Sommaren 2009 tillbringade jag några dygn på den numera japanska ön Chichi-jima, före detta Peel Island, som är den största av Ogasawara- eller Boninöarna långt ute i Stilla havet. Dit hade jag tagit mig ombord i m/s Ogasawara maru, som i princip är ögruppens enda förbindelselänk med moderlandet långt uppe i nord.

Sista kvällen i ögruppens lilla huvudort Ōmura, före detta Port Lloyd, njöt jag av en immig öl på puben Creyon. Plötsligt gav barflickan mig en grön papperslapp med vidhängande snöre och manade mig att skriva något på den. Uppenbarligen skulle den hängas någonstans.

Engelskkunskaper är en bristvara bland ögruppens japaner, och min japanska är begränsad. Men snart gick det upp ett ljus. Det drog ihop sig till Tanabata, en årlig festival med ett kärlekspar i fokus: Väverskan (Vega i Lyrans stjärnbild) och vallpojken (Altair i Örnens stjärnbild). Den inleds den sjunde natten in på den sjunde månaden. Ett obligatoriskt inslag är olikfärgade papperslappar som fästs vid en bambuväxt, sedan man först skrivit ett poem eller en önskan.

Bakgrunden är en ursprungligen kinesisk legend, som leder tillbaka till jordens och mänsklighetens gryning.

Himlens herre såg att maten inte räckte åt alla. Han sände därför Oxen till jorden för att varsko människorna att äta blott en måltid var tredje dag. Oxen var visserligen en stjärna men ingen klart lysande sådan ur intelligenssynpunkt. Han rörde till budskapet och uppmanade människorna att äta tre mål varje dag. Som straff fick han stanna kvar på jorden som mänsklighetens tjänare.

Långt senare fanns det en vallpojke som var flitig och ärlig, omtyckt av alla. Två äldre bröder var giriga och försåg sig med det bästa av fädernesarvet. Vallpojken fick nöja sig med en gammal oxe och den magraste jordlotten, där han utan bitterhet i hjärtat livnärde sig på hårt arbete. Men en kväll var han både sorgsen och utmattad. Plötsligt talade oxen till honom: “Var inte ledsen. Jag är Oxstjärnan och jag skall hjälpa dig att finna en fru som gör dig lycklig. Gå till den klara dammen, där de himmelska jungfrurna badar. Lägg beslag på kläderna för en av dem, så att hon inte kan återvända till himlen.”

Så blev det, och vid bröllopet berättade jungfrun att hon var himlens väverska, vävarkonstens gudinna. Hennes skicklighet gav dem välstånd och lycka.

Men himlens herre ville ha tillbaka sitt barnbarn och lät hämta henne. Då avslöjade Oxen för vallpojken att han skulle dö och återvända till himmelen: “Om du då tar min hud och sveper den om dig kommer du att finna din fru.” Vallpojken gjorde så och bar ett ok med två korgar, där hans båda barn fick plats. För jämviktens skull fick det mindre barnet med sig en skopa i sin korg. De lyftes upp i skyn, och snart kunde de se väverskan.

Himlens herre ogillade att vallpojken följde efter väverskan. Han drog därför ett streck mellan dem. Så uppstod himlafloden Ama no kawa ‒ eller Vintergatan, som vi säger.

Vallpojken försökte fåfängt ösa vattnet ur floden för att kunna nå väverskan. Då blev himlens herre rörd och beslutade att vallpojken en gång varje år skulle få träffa sin fru. Det skulle ske genom att alla jordens skator flög dit och med sina vingar bildade en bro över Himlafloden. Kärleksmötet äger rum just den sjunde natten i den sjunde månaden, och ibland fäller väverskan några glädjetårar. Därför brukar det falla ett stilla regn just då.

Med tiden förvandlades paret till starkt lysande stjärnor på himlavalvet.

Den japanska versionen är något förvanskad, och därtill sammanvävd med en inhemsk legend om prinsessan Tanabata, vars namn betyder “hylla-vävstol”. Där är väverskan dotter till himlens herre. Vallpojken och väverskan är så besatta av kärlekens fröjder att de missköter det dagliga arbetet. Himlens herre blir ursinnig. Straffet blir att de skiljs åt. Det årliga kärleksmötet kan ske därför att en skata (eller dess nära släkting korpen) förbarmade sig över dem och lovade att på något vis överbrygga Himlafloden den sjunde natten in på den sjunde månaden varje år. Men om just den natten är regnig kan skatan och hennes artsfränder inte överbrygga Himlafloden, och paret måste skjuta upp sitt hett efterlängtade kärleksmöte ett helt år till.

Tanabata är en av de populäraste festivalerna i det festivaltokiga Japan. Ett allestädes närvarande inslag är bambukvistar med olikfärgade trådar och papperslappar, likt exotiska variationer av vår julgran. Trådarna är till vallpojkens ära, pappersfigurerna till väverskans ära.

Eftersom väverskan också är den konstnärliga talangens beskyddarinna skriver vanligt folk just den dagen poem på papperslappar, som binds fast i bambukvistarna. Dessa skall inom kort anförtros strömmarna i närmaste vattendrag.

Den som kikar upp på himlavalvet en stjärnklar natt ser kärleksparet. Vallpojken i Örnens stjärnbild, och på ömse sidor har han två mindre stjärnor som är parets barn. På den andra sidan Himlafloden syns väverskan i Lyrans stjärnbild. Vallpojken och väverskan avtecknar sig tydligt på sommarnattens stjärnhimmel och förefaller närma sig varandra just då.

Så här löd min Tanabata-önskan på Chichi-jima sommaren 2009, i svensk översättning:

– Jag hoppas kunna komma tillbaka till denna vackra ö!

Dagen därpå anträdde m/s Ogasawara maru sin drygt dygnslånga återfärd till Tokyo.