Sjömansvisan analyserad

Den just utkomna skriften Forum Navale innehåller bland mycket annat en intressant analys av sjömansvisan, inte minst hur den har presenterats i ett antal visböcker. Författare är Joakim Ekedahl, som har trampat däck som besättningsman ombord i olika segelfartyg. Han är också masterstudent i musikvetenskap vid Uppsala Universitet. 

Ekedahl har, som jag själv, en ganska sträng syn på vad som är sjömansvisa. Dit hör inte de romantiserande visor om sjölivet som skapats på landbacken, och som han kallar ”sjömanspastischer”. Författaren konstaterar att ”sjömännen framställs på ett sätt som haft ringa med verkligheten att göra (…) i kontrast mot den mer bistra verklighet som ofta framställs inom arbets- och frivaktsvisorna”. Däremot ställer jag mig frågande till att han reducerar Evert Taubes älskade sjömansvisor till ”imitationer”. 

Den drygt 30-sidiga uppsatsen i Forum Navale är läsvärd för alla som är intresserade av sjömansvisan. Men låt mig få tillfoga några mer ovetenskapliga egna tankar i ämnet, till större delen hämtade från ett avsnitt i min bok Havets ord. 

Den äkta sjömansvisan är havets folkmusik. Ändå har mängder av landkrabbor ansett sig vara skickade att uttolka sjömännens visskatt. Den helt obefarne plåtslagaren Ruben Nilsson skrev rentav vad han kallade Den sanna sjömansvisan.  

Sohlmans Sjölexikon från 1955 uttrycker sig så här:

Genom sjömansyrkets särart har en särskild grupp av sånger, med anknytning till yrket och till sjömannens ofta vemodsfyllda hemlängtan, utbildats. De verkliga sjömanssångerna äro i allmänhet skrivna av personer som själva ha utövat sjömansyrket.

1998 riktades en anspråkslös rundfråga till de svenska sjömännen, via den dagliga satellitbefordrade nyhetsbulletinen SAX-presset direkt till deras fartyg: 

– Vilka tre sjömansvisor tycker du allra bäst om? 

Syftet var att ge sjömännen själva tolkningsföreträdet över sin egen kulturskatt. Svaren strömmade in. Där förekom ett hundratal mer eller mindre kända sångtitlar. 

Evert Taubes samlade sjötid var inte särskilt imponerande. Men han var en mycket god iakttagare under sina sjötörnar. Det är ettan Eldarevalsen ett lysande exempel på. Som tvåa kom Möte i monsun. Andra av Evert Taubes sjömansvisor hamnade på delad tredje, sjätte, sjunde, åttonde, delad tolfte och artonde plats.

Ingen av dem finns med i sjömansvisans ”bibel”, Sång under segel, som kom ut 1935. Denna visbok är resultatet av ett mångårigt jättearbete, som utfördes av sjökapten Sigurd Sternvall. Han var samtida med Evert Taube, vars sjömansvisor nog inte hade hunnit sätta sig i hans medvetande.

Sigurd Sternvall kom hem till Sverige på 1920-talet efter att ha arbetat till sjöss, samt iland i Kina, i åtskilliga år. I bokens förord skriver han bland annat: Vad som särskilt frapperade vid hemkomsten efter många års bortovaro från Sverige var den plötsliga popularitet, som den så kallade sjömansvisan fått i vårt land. Ytterst få av dem hade emellertid förekommit om skeppsbord eller överhuvud haft med sjömansdiktning att skaffa…

Varmed han säkerligen syftade på den tidens schlagers och kupletter på sjömanstemat, framförda av Ernst Rolf och andra. Detta är inte helt okomplicerat, eftersom den konstnärligt mångsidige ex-sjömannen Martin Nilsson skapade flera av dem. Men han skapade även finstämda visor som förtjänar att införlivas i sjömansvisskatten, däribland Sjömanskistan. 

Martin Nilsson är också upphovsman till Gamla Nordsjön, som Harry Brandelius gjorde till en ”landsplåga”. Den hamnade faktiskt på delad tredjeplats på galluplistan, tillsammans med Evert Taubes Briggen Blue Bird.

En visa som nog kan väcka blandade känslor ombord är En sjöman älskar havets våg. Men den är skriven av sjökapten Ossian Limborg och hamnade på delad tolfte plats på listan, tillsammans med Evert Taubes Fritiof och Carmencita. 

Låt oss ägna några ord åt vad som INTE är sjömansvisor. Sjömannens väg var den i stort sett enda vägen ut i världen. Därför romantiserades det mycket kring sjömanslivet, inte minst i den tidens populära schlagers. 

1960 slog österrikiskan Lolita till med vad som skulle bli en världshit.

Seeman, lass das Träumen
Denk nicht an zu Haus
Seeman, Wind und Wellen
Rufen dich hinaus

Deiner Heimat ist das Meer
Deiner Freunde sind die Sterne
Über Rio und Shanghai
Über Bali und Hawaii…

Trots att Seemann kom på sextonde plats på listan är inte heller den någon riktig sjömansvisa, utan ytterligare en schlager på sjömanstemat. 

Jag har ett personligt minne av en julafton i främmande hamn. Någon plockade fram en grammofon och skivan Sjömansjul på Hawaii med Yngve Stoor:

Jag en ensam sjöman är
långt från svenska kustens skär
skall jag fira julen här uppå Hawaii…

Skivan spelades om och om igen. Sentimentaliteten växte och tårar rann nerför kinderna på stora starka sjömän. Men det gör inte Sjömansjul på Hawaii till en äkta sjömansvisa, trots att den hamnade på delad fjortonde plats på galluplistan. 

En sträng grundregel är att sjömansvisan skapas av sjömän och skildrar sjölivet ombord och i hamn – och givetvis att den tilltalar sjömännen själva och gärna lockar dem till att sjunga med. Enstaka undantag från det förstnämnda förekommer. 

Dan Andersson ville inget hellre än att mönstra ut till sjöss. Han försökte flera gånger ta hyra men ansågs inte ha tillräcklig fysisk styrka. Men hans Jungman Jansson har ändå blivit en evergreen bland sjömansvisorna och hamnade som femma på galluplistan. 

Ytterligare ett sådant exempel är Skeppar Sjöstrands farväl till vackra Marousja på American Bar, som kom på delad nionde plats. Den skrevs av Ture Nerman och tonsattes av Lille Bror Söderlundh.

Till skillnad från dem var Cornelis Vreeswijk till sjöss ett tag. Han skrev även några sjömansvisor. Däribland Jag och Bosse Lidén, vars melodi bygger på Kris Kristoffersons countrylåt Me and Bobby McGee.

Mönstra av i Narvik, tretti grader kallt
i sandaler, skjorta och ett par jeans.
Åkte tåg till Kiruna, klämde ett par malt
hade ganska trevligt, vad jag minns…

Den klassiska sjömansvisan Han hade seglat för om masten, som jag själv tycker mycket om, har avfärdats som ”sentimental”. Men den delade niondeplatsen med Maria Marousja och shantyn Drunken sailor.

Shanties kom väl till pass under arbete vid gångspel, pump eller rigg, där det var viktigt att hålla takten. Sången och arbetet leddes av en shantyman.

De övriga låtarna kunde sjungas i skansen för sjömännens höga nöjes skull, vare sig det rörde sig om muntra eller vemodiga visor. Därför brukade de kallas foc’sle songs (”skanssånger”). Ett exempel är den vackra balladen The Leaving of Liverpool.

Försök att lansera mera verklighetsnära sjömansvisor om samtidens sjömansliv gjordes under 1980-talet av den göteborgska musikgruppen KAL (Malte Krook, Bosse Andersson och Christer Larsson), i samarbete med textförfattarna Ove Allansson och Anders Wällhed samt det dåvarande Svenska Sjöfolksförbundet. 

KAL har sedan dess sjungit in ett tiotal CD-skivor med olika epokers sjömansvisor. Trion har enligt min mening mer än några andra bidragit till att hålla intresset för havets folkmusik vid liv. KAL:s senaste album, Mitt namn är sjömansvisan från 2019, består av tre CD-skivor med ett rikt urval som täcker sjömansvisans spännvidd från ostindiefararna till den moderna handelssjöfarten. Albumet kan beställas hos Breakwater Publishing.

 

 


Bilden från Sjöfartsmontern på Bokmässan 2016 visar trion bakom musikgruppen KAL: Christer Larsson, Malte Krook och Bosse Andersson.

Fotnot: Forum Navale  kallar sig tidskrift men är snarare en årsbok på uppemot 200 sidor. Redaktör är Thomas Taro Lennerfors, som 2015 belönades med Stiftelsen Sveriges Sjömanshus litteraturpris för sina maritima skrifter. Forum Navale ges ut av Sjöhistoriska Samfundet, som bildades 1939. Två år tidigare hade den nya Försvarsstaben inrättat en krigshistorisk avdelning, där även Marinstabens sjökrigshistoriska avdelning inordnades. På sjösidan befarade man att de maritima intressena skulle bli eftersatta. Tanken väcktes därför på ett fristående samfund för sjöhistorisk forskning, inbegripet den civila sjöfarten.

Kommentarer

  • Henrik Karlsson

    Intressant som vanligt Torbjörn! Hälsningar från Falklandsöarna.

  • Alice Radomska

    Intressant av Torbjörn Dalnäs här ovan tar upp Musikgruppen KAL och att denna härliga trio sjöng texter även av vännerna Ove Allansson och Anders Wällhed. Vid Oves begravningshögtid 2016 höll vi till hos det exotiskt växthuslika etablissemanget Trägårn. Och Ove hade ju varit ateist, så det var ingen präst utan Anders Wällhed som var officiant, djupt rörd men saklig vid kistan. KAL spelade och sjöng – muntert som alltid. Sjöfolk samt Oves förläggare Lena Pilborg, historikern Sören Skarback med flera tog ett vackert avsked den forne svarvaren. Oves aska kom veckan därpå förstås att strös i havet, det såg hustru Sonja och sönerna Christer och Janne till, allt enligt Oves önskan. Vad sjömansvisor beträffar slog Ove i sitt liv vakt om dem men tog vid flera föreläsningar etc. avstånd från myten att en sjöman skulle ha ”en flicka i varje hamn”.

  • Helena van Hoof

    Inte precis visor, men jag hörde en gång Allansson deklamera två dikter till komp av en följsam ung stråkkvartett i Falkenberg. Den ena var om livet på tankern Emma Fernström, den andra om tankern Dagmar Salén. Dessa icke tonsatta texter återfinns i hans bok ”Sjöliv – Dikter och kortprosa”, tryckt i Uddevalla 2006.

Artikeln är stängd för fler kommentarer

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.