Vår ändlösa värld

Vårt vattenklot känns enormt stort för oss som har befarit det kors och tvärs över världshaven. Så har också någon skämtare sagt att jorden består till tre fjärdedelar av vatten, medan resten är till för att förtöja vid.

Men planeten Tellus är endast ett ynka dammkorn i det ändlösa universum.

Vy av jorden baserad på observationer från Modis (the Moderate Resolution Imaging Spectroradiometer) på Nasas Terra-satellit.
Foto: Nasa

Tankar kring detta förstärks av att den amerikanska försvarsmakten i dagarna kommer att offentliggöra sina hittills hemliga observationer av oidentifierade flygande föremål, så kallade UFO. Mer om det senare.

Under värnplikten i örlogsflottan utbildades jag till telegrafist, bland annat med tjänstgöring på torpedbåtarna Altair och Capella. Båda namnen, det ena arabiska för ʺden flygande (örnen)ʺ och det andra latin för ʺget-honaʺ, är lånade från ljusstarka stjärnor på himlavalvet. Det bidrog till funderingar kring den ändlösa rymden.

Dessförinnan hade jag bland annat varit jungman på ett litet lastfartyg, en så kallad ʺparagrafareʺ som balanserade strax under den för bemanningsstorleken avgörande bruttodräktigheten 500. Då hade jag nog en väl romantisk bild av jobbet uppe på bryggan: Att utöver de rent nautiska rutinerna vara lite av amatörhavsforskare, amatörmeteorolog ‒ och amatörastronom!

Den stjärnklara himlen under nattliga vaktpass på ena bryggvingen ute på Nordsjön gav syn för sägen. Jag kunde nog tänka mig en framtid som nautiker. Men vakterna sex-om-sex, för min del tolv-sex-vakten, var i längden påfrestande för en yngling som hellre ville sova på nätterna.

Min fortsatta sjömanskarriär tog andra vägar, bland annat via byssan. Men senare, som telegrafist på handelsfartyg ute på vidare vatten, hade jag goda möjligheter till nattliga besök på den helt nedsläckta bryggan, till synes med hela himlavalvet blottlagt. Ändå var det myller av stjärnor som syntes för blotta ögat endast en pytteliten del av det väldiga kosmos.

2002 hade jag tillfälle att bekanta mig med en del av de många svenska sjöbefäl som jobbade inom det malaysisk-kinesiska kryssningsrederiet Star Cruises. Det skedde ombord i Superstar Virgo och Superstar Gemini, uppkallade efter de latinska namnen på Jungfruns och Tvillingarnas stjärnbilder. Resorna redovisades i ett reportage med rubriken Under stjärnhimlens glans.

I midsommartid 2010 befann jag mig ombord i HMS Carlskrona i Adenviken, där hon ingick i den internationella vakthållningen mot somaliska pirater. Farvattnen ligger en bit nord om ekvatorn, men under ett grillparty ute på däck en stjärnklar afton framtonade ändå Södra korset tydligt där uppe. Stjärnbilden har en framträdande plats på Nya Zeelands, Samoas, Australiens och Papua Nya Guineas flaggor. Jag borde ha observerat Södra korset flera decennier tidigare, då Svenska Ostasiatiska Kompaniets m/s Sabang kryssade fram och tillbaka över ekvatorn under några veckor i sydostasiatisk kustfart. Men då var inte den på den tiden 18-årige sjömannen medveten om stjärnbilden och dess symboliska nimbus.

1986 syntes Halley’s komet tydligt, till synes stationär där uppe i skyn. Det kunde upplevas som hotfullt, eftersom kometen gav sken av att vara betydligt närmare oss än den i själva verket var. Men på vår ort fanns en kvinna, som hade en lite mystisk framtoning och alltid var klädd i rött. Jag såg henne ofta på ortens lilla torg, där hon brukade titta upp mot den gästande himlakroppen och alltid såg påtagligt upprymd ut. Själv kände jag snarare en litenhet inför vår yttre omvärld. Så småningom försvann kometen ur sikte, så även den mystiska kvinnan.

För en rymd-amatör som jag är det lätt hänt att blanda ihop kometer med andra himlakroppar, däribland sådana som anses kunna tränga igenom vår atmosfär och slå ned på jorden. Vilket har skett ett flertal gånger under tidernas lopp, med förödande resultat. En meteorit är en före detta meteor som gör just det, exempelvis den som slog till mot ryska Tjeljabinsk i februari 2013. Men den har också kallats asteroid, det namn som oftast anges i larmrapporter om himlakroppar som då och då passerar jorden på relativt nära håll.

Den japanska sekten Ananai-kyo (”Tre-fem-läran”) föddes 1949 i hamnstaden Shimizu. Läran går ut på att världen står inför sin snara undergång, men att en frälsare först kommer att uppenbara sig i skyn. För att hålla utkik efter honom eller henne har Ananai-kyo etablerat ett tiotal observatorier. De används även av den mera världsliga vetenskapen, som troligen har något helt annat i kikaren.

Fenomenet Ananai-kyo är inte unikt. Ett flertal religiösa sekter har haft sitt fokus på himmelska fenomen. Hos oss exempelvis Korpelasekten i Tornedalen, vars anhängare väntade på att en silverark skulle uppenbara sig från skyn ‒ samtidigt som de ägnade sig åt att kopulera och pokulera hej vilt.

Ett annat exempel är domedagssekten Heaven’s Gate i Kalifornien. När kometen Hale-Bopp uppenbarade sig på himlavalvet 1996-97 väntade sig sektens medlemmar att bli hämtade av ett utomjordiskt rymdskepp. För att påskynda processen begick 39 av dem kollektivt självmord.

Raëliska rörelsen, som lär ha förgreningar även i Sverige, tror att livet på jorden skapades goda utomjordiska krafter. Den franske ledaren Raël påstår sig ha blivit kontaktad av en representant för en utomjordisk civilisation.

Därmed åter till UFO-fenomenen. Gissningsvis kommer den väntade amerikanska rapporten fram till att man inte har funnit några bevis på intelligenta utomjordiska aktiviteter, men att sådana heller inte kan uteslutas. Pentagon har granskat drygt 120 incidenter som inträffat hittills under 2000-talet.

Är det troligt att utomjordiskt intelligent liv existerar? Varför inte, varför skulle just vi vara världsunika…

Men är det troligt att utomjordingar i så fall har kunnat besöka oss? Osvuret är bäst, men jag tillåter mig att tvivla. Avstånden i rymden är ofattbart stora och bokstavligen svindlande.

Vår sols närmaste kollega är dvärgstjärnan Proxima Centauri i stjärnbilden Kentauren. Runt den cirklar planeten Proxima b, som tros vara beboelig ‒ således den närmaste så kallade exoplaneten med tänkbart intelligent liv. Avståndet 4,24 ljusår säger mig inget, men jag läser i en text från 2016 att det är 40 biljoner kilometer dit och att det med nuvarande teknologi skulle ta 70.000 år att ta sig dit.

Om inte utomjordingar har kommit på närmast övernaturliga färdmedel borde resan hit till oss också ta tiotusentals år, samtidigt som resenärerna i generation efter generation måste förplägas med mat och dryck.

Vill jag ta del av mer rymdforskning? Ja tack, gärna!

Enormt riskfyllda och kostnadskrävande bemannade rymdfärder? Nej tack, helst inte!

Förr eller senare kan ett tekniskt fel uppstå som slår ut manöverförmågan. Varpå rymdskeppet och dess besättning driver redlöst allt längre ut i den gränslösa rymden. Det vore ett Aniara retro, för att referera till sjömannen och nobelpristagaren Harry Martinsons rymdepos!

Judendomens filosofiska begrepp tikkun olam, hebreiska för ”reparera världen”, borde kunna tolkas bokstavligt. Det finns mycket att göra här på Moder Jord, vårt hem i kosmos.

Om vi lyckas med det kanske vi kan tacka vår lyckliga stjärna.

Fotnot: Den 6 juli 2018 berättade jag här, under rubriken Dags för himlens väverska Tanabata, om en traditionell och mycket populär ostasiatisk festival. På japanska kallas den Tanabata. Festivalen handlar egentligen om Örnens och Lyrans stjärnbilder.

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.