När en dykrobot rör om allt

Sällan har en dokumentär rört om så ordentligt som i fallet med journalisten Henrik Evertssons serie ”Estonia – fyndet som ändrar allt”. De flesta kan storyn vid det här laget. Dykarteam tar sig ner till Estonias vrak med en undervattensrobot, filmar och hittar det som så många pratat om i alla år – ett hål i skrovet. Världen kastas omkull. Konspirationsteoretikerna har julafton. Fakta är det få som sitter på. Men kraven på ny utredning blir starkare än någonsin, inte minst eftersom dokumentären gjort att den estniska regeringen drivit på både Sverige och Finland för att få fart på en ny utredning.

Lätt att bli marin hobbyprofessor

När man sitter och läser sida upp och sida ner med artiklar där den maritima expertisen uttalar sig om Estonia i kölvattnet av dokumentären är det väldigt enkelt att själv bli en marin hobbyprofessor med svar på alla gåtor kring det nya hålet och dess uppkomst och inverkan på Estonias förlisning. Men innerst inne vet de flesta av oss att teorierna just bara är teorier innan en utredning kunnat säga sitt.

Många glömmer det mest väsentliga kring Estonia – människorna

I den typen av tekniska resonemang är det många som glömmer bort det mest väsentliga i hela historien om Estonia – människorna. Man vet att 137 personer blev räddade och att minst 852 personer omkom i den där fruktansvärda tragedin på Östersjön i september 1994. Men ingen vet faktiskt med säkerhet hur många människor som fanns ombord eftersom det saknades tillförlitliga passagerarlistor. Men det gör inte tragedin för de drabbade mindre. Så många människor, så många sår. Och så många människor som verkligen har rätten att få ställa sina frågor, men som aldrig fått sina svar.

Berättelser om människorna

Förutom upptäckten av själva hålet så är mycket av essensen i Henrik Evertssons  dokumentär just berättelserna om människorna. Som småbarnspappa fastnade jag själv extra mycket för norska Harald Setsaas berättelse. Han förlorade sin sexårige son Hjørund i olyckan. Hjørund var på väg hem från en resa till Estland med sin mamma Ingunn, hennes nya sambo och hans dotter. Harald Setsaas berättar i dokumentären hur han fått höra detaljer om sin sons sista tid ombord från ögonvittnen som överlevt katastrofen. Lutningen i trappan där Hjørund och hans mamma befann sig blev såpass brant att pojken inte orkade dra sig upp själv. Hans mamma Ingunn gjorde allt som stod i hennes makt för att försöka få upp honom, men orkade inte. Därför blev de båda kvar i fartyget. Berättelsen påminner om liknande historier från branden på Scandinavian Star där föräldrar som omkommit lagt sig i duschen över sina barn för att försöka rädda dem. Ofattbart. Fruktansvärt. 

Just i fallet med Scandinavian Star så är även det en färjekatastrof som förblivit olöst. Men en dokumentär från danska DR som sändes i våras kastade nytt ljus över framför allt den så centrala försäkringsfrågan, vilket fått en politikermajoritet i Folketinget att ta initiativ till en utfrågning den 21 oktober kring vad den danska regeringen gjort och gör för att lösa mysteriet och inte minst, vilka alternativ som finns när det gäller att starta en ny utredning. Man kan ju bara hoppas att så blir fallet där, liksom i Sverige.

Denna text publicerades först i nr 09/2020 av Sjöfartstidningen under vinjetten Akterspegeln.

Kommentarer

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.