Caroline Johansson läser andra året på sjökaptensprogrammet i Kalmar och gör just nu sin praktik på Wallenius fartyg Oberon. Läs hela hennes blogg på kadettensdagbok.blogspot.com

Fotograf: Privat

Kategori: Utbildning | Kultur | RoRo

Kadettens dagbok från Oberon

Onsdag den 14 december 2011. Stresstanke nr. 1: Vad från det senaste året i skolan känner jag att jag skall ta med repetitionsmaterial för?

Praktiken är ju ett gyllene tillfälle att praktiskt nöta in det man inte fick riktigt teoretiskt grepp om. Kanske borde jag förbereda en djupinlärning för allt jag glömt… eller, nä, det blir för mycket. Herregud, var ska man lägga ribban för laissez-faire och fånga dagen/superambitiös elev som vill kunna ”bocka av” de två senaste åren i skolan som ryggmärgsinlärda? Suck, tar med lite tidvatten, astro-nav och frågor om radar. För att inte glömma el-böckerna, hydraul-böckerna, lasthantering… Nu blev det lite mycket ändå va?

Söndagen den 25 december 2011

I Baltimore. På Oberon. Sjuk. Jag hann med en familiarisationrunda igår förmiddags. Båten är stor och det vimlar av gångar hit och dit. Hoppas att de utrustar mig med en walkie-talkie innan de släpper iväg mig själv någonstans, annars är jag förlorad.

Under julafton och juldagen har folk varit lediga ombord, men imorgon drar arbetet igång igen. Hoppas att jag har frisknat till. Planen är att jag ska vara på däck första månaden. Här ombord har de till och med en bås som jag kan följa efter och terrorisera. Jag ser verkligen fram emot att komma igång, få lite yrkesmannaperspektiv på det vi läst i skolan. Har till exempel ganska svårt att tänka mig att man räknar på accelerationskrafter för alla olika biltyper som lastas innan man surrar dem.

Måndagen den 26 december 2011

Succédag nr 1. Vaknade. Kände mig risig. Poppade ett par treo och hoppades att saker skulle lösa sig. Cargo operation 08:00 stod på schemat. Jag kom ner till rampen lagom till att stuvarna skulle lossa Lamborghini och McLaren. Kanske var stuvare man skulle blivit istället?

Nåväl, nu var det ju inte för att stå och dregla bil som jag hade blivit posterad på däck. Jag följde efter båsen upp till däck åtta där högar av surrningar låg slängda efter de lossade bilarna. Bara att börja hänga upp dem i prydlig ordning. Lite snurrig efter ett par dagars feber var det väl tur att ingen bad mig om något på nivå med atomklyvning.

Lördagen den 31 december 2011

Gott nytt år! Både lördag och nyårsafton = halv arbetsdag. Vi spenderade förmiddagen med att ninja-kriga mot spindelväven av kättingar på ett av däcken som lastades igår. Göra om, göra rätt, spänna åt, surra mer. Svetten lackade och svordomarna haglade. Meningen är ju att de som får betalt för att surra lasten (stuvarna) ska göra det också. Vi hittade illavarslande många läskburkar liggandes skräpandes, vilket på förhand borde låtit oss ana att arbetet var bristfälligt utfört. Jag har blåmärken på hela benen och väntar bara på den dagen då jag ska snurra in mig i tillräckligt mycket surrningar för att göra en ordentlig face-plant rätt ner i ståldäcket.

Torsdagen den 5 januari 2012

Stuck in transit. I gryningen var vi färdiglastade i Manzanillo. Bråttom bråttom den här gången p.g.a. högt tryck på sydgående trafik genom Panamakanalen. Av med stuvare, in med rampen, hem med trossar och åk; mot Sherwoodskogen!

Innan man går in i första slussen ska man ha ombord ”canal crew”. De bordade i lotsluckan och trillade in i lastrummet som gremlings. Det är canal crew som sköter slussningen, allt den fasta besättningen ska göra är att sköta spelen när det behöver kopplas vajer. På väg upp till poopdäck sa matrosen: ”Har du aldrig sett mañana innan kommer du få göra det nu”. Mycket riktigt, väl uppe på poopen utvecklades scenariot till Kalle Ankas husvagn på julafton; hängmattor hängdes upp, liggunderlag breddes ut, en vecklade till och med ut en liten bänk. Det gäller ju att inte överanstränga sig.

Nu har vi ankrat i sjön precis efter slussen. Tanken var att vi skulle röra oss söderut runt 11.00, men som bekant är genvägar senvägar och vi har tydligen inte fått med oss viktig last från Manzanillo, så här ligger vi i ovisshet om ifall vi måste vända och plocka upp den, eller fortsätta söderut. Det är upp till någon person i land att bestämma.

Jaja, jag kanske aldrig hamnar i Panama igen, så då är det ju flott att ha tagit första slussen i alla fall tre gånger!

Onsdagen den 11 januari 2012

Rostdamm i öronen. Jag. Är. Så. Trött. Dagen har spenderats kvajlad runt räckverk och hopkrupen under fläktar med en nålpistol och slipmaskin. Arbetsgång: knivig vinkel att knacka bort rost från – lutar mig åt något håll – får solen i ögonen och blir helt blind tack vare de repiga skyddsglasögonen – tar av mig glasögonen – får damm i ögonen – får inte av mig handskarna för att gnida ögonen – tappar nålpistolen i däck (slangen till den har fastnat i hörselskydden, så de åker också av) – reser på mig och slår i huvudet – rullar ihop mig till en liten boll och tjuter – upprepa. Som tur är har vi jobbat i par hela dagen, så vi har i alla fall kunnat ondgöra oss tillsammans.

Fredagen den 13 januari 2012

Idag har jag jobbat halvdag på däck och fått vara på bryggan för första gången på eftermiddagen. Jag har lärt mig att rätta sjökort. Det är ett sådant där arbete som alla dissar; ”det kan ju en tolvåring göra” eller ”det är så sjuuukt tråkigt” eller ”varför skulle det här vara relevant?” samt ”tycker du att det är roligt nu är det ju bra, för snart kommer du att hata det”. Vad de inte vet är att de har mött en som ALDRIG tröttnar på att klippa, klistra och tyda symboler. Jag är ju arkitekt för tusan! Sedan tycker jag att det är ganska uppenbart varför man ska hålla sina sjökort uppdaterade så länge man har papperskort ombord. Dessutom är det väl bättre att terapiarbeta lite än att bara vanka av och an på bryggan i väntan på att vakten ska ta slut. Stilla havet gör nämligen skäl för sitt namn.

Torsdagen den 26 januari 2012

Frustration. Den där kadettboken… 40 sidor fyllda med obegripligheter. GAH!

Jag börjar så smått att smyga mig upp på bryggan för att välja lämpligt styrmansoffer att hänga i hasorna. Igår skulle jag ta mig an en av de där uppgifterna i kadettboken som handlade om väder; hur vi tar emot väderprognoser, om vi skickar väderinfo till SMHI själva och hur i så fall. Till att börja med har vi inte läst meterologi, så när jag blev tillfrågad om att fylla i en tabell med molntyper var det bara att konsultera den kära gamla boken ”Navigation 1”. Det är en relik från marinen, svartvit och felstavad.

Söndagen den 29 januari 2012

Tänkte, i samband med att jag hivade ännu ett lass kätting över kanten på en låda, på framtiden. Ex-jobbet närmar sig ju obevekligen. Man kanske skulle ta och erbjuda sina skills till något företag man vill satsa på och vara lojal mot i framtiden? Typ designa en kättingplockare åt Wallenius? Nu har ju de haft anställningsstopp sedan 2008, så där är man väl rökt, men något annat rederi kanske? Hårda fakta är ju att styrmansjobb inte regnar över oss svenskar längre, så kanske måste vi som skall ut på arbetsmarknaden anpassa oss till den? På många andra utbildningar gör man ju sina ex-jobb i samarbete med något företag för att visa dem vem man är, att man är intresserad och har något att erbjuda. I takt med att sjöfarten förändras kanske det vore något att tänka på för oss sjöbefälsstuderande också? Bredda vårt spektrum lite och lägga ut trådar över en bredare del av branschen istället för att vara benhårt övertygad om att man ska ut på sjön omedelbart när man är utexaminerad.

Tisdagen den 31 januari 2012

Ett litet steg för sjöfarten, men ett stort steg för mig.

Första bryggvakterna avklarade. Jag går 4–8 och min styrman tycker nog att jag är ett nervvrak. Efter att skadeglatt ha terroriserat mig med diverse fake-larm där jag satt mig käpprakt i stolen och irrat med blick och öron för att lokalisera oljudet kom det så ett riktigt larm. GPS’erna hade tackat för sig. Styrman tittade roat på mig och höjde ögonbrynen:

– Jaha, då går vi på död räkning nu. Det är ju inte bra.

– Nej, men vad ska jag göra då!? Var kommer larmen ifrån? Vad blir fel? Hur får man GPS’erna att komma igång igen? Kommer vi att dö nu? Paniken ökade i min röst.

– Nä, det tror jag inte. Det är bra att du är på alerten. Du kan trycka på knappen därborta så kommer allt igång igen. Svarade styrman och pekade med kaffekoppen.

– Men- men-men…

Jag förstår att jag är tacksam att driva med, men kanske hellre det än beskrivningen jag fått av tidigare elever som inte reagerat när det kommit ett larm och på frågan vad de ska göra åt ljudet svarat: ”Äh, jag vet ju ändå inte vad det är för larm”. Min styrman kör med utmattningstaktiken. Jag ska göra allt tills det inte är nervöst och jobbigt längre. En mycket framgångsrik metod för en stirrig själ som mig.

Sista dygnet har jag gjort väldigt många saker för första gången och jag känner redan att jag växer i mina skor. Inatt ropade jag på VHF’en för första gången i mitt liv, check. Igår fick jag mitt första möte att tänka efter inför. Styrman frågade:” Vad har du lärt dig i skolan att du ska göra i den här situationen, och vad skulle du göra om du fick tänka själv?” Skolan skulle föreslagit en jättestor styrbordsgir för att till punkt och pricka följa väjningsreglerna, men jag föreslog istället efter att ha analyserat situationen, att gå mellan två fartyg och fick tummen upp. Aaah, skorna blev ännu lite mindre.

Fredagen 3 februari 2012

En av nötterna ombord som jag inte lyckats knäcka ännu är det stora sammanhanget; organisationen kring Oberon som får båten att gå runt. Jag kan ju inte vara vaken 24/7, så det är naturligt att jag inte känner till alla moment, men helt plötsligt bara poppar saker upp som jag inte har en aning om var de kommer ifrån; vem bestämmer att vi ska ändra rutt? Hur läggs den nya rutten in i sjökortet så att den bara är där när man kommer upp på vakt? Hur händer det att lotsen står på rampen en kvart innan avgång, som gubben i lådan? Vem har ringt honom och meddelat att vi blir ett par timmar tidiga med cargo operation? Hur får vi vår kajplats? Hur ser man till att den är ledig till vår ankomst?

Oj. När jag bombarderade styrman med frågorna svarade han att agenten hade ett stort finger med i spelet för att alla moment ska löpa smidigt. OK, hur får man tag på en agent? Säg att man aldrig har varit i aktuell hamn tidigare.

Caroline Johansson

Kommentarer

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.