Rikard Engström,
styrelseordförande Sjöfartsportföljen

Att vara sjöfartsforskare i Sverige har aldrig varit lättare. Bättre ekonomiska förutsättningar har inte funnits och forskningsfrågor råder det heller ingen brist på. På senare år har sjöfartens betydelse blivit alltmer uppenbar för de allra flesta även om man ofta behöver påtala vikten av dess förutsättningar för att kunna säkerställa såväl handel som försvar och tillsyn av vårt territorialvatten.

Jag är dessutom tämligen säker på att det aldrig tidigare funnits så många utförare av sjöfartsforskning som det gör nu. Detta skulle innebära väldigt goda förutsättningar för Sverige att som forskningsnation placera sig bra även ur ett internationellt perspektiv. Ytterligare skulle det innebära att vi kan representera många områden inom sjöfarten och att svensk forskning skulle komma såväl branschen som industrin till nytta.

En nöjd forskare tänker ni då…? Nja, det finns problem och viss oro på horisonten trots allt. En stor utmaning idag är att säkerställa rätt kompetens i branschen. Sjöfarten står inför stora utmaningar och på VTI ser vi det inte minst bland projekten vi har inom sjöfart där stora frågor finns kring digitalisering, automatisering, miljöeffekter, logistikflöden, elektrifiering m.m. Lika säkert som att sjöfarten står inför och just nu går igenom en stor förändring inom dessa områden är att det kommer krävas mer och andra typer av kunskaper hos dess personal.

Yrket förändras och med det kommer också vikten av forskning kring personalens förutsättningar och roller. Det är faktiskt en av forskningens viktigaste uppgifter att just tala om för branschen vad vi ser i framtiden, det är också en av våra svåraste uppgifter. Att förmedla forskning och försöka så långt det är möjligt att se till att den implementeras och kommer till nytta ställer stora krav inte bara på forskaren utan även mottagaren av resultaten.

Ett sätt att underlätta just nyttan med forskning är ju att redan från första början se till så att det finns ett behov, att forskning är behovsstyrd och inte låter sig influeras av andra intressen. Forskning leder till mer forskning och så håller det ofta på men det gäller att inte tappa bort vem det är man forskar för i den processen, att behovet kvarstår.

Jag nämnde personalförsörjningen tidigare, det är något som vi märker även inom forskningen och även där är det ofta väldigt svårt att hitta människor med akademiska meriter som dessutom kan eller har ett starkt intresse av att lära sig sjöfarten. Även här har forskningen en uppgift att framstå som ett alternativ till en karriär till sjöss eller som ett komplement till det.

Även inom branschen tror jag att det kommer vara svårt framöver att kompetensförsörja sjöfarten just av den anledningen att man ännu vet väldigt lite vilka omställningar, krav, utmaningar och möjligheter som framtiden bär med sig. Ett sätt att ändå komma så nära en bild av framtiden som möjligt är att titta över axeln, på andra trafikslag. Jag vet att det låter otäckt och ovant och även om många inte håller med mig så är faktiskt inte sjöfarten så himla unik som den tror. Ta automatisering som exempel där de flesta fordonstillverkare hade självkörande bilar och arbetsfordon redan för över 20 år sedan. Tekniken fanns på plats och testades men av ofta juridiska skäl fick det vänta till nu på senare tid innan vi återfinner samma teknik i våra bilar. Mycket av erfarenheterna och lärdomarna från just vägfordonssidan skulle underlätta mycket och besvara många frågor som sjöfarten går igenom och står inför nu. Här måste både forskningen ta sitt ansvar men också forskningens finansiärer.

Att ställa en fråga till en forskare brukar alltid snabbt bli tråkigt genom att man nås av svaret ”det beror på…”. Hur ser då framtiden ut för svensk sjöfartsforskning givet vad vi sagt här? Den ser väldigt bra ut tror jag, men dess framgång och framtid kommer inte av sig själv, vi måste kämpa för att få behålla de förutsättningar vi har, den personal vi behöver samtidigt som vi är lyhörda mot behoven, att forskningsmedel fördelas över flera områden.

Joakim Dahlman
forskningschef, VTI (Statens väg- och transportforskningsinstitut)