Under Bokanjärernas årsmöte den 22 april berättade jag om de flera hundra svenska sjömän som för några sekler sedan hamnade som slavar i Nordafrika (se det tidigare blogginlägget).

I förbifarten råkade jag nämna några ord om en gotländsk sjöman, vars namn jag inte kom ihåg just då. Han lämnade Sverige i ett fartyg för att aldrig mer återse hemlandet. Så småningom adlades han i det som långt senare skulle bli det enade Italien. Hans adliga tilläggsnamn blev ”di Hemsö”. Bland mycket annat tjänstgjorde han som svensk konsul i Nordafrika. Det var vad jag för stunden mindes om honom.

Ingen pollett trillade ned hos de gotländska bokanjärer som fanns på plats. Men nu kan det avslöjas: Sjömannens namn var Jacob Gråberg och hans livsbana var av det brokigare slaget.

Blott 15 år gammal gick Jacob till sjöss 1791. Året därpå tog han styrmansexamen och seglade iväg från Sverige i en svensk brigg.

1793 tog Jacob värvning i brittiska Royal Navy, där han sägs ha avancerat till lieutenant. Men en duell satte stopp för den karriären. Han retirerade till Genua, som då ingick i det franska lydriket Liguriska Republiken. År 1800 blev Jacob handsekreterare och kopist vid den svenska beskickningen, och året därpå blev han officer i hamnstadens nationalgarde.

1806 blev han ledamot i en vitter akademi i Florens. Antagligen var han omedveten om den dramatik som samtidigt drabbade den hemö som han för alltid hade lämnat bakom sig. Sverige erbjöd på fullt allvar Gotland till Malteserorden, som Napoleon hade kastat ut från Malta! Orden, som vad gäller kapningar till sjöss och slavhantering var lika goda kolsupare som barbareskkorsarerna, tackade nej till erbjudandet. (Två år senare ockuperades Gotland i stället av Ryssland, men det varade blott i tre veckor.)

1811inledde Jacob Gråberg sin karriär för Kabinettet för den utrikes brevväxlingen, den tidens UD, som svensk vicekonsul i Genua. Han fortsatte som konsulatsekreterare och senare konsul i Tanger 1815. I den rollen bör han ha kommit i direktkontakt med många förslavade landsmän och sjöbröder. Efter något slags konflikt med sultan Mulay Suleiman, Marockos härskare, förvisades han 1822 över sundet till Gibraltar.

Senare samma år lär han ha tillåtits att komma tillbaka. Men snart dök han i stället upp som svensk generalkonsul i Tripoli. Där stötte han sig i stället med sin uppdragsgivare i Stockholm. Det ansågs att han var alltför rundhänt och frikostig med de ”gåvor” som dejen av Tripoli förväntade sig. Karriären avslutades 1828, och Jacob Gråberg, hans franska hustru och deras adopterade dotter slog sig permanent ned i Florens. Där blev han överbibliotekarie på Palazzo Pitti och ägnade resten av sitt liv åt lärd verksamhet.

Liliputstaten San Marino adlade honom, och så gjorde även påven samtidigt som Jacob Gråberg 1834 tilldelades Gyllene Sporrens orden. Han skrev en mängd skrifter i skilda ämnen på olika språk och valdes in i ett stort antal akademier och lärda sällskap.

Bra jobbat aven sjöman från Hemse socken på Gotland! Men eftermälet är inte entydigt positivt. Han anses ha varit äregirig och fåfäng, och hans skrifter har fått det föga smickrande betyget ”dilettantiska kompilationer”.