Fotograf: Torbjörn Dalnäs

Strandsatta ombord

Låt mig inledningsvis få citera mig själv ur min bok Havets ord, avsnittet  På sjömans våta grav växer inga blommor:

”Det finns tre slags människor; de levande, de döda och de som är till sjöss”, konstaterade den skytiske filosofen Anacharsis redan på 500-talet f.Kr.

Den engelske 1700-talscynikern Samuel Johnson uttryckte sig så här: ”Ingen skulle bli sjöman om han vore finurlig nog att hamna i fängelse; ty att vara ombord i ett fartyg är att sitta i fängelse, med risk för att bli dränkt…” När någon upplyste Johnson om att det finns de som älskar sjömanslivet kontrade han: ”Jag kan inte förklara det, lika lite som jag kan reda ut andra märkliga fantasifoster.”

I romanen Lord Jim ger Joseph Conrad uttryck för den kluvenhet sjömannen själv kan känna: ”Det finns inget mer lockande, desillusionerande och förslavande än livet till sjöss.”

Sjömanslivet är inte och har aldrig varit någon dans på rosor. Även om sjösäkerhet, arbetsmiljö, social trygghet och materiell standard gradvis har förbättrats inom vida sjömanskretsar, har det i många fall skett till priset av ökad stress och isolering. 

På segelfartygens tid brukade besättningarna ständigt åderlåtas. Olycksfallen var otaliga under arbete till väders. Rasande stormar och monstervågor krävde sin tribut; krig och sjöröveri likaså. Dödliga sjukdomar härjade. Numera är Benrangelsmannen inte på långa vägar lika vanlig som gäst ombord, men då och då dyker han upp; alltifrån enstaka dödsfall till att fartyg förliser med man och allt. 

I corona-pandemins kölvatten har, enligt det internationella transportfacket ITF, ungefär 300.000 sjöanställda i världshandelsflottan tvingats stanna kvar ombord, långt utöver deras normala törnlängd eller kontraktstid. Min rubriks ”strandsatta” är inget perfekt ord för deras situation, men jag kommer inte på någon bättre term. Engelskans motsvarigheter, to be marooned och a castaway, syftar ju egentligen på sjömän som hamnat i onåd och satts iland på någon öde ö.

Dagens ”strandsatta” sjöanställda är normalt inte heller medvetet kvarhållna ombord av sina respektive rederier eller bemanningsbolag. Undantag finns, men de flesta sjöarbetsgivare vill nog sina sjöanställda väl. Sjömännen är ju sjöfartsnäringens verkställande nyckelpersoner. Men fartyg efter fartyg blir inte insläppta i hamn eller försätts i karantän på någon undanskymd plats, utan möjlighet för besättningen att komma iland. Besättningsskiften förhindras dessutom av inställda eller osäkra flygförbindelser. Alarmerande rapporter om självmord ombord förekommer. Det rör sig om en humanitär kris.

Pandemin skulle kunna tolkas som det som på försäkringsengelska har kallats Act of God, på svenska Högre hand.  Det vill säga en oförutsedd katastrof som inte har orsakats av människan själv. Kanske ligger ändå det lite vidare begreppet Force majeure, franska för ”övermakt”, närmare till hands när det gäller pandemin.

Min gamla arbetsplats Sjömansservice (före detta HKF), liksom dess systerorganisationer och andra goda krafter inom International Seafarers’ Welfare and Assistance Network (ISWAN), gör vad de kan för att så långt som möjligt bistå sjöfolket i denna svåra situation.

Tidigare kunde shore leave, en stunds landgång i främmande hamn, vara en mental säkerhetsventil under långa perioder av isolering ombord och bortovaro från de nära och kära där hemma. Nu är, i många fall, inte ens det möjligt.

Den 1 juli rapporterades här i Sjöfartstidningens webb-upplaga om utländska sjömän som satt fast på sina fartyg under liggetid i svenska hamnar. Polisen hänvisade både till pandemin och till utlänningsförordningens regler om ”hamns huvudort”. Redan den 3 juli kunde tidningen emellertid meddela att polisen hade gjort en kovändning. 

FN-organet ILO:s sjöarbetskonvention MLC, som Sverige ratificerade 2012, är tydlig när det gäller sjömännens rätt till landgång i hamnarna:

Seafarers shall be granted shore leave to benefit their health and well-being and consistent with the operational requirements of their positions.

Polisens hänvisning till begreppet ”hamns huvudort” gav mig en déjà vu-upplevelse. 1987 avslöjade tidskriften Utkik, vars redaktör jag var, att polisen i många svenska hamnar hade ritat citykartor där zoner tillåtna att beträda för utländska sjömansgäster märkts ut. De godtyckligt fastställda sjömanszonerna definierades just som ”hamnens huvudort”. Ingenting annat under Utkiks 30-åriga existens kom i närheten av den mediala uppmärksamhet som avslöjandet ledde till. Så var också sjömanszonerna rent ut sagt löjeväckande. I Norrköping hade exempelvis sjömännens fotbollsplan på Saltängen, numera säte för Johannisborg Seamen’s Club, hamnat utanför den tillåtna zonen för utländska sjömän. 

Oavsett vilket land det rör sig om tycks ordningsmakten och andra myndigheter ofta ha haft ”ett gott öga” till just sjömän. Evert Taube sjöng i Eldarevalsen, inte utan grund, om att ”Det var hemskt när man gick utan hyra och svalt och fick smörj av Antwerpens poliser…” Desto tydligare blev det i svallvågorna efter terrorattentaten i USA den 11 september 2001. Tre år senare trädde sjöfartsskyddets ISPS (International Ship and Port Facility Security Code) i kraft, som ett tillägg till FN-organet IMO:s sjösäkerhetskonvention SOLAS. Trots att sjömännen tillhör sjöfartsskyddets huvudgaranter hindrades de nu av myndigheter i amerikanska (och även en hel del andra) hamnar från att ta sig iland på en stunds vederkvickande shore leave. Även andra trakasserier har förekommit, som nattliga tvångsvisiteringar av hela besättningen uppe på fartygets brygga.

När den nu pågående krisen äntligen är överstånden bör i stället röda mattor rullas ut för den internationella sjömanskåren, som trots egna umbäranden har lyckats hålla nyttosjöfarten och världshandeln igång!

Kommentarer

  • AnneMarie

    Nej, vet du, den här frågan är mer komplex än vad du ger uttryck för. Under sk normala förhållanden är rätten för besättningen att gå iland tämligen självklar, men inte under förhållanden som gäller nu under pågående pandemi. Rätten att för lokalbefolkningen på en ort/i en stad att inte utsättas för allvarlig smitta, och allmänna läget för hälsoskydd/smittskydd går före välfärdsaspekter för sjömän. Tänk dig följande situation: en mindre ort i Norrland, med redan under normala förhållanden otillräckliga sjukvårdsresurser, får regelbundna anlöp av kinesiska fartyg som levererar delar till vindkraftverk. Besättningen strövar fritt omkring i samhället. Dessutom planeras kryssningsfartyg med ca 1400 passagerare anlöpa denna mindre ort, under hösten. Inga säkerhetsåtgärder har vidtagits för att skydda lokalbefolkningen. Covid-19 har redan skördat ca 130 personers liv i regionen, långt fler är smittade. Jag anser (för en gångs skull) att polisen gjorde rätt i att förhindra besättningar från att gå iland. Vi måste alla, sjömän inkluderade, bidra till att ta både samhällsansvar och personligt ansvar under pandemin. Även om, och som själv gammalt sjöbefäl är jag medveten om, det frestar på välbefinnandet att stanna ombord. Jag själv satt fast på ett svenskt fartyg i Persiska viken under Iran-Irakkriget. Fartyg bombades på nära håll. Året innan gick jag iland i Belfast för att uppdatera skeppsapoteket. Jag hade tillstånd men beledsagades av två militärpoliser som var satta att ’täcka’ upp rutten jag fick gå. Det kändes kymigt att ha brittiska soldater i släptåg mitt inne i IRA-kontrollerade områden. Jag minns alltför väl hur det kändes, men också att man måste lära sig att ’gilla läget’ i exceptionella situationer, det hör till livet. Om man inte kan det, ska man kanske inte gå ombord överhuvudtaget. Det som är mest nedslående under denna pandemi, är hur stort genomslag människors själviskhet får. Man riskerar allt för att få springa på krogen, trängas i butiker och resa utan att det är nödvändigt. Nog måste vi alla bjuda till för att hindra smittspridningen. Och då ingår restriktioner av olika slag, även för sjömän. Att alla och envar ska ha sin egen personliga gräddfil för att slippa ta hänsyn, sådant beteende är inte vuxet. Det är inte tid att gnälla nu. Det är däremot hög tid att hålla ut.

    • Erik

      AnneMarie, Om inte den mindre norrlandsorten kan ordna med varken besättningsbyte eller någon sorts rekreation på ett hyfsat säkert sätt till de sjömän som tar in alla det nödvändiga och icke nödvändiga varor som behövs i orten så borde inte heller fartyget anlöpa denna hamn. En svartlistning av alla hamnar borde införas och anlöp förbjudas i hamnar som inte tillåter besättningsbyten eller kan följa lagar och konventioner.

  • AnneMarie

    ”Erik”, delar till vindkraftverk direkt från Kina är nog få som ser som ’nödvändiga varor’. Att stora naturvärden går till spillo i norra Sveriges sista vildmarker för att erbjuda ’miljövänlig’ el till folk i mellersta och södra Sverige, det finns inte mycket sympati för bland de som närmast drabbas av vindkraftverkens miljöförstörande effekt. Det är knappast sjukvårdsutrustning och livsmedel som dessa kinesiska fartyg lossar. Och kryssningsfartyg släpper iland 1400 potentiella smittspridare i ett område med i huvudsak äldre befolkning som får sitta inomhus och isolerade, och där sjukvårdsresurserna är starkt begränsade. Jag kan inte se att sjömännens (och kryssningspassagerarnas) välfärd ska gå före ortsbefolkningens. Inte alls, överhuvudtaget. Jag önskar istället svartlistning av de rederier som, trots en världsomfattande pandemi, trafikerar sådana rutter och hamnar där det finns en sårbar befolkning och små sjukvårdsresurser. Det är också kommuner som tillåter sådan sjötrafik som bär ett stort ansvar, och ökar smittspridningen pga sjöfarten lär det bli en politisk fråga av rang.
    Det känns vedervärdigt egoistiskt att blanda in sjömäns ’rekreation’ som något slags viktigare syfte än att förhindra smittspridning. När man inte kan ta mer ansvar än så, då är det illa ställt. Jag tycker gränspolisen i Stockholm gjorde helt rätt när de förhindrade besättningar att gå iland – de tänkte förmodligen på det allmännas bästa och på det aktuella smittläget. Det är polisens uppgift – att skydda befolkningen. Det har föga att göra med gamla slagdängor av Evert Taube (som f.ö. skarvade och hittade på en hel del i sina visor). Vissa yrkesgrupper är ömhudade och tål ingen kritik, det är sorgligt. Alla måste hjälpas åt i denna situation, all ’rekreation’ får sättas åt sidan. De äldre i vår befolkning har inte mycket till rekreation där de sitter isolerade inomhus. Är det några som ska hyllas så är det dessa människor, vi är skyldiga dem vårt ansvar och offervilja.

  • Navigatorn

    Släng alla diskussioner om rekreation och krogbesök.
    Majoriteten av sjömännen förstår att dom inte kan komma iland för dessa. Men att inte få chansen att åka hem till sin familj efter utfört arbete är mycket illa.
    Detta hoppas jag att ILO får ordning på detta innan nästa bokstavskombination härjar över jorden.

  • Strandsatt

    Vi är en relativt stor grupp som är helt bortglömda, vi som inte bor i det land vi har medborgarskap i och som nu är stängt för ”aliens” i det land jag bor i så känner jag ett flertal skandinaver och andra som inte kommer hem till sina familjer och barn, särskilt utsatta är de som jobbar offshore på korta korntrakt och inte kan synkronisera repatrieringsflyg och karantän. Själv har jag varit ombord sen i November, inne på min 10:e månad nu, men står på listan för att få ett repatrieringsflyg, vi är en stor grupp som drabbas väldigt hårt av detta, missar en stor del av mina barns uppväxt, mycket händer på 10 månader.

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.