Som så många andra minns jag i detalj var jag befann mig när jag först förstod att Estoniakatastrofen hade inträffat. Jag var 20-årig student och stod i morgonträngseln på spårvagnen på väg till skolan när jag såg krigsrubrikerna i dagstidningarna, som var och varannan passagerare hade i handen just den dagen.

Det skulle visa sig att jag inte hade några närstående ombord och ännu var det flera år kvar tills jag skulle få professionella skäl att engagera mig mer ingående i katastrofen. Men liksom alla andra ville jag veta hur det kunde hända. Och som så många andra känner jag inte att jag någonsin fick ordentliga svar.

Backabranden 1998 och tsunamin 2004 är senare katastrofer som jag har en närmare relation till. Efter dem har jag en kvardröjande sorg, men det finns en väsentlig skillnad mellan katastroferna som gör Estonia­katastrofen sorglig på sitt eget sätt. Efterspelet har aldrig fått ett slut. Bearbetningen av det nationella traumat är märkt av alltför många obesvarade frågor. I spåren av dem följer spekulationerna, som heller aldrig upphör.

Under Sjöhistoriska museets minnessamtal om Estonia (se sidan 22 i nr 9/2019 av Sjöfartstidningen) mellan Claes-Göran Wetterholm, Titanic­expert, Rolf Sörman och Mikael Öun, båda överlevare från Estonia, framfördes hård kritik mot haveriutredningen och det politiska efterspelet. Wetterholm sa sådant som ”perverterad lagstiftning” (om dykförbudet) och att JAIC-utredningen inte är värdig en demokrati. Gemensamt för de tre som satt på scenen var att de vill att vraket undersöks grundligt så att vi kan få svar på några av de frågor som överlevare, anhöriga och många andra frustrerat fortsätter att ställa.

Fasansfulla fakta som var nya för mig var Rolf Sörmans vittnesmål om några män som när fartyget hade börjat sjunka valde tillfället att råna Sörman och andra redan panikslagna medpassagerare på värdesaker. Och att flera av flytvästboxarna hade limmats igen av senaste ommålningen – Sörman berättade att han först på tredje eller fjärde försöket lyckades öppna en box så att han kunde dela ut flytvästar. Fy.

—

På Sjöfartstidningen är vi just nu i en spännande tid. Vi är i slutskedet av en rekryteringsprocess och kommer snart att kunna visa upp en ny redaktionell medarbetare.

Från och med nästa år blir vi ännu mer heltäckande i vår rapportering om den svenska sjöfartsbranschen. Då tar vi nämligen över produktionen och utgivningen av tidningen Skärgårdsredaren, som sedan 1988 har getts ut av våra ägares systerorganisation Skärgårdsredarna.

Dessutom kommer vi snart att ha en ny webbsajt och börja ge ut Sjöfartstidningen som e-tidning, även om vi ännu inte vågar säga exakt när det blir klart – det tar alltid så mycket längre tid än man tror …
Vi hoppas förstås att ni läsare följer med på resan med ny entusiasm och att vi lyckas nå ännu fler som delar vårt intresse för den svenska handelssjöfarten. 

Denna text publicerades först under Vinjetten Akterspegeln i Sjöfartstidningen nummer 9/2019.