Som många kanske noterat så har jag en viss förkärlek att spana framåt och klura på vad som kommer eller kanske kommer längre fram i tiden. Särskilt spännande är ju artificiell intelligens och nanoteknik, s.k. atomslöjd. Max Tegmark som jag skrev om när hans senaste bok Liv 3.0 kom ut, tillhör ju favoriterna. Se https://www.sjofartstidningen.se/bloggar/innovations-bloggen/#vaga-vagra-ai-eller-vara-forst

However, som britten säger, vad är väl nutid och framtid om man inte känner sin historia? Jag har ett passionerat intresse av sjöfartshistoria med inriktning på lotsning. Det av naturliga skäl då jag ägnat stor del av mitt yrkesliv åt slika spörsmål. Se gärna www.lotsarna.se. Siten har tyngdpunkten förlagd på Stockholms-området men förhoppningsvis kan jag få tiden och utöka med fler lotsplatser runt om i Sverige.

Sjöfartsverkets första instruktion!!

Innovationer har ju rullat på sen första hjulet och eldens tämjande blev allmänt känt bland människorna. Inom sjöfarten har kompassen, astronomiskt navigering, radar, GPS och AIS varit de stora milstolparna. För en sjöfarare är det där med att smyga nära land och åka runt i trånga farleder bland det svåraste man kan ge sig på (läs Costa Concordia….) och redan på 1200-talet började kungen att rota i dessa frågor, se http://lotsarnastockholm.se/index.php/historia/lotsning-och-dess-organiserande-i-sverige/

Från då och fram till 1960-talet hände faktiskt inga särskilt revolutionerande uppfinningar eller metoder utan det var Sjölunds dass ens med stora eken på Lingonskär, att hålla i svaget på Fårholmen eller när ljuset från babords lanterna blänker till i grosshandlarens veranda fönster, då går man fri grynnan. Så där höll det på och alla gamla lotsar skapade sin egen uppfattning när man började gira och hur mycket och varför. En del tar girar i ett svep, andra hackar upp den i portioner med kontrollpunkter.

Jag skall nu berätta historien om en av de mer revolutionerande innovationerna inom lotsning och hur det gick till. Det nya tänket växte fram i huvudet på lotsen Gösta Grundel, ynglingen från Värmländska Arvika som hamnade som lots i Dalarö.

Gösta Grundel

Gösta började som lots 1956 och utbildningen bestod helt enkelt i att lotsplatschefen Lundberg uppmanade Gösta att följa med de äldre lotsarna och snappa upp hur de gjorde. Alla hade sin egen teknik och trick som de inte alltid ville dela med sig av, så det gällde att lista ut varför de gjorde som de gjorde. Någon plan för utbildning eller system eller dokumentation existerade ö.h.t. inte. Examineringen gick till så att när Gösta själv kände sig redo så kontaktades en lotsinspektör som kom till lotsstation och där fick Gösta till sin häpnad endast uppgiften att på ett sjökort med fingret peka hur han skulle ta sig från Dalarö till Landsort. Sagt och gjort, Gösta drog fingret längs farleden och simsalabim kunde han kalla sig lots……

Första styrsedeln utfärdades för att börja med de lite mindre pluggarna och allt eftersom kunskapen ökade så sa lotsarna själv till när det var dags att höja till lite större fartyg. (När jag började som CTO (lotsplatschef) 1996 i Marstrand så var det fortfarande i princip samma system som gällde….otroligt!!)

Åren rullade på och på sextiotalet kom Gösta med i Lotsförbundets styrelse och i samhället i stort började det pratas om utbildning och vidareutbildning inom olika yrken. Gösta var av den bestämda uppfattningen att lotsarnas utbildning var otroligt torftig och helt utan systemtänk, ja man kan nog säga att det fanns inget alls! Efter att ha varit på en föreläsning inom flyget där det pratades om vikten av dokumentation och uppföljning för att förstå när och varför det hände olyckor eller incidenter blev Gösta övertygad om att vidareutbildning var något som bara måste införas även inom lotseriet.

Dåvarande smått legendariske LF ordförande Gösta Holmgren tyckte det var en strålande idé, ivrigt påhejad av en synnerligen klok hustru. Frågan var bara hur denna vidareutbildning skulle se ut?!! Vad skulle man komma med till Sjöfartsverket och föreslå/kräva för kollektivet? Då hampade det sig så att den karismatiske konteramiralen Einar Blidberg (1906–1993) hos dåvarande mycket framsynte generaldirektören Erik Severin ställt frågan om det gick att följa med på en lotsning för att se hur ”en lotsning går till”.

Einar Blidberg

Av en slump? Ingen vet, tilldelades Gösta uppdraget att vara den, som under en lotsning från Stockholm till Furusund, skulle visa den där militären hur lotsning gick till. Gösta sköt ju ragg när han hörde att nån jäkla militär skulle inspektera hur han lotsade. Var väl nåt de skulle ge blanka faan i!

Hur det nu var så efter en ganska tryckt men korrekt stämning så lättade tungobanden i bilfärden från Furusund mot Stockholm och ömsesidig respekt infann sig långsamt. Einar Blidberg berättade om det radarnavigerings system han varit med om att ta fram inom marinen. För den intresserade se Kungl Örlogsmannasällskapets tidskrift nr 6 från 1970. https://www.koms.se/arkiv/tidskrift/arkiv/nr-6-1970 eller i Sv Sjöfarts Tidning nr 40 1973.

Gösta insåg snabbt att detta var riktigt bra och borde kunna fungera för lotsar också. Efter diskussion med Gösta Holmgren i LF så sattes arbetet igång.

En crash course i vad det handlar om: Att använda radarbilden som bas och i särskilda hemmagjorda förenklade sjökort som passar mot radarbilden rita in kurser och girpunkter. Med hjälp av en plastskiva som har samma avståndsringar som radarns olika skalor, så kan man mycket enkelt bestämma när giren ska påbörjas och med hjälp av ringarna kontrollera girhastigheten när de följer landkonturerna i radarn.

Metoden kom att kallas för K-71 , efter året då det startade, 1971.

En K-71 skiss

I princip är tänket identiskt med det vi använder idag i ECDIS där man lägger sjökortet över radarbilden och hela tiden ser var i kortet fartyget befinner sig. Men detta listades alltså ut av Einar Blidberg långt innan vi ens kunde drömma om digitala sjökort i en radar.

Amiral Blidberg och radarnavigering

Vid ett möte med lotsarna i Stockholm då detta nya presenterades blev det i princip ett ramaskri. ”Vem har nåt att lära oss lotsar?” vrålades det ut. ”Varför skall vi jobba med sånt som de håller på med i marinen”. Men framför allt innebar ju detta att radarn skulle börja användas systematiskt och det i sin tur innebar att lotsning även kunde ske i tjocka, vilket inte alls var förekommande. När tjockan rullade in i så ankrade man. Punkt slut.

Det här nya ville man absolut inte höra talas om och Gösta blev snabbt impopulär bland snart sagt hela Sveriges lotskår. De yngre var mer nyfikna men de äldre vägrade i princip och heta ord utväxlades. Med dagens sociala medier hade Gösta fått det tufft ! De äldre med sin kunskap de surt förvärvat, kände sig hotade. De var rädda att inte förstå det nya. Skulle deras knowledge vara obsolet nu? Att någon tänker utanför boxen och förslår förändringar till andra, är inte alltid uppskattat, vilket vi ser exempel på varje dag. Även nuförtiden när vi tror oss vara så upplysta. När den egna komfortzonen hotas så åker taggarna ut.

Sjöfartsverket sa i alla fall ja till denna vidareutbildning och ställde upp med framtagande av de nya K-71 korten. Gösta med hjälp av Einar Blidberg tog fram underlaget, först för Stockholm men sen för stora delar av Sveriges lotsleder. Det blev mycket resande och pratandes med lotsar runt kusten och stämningen var inte alltid den bästa om man säger så. Att ta fram girpunkter och girradier var knappt något lotsarna visste vad det var. De svängde som de alltid gjort, på känn… Gösta ägnade sig på heltid åt detta och fick därmed stort inflytande vilket plötsligt inte sågs med helt positiva ögon från lotsförbundet……. Det är alltid svårt att vara profet i eget land samt att få för mycket att säga till om, särskilt kontra de med större skrivbord….

K-71 metoden används än idag av några lotsar men i och med att ECDIS och radarbilderna har utvecklats så är behovet inte längre vad det var. Allt som innoveras blir förr eller senare överkört av något nytt. Några år senare utvecklades av andra lotsar som Sven Gyldén, Benny Pettersson och Hasse Hederström, återigen nya ideér, mycket inspirerade av Gösta Grundel som hade modet och orken att stå upp för det han trodde var rätt, men även av kapten Kari Larjo på Silja Line. En oerhört kunnig och framsynt nautiker. Mer om det i kommande bloggar.