12 timmar ledigt. På bryggan sitter alltid två DP-operatörer, en vid spakarna och en som är stöd och reserv. En gång i timmen byter de plats.

– Som reserv gör man lite pappersarbeten och hinner kanske chatta lite med ungarna, säger han.

Alternativ finns

Mikkilä säger sig sitta vid DP-spakarna i många år än. Nu är det på rörläggningsfartyget Seven Borealis, men han funderar också på borrplattformer.

– Det är ett ännu större ansvar då man i praktiken sitter på en gasficka. Men allt jag lärt mig hittills skulle vara till stor nytta.

Risken för monotoni är större då borrfartyget skall hållas i månader på samma långa sticka ner i havet.

Mikkilä har gyllene minnen från 1990-talets sjöbevakarjobb. Det tycker han var ett av de finaste jobb han haft.

– Världens svåraste hav men ett jobb där man faktiskt fick göra väldigt olika saker hela tiden.

Men det finns inte riktigt någon återvändo. Han själv är äldre fastän alla gymsessioner och motionsrundor gör att han fortfarande är i fin kondition. Men sjöbevakningen (nu en del av gränsbevakningen) är inte mera vad den varit.

– Man skar ner och sålde ut både stationer och fartyg, säger han.

Kommentarer

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.