Vågrätt måste nå ut till fartygen

Jag vågar faktiskt påstå att det inte finns en enda bransch som varit undantagen från sexuella trakasserier. Uppropet #metoo var en nödvändighet för både samhället och arbetsmiljön. Vi var tvungna att fundera på vad vi gjorde och hur vi tilltalade varandra. Helt plötsligt fick alla en ofrivillig intensivkurs i ”god ton” eller ”vett och etikett”, kalla det vad du vill. Framför allt blottlade uppropet de övergrepp som skett, både verbala och fysiska. Ingen bransch verkar ha kommit lindrigare undan än någon annan, dessutom har uppropet bidragit till att belysa en del organisatoriska och sociala arbetsmiljöproblem.

Jag tror att det ena farliga förhållningssättet till problemet är och har varit: Det skulle aldrig kunna hända här, eller: Vi har aldrig fått några indikationer om att sånt försiggårpå våra fartyg. Med facit i hand kan man fundera på om det överhuvudtaget finns någon seriös organisation som fortfarande kan säga så och mena allvar? Jag hoppas inte det.

Det andra är att man inte tar eller tagit verbala övergrepp på lika stort allvar som fysiska. Man har på något vis rättfärdigat en skadlig machokultur och en skev arbetsmiljö genom att falskt kalla det för kärvänlig jargong eller att ha högt i tak.

Så vad händer nu? Mer än två år har passerat sedan sjöfartens eget #metoo-upprop #lättaankar slog ned som en blixt från en klarblå himmel. Vissa upplevde nog det som en klarblå himmel trots tidigare varningsklockor från både media och forskning.

Vad har ändrats rent praktiskt på arbetsplatserna i land och på båtarna? Det känns som att debatten och det tidigare brinnande engagemanget har svalnat och ligger som en pyrande askhög i ett hörn och flammar till när den syresätts av något instagraminlägg eller en påhejande nyhetsartikel.

Givetvis ligger allas fokus just nu på det som har kommit att definiera 2020, nämligen den pågående pandemin. Däremot så förvinner ju inte problemen tack vare pandemin. Det verkar snarare som att otryggheten ökar om man kollar på antalet samtal till diverse trygghetsjourer. Det som behövs just nu är riktade policys, utbildning och mål för att få en solid grund att för alla att luta sig tillbaka på innan debatten svalnar helt. För många tror jag helt ärligt att #metoo dragit in genom ena örat och ut genom det andra utan någon som helst reflektion, förutom att nu man är lite osäker på vad man får och inte får göra. Därför behövs ett samlat och gemensamt omtag vad gäller policys och utbildning som når ut till alla. Både på rederikontoren och ute på våra fartyg.

Jag efterfrågar ett mer handfast kompletterande program som direkt är riktat till de ombordanställda, eftersom det faktiskt var från fartygen de flesta #lättaankar-rapporteringarna kom. Det man skjuter bakom sig, finner man senare framför sig.

Jag tror inte på fler datorbaserade självstudier eller att mäta hygieniska nyckelvärden och ansökningsstatistik. Vi måste ta den befintliga organisatoriska och sociala arbetsmiljön på lika stort allvar som den fysiska och se till att vi faktiskt påbörjar arbetet med att uppnå en arbetsmiljö i världsklass. Det finns rederier och organisationer som jobbar med detta på ett otroligt effektivt sätt.

Däremot finns också exempel på det motsatta, och jag tror att det i många fall inte handlar om ovilja, snarare om resursglapp och okunskap. Uteblir policys och mål tenderar Vågrätt att inte bli mer än någon form av retoriskt fluff eller pink-washing. Det blir bara tomma ord om vi inte realiserar det som är påskrivet i avsiktsförklaringen. Vågrätts arbete är viktigt och det behövs många aktiviteter och anfallsvinklar för att få bukt med problemet. Låt även dem som inte har insyn i Vågrätt att få vara delaktiga och få uppleva att det finns krafter och engagemang som arbetar för förändring här och nu.

Det finns bra förebilder att inspireras av i andra branscher. Byggkurage är en policy framtagen för att skapa tryggare, trevligare och säkrare byggarbetsplatser. Idén bygger på initiativet Huskurage grundat av Nina och Peter Rung. Och det kanske är det som är nästa steg i Vågrätt? Vi kanske behöver en sidogren som kompletterar vågrätts arbete och gör det lätt att göra rätt för rederier och organisationer? Båtkurage skulle kunna bli en kanal som kommunicerar Vågrätts budskap till alla och gör arbetet och engagemanget synligt för en bredare massa? Det är faktiskt på tiden att vi når ut till besättningarna och får fler att ta ställning för säkra och trygga arbetsplatser där ”högt i tak” används i sin rätta betydelse.


Roger Francsics: Jag är avgångsstudent på Sjöfartshögskolans sjökaptensprogram vid Linnéuniversitetet i Kalmar. Med en teknisk bakgrund från evenemangsindustrin sedan 2005 valde jag att prova en mindre nautisk kurs i Kalmar 2015, något som senare ledde till sjökaptensprogrammet. Det som lockar mig med sjöfarten är inte minst den tekniska utvecklingen som sker men även människans plats i organisationen. Jag trivs som bäst när mina medarbetare också gör det och är övertygad om att jobbet då blir gjort på bästa, effektivaste och säkraste sätt. Jag vill samla fler män som tar ställning i Vågrättfrågan.

Kommentarer

  • Ted Bågfeldt

    Väl formulerat! Du lyfter många viktiga tankar kring detta. De två mest kritiska delarna som jag ser det är
    1) att inte tappa fokus nu när media fokus ligger på annat som t.ex. Corona
    och
    2) hur nå ut i verksamheterna så att det blir verkstad av avsiktsförklaringen.
    Tillsammans kan vi göra skillnad. Men det är inte ett ansvar enbart för de personer som är engagerade i #Vågrätt utan för alla som är verksamma i branschen, alla!

    • Roger Francsics

      Tack för kommentaren Ted.
      Vi måste få fler att visa lite Båtkurage.

  • Egon Philipp

    Jag har jobbat som befälhavare i 26 år. Under den tiden har jag lämnat in otaliga rapporter angående missförhållanden ombord och vid flera tillfällen skild sjömannen från tjänsten enligt Sjömanslagen med hjälp av Fartygsnämnd. I samtliga tillfällen har sjömannen kommit undan med en erinran och byte av fartyg.
    I många av fallen har alkohol missbruk spelat en roll. Trots rederiet hade tydliga normer och riktlinjer ”policys” följdes de inte av landsorganisationen och sopade allt under mattan. Dette trots man gav alla senior befäl En 14 dagars kurs i arbetsledning av hög klass. Ombord fanns en tystnadskultur som minner om maffian, med kollegial solidaritet.

    • Roger Francsics

      Hej Egon.
      Tack för Din kommentar. Det Du skriver är just sånt som jag tänkt mycket på i samband med mitt inlägg. Hur når man ut i hela organisationen och man ser till att åtgärdskedjan hålls intakt? Jag tror att vi måste få attitydförändringar i hela organisationer. Men sånt händer inte över en natt.

      • Egon Philipp

        Hej Roger, jag hade hoppats på mer debatt efter mitt inlägg. Jag tror att jag trampade på många ömma tår, så man har valt tystnad för snabbast möjligt glömma bort det obehagliga.

  • Emil Gunér

    Bra skrivet Roger!

Artikeln är stängd för fler kommentarer