H åll i! Håll ut! Dessa ord har varit flitigt använda av regeringens representanter under året som gått. Naturligtvis har vi som individer och organisationer gjort vårt bästa för att följa den viktiga uppmaningen.

Dessvärre tvingas vi konstatera att efter att i flera år påtalat betydelsen för regeringen av att man skapar förutsättningar för en mer omfattande svenskflaggad handelsflotta verkar man även inom detta område resonera på samma sätt. Håll i, håll ut. För ingenting har hänt. Absolut ingenting.

Följden blir givetvis samma sak i statistiken. I januari 2019 hade vi inflaggningscermoni där bland andra Infrastrukturminister Tomas Eneroth höll tal. Statssekreteraren och flera riksdagsledamöter var också där. Då trodde vi alla att det är nu det händer. Men inte. Regeringen höll i. Man höll i de befintliga och uppenbarligen otillräckliga förutsättningarna. Statistiken visar i dag att vi har – just det – 100 svenskflaggade fartyg. Det gör Sverige svagt inter­natio­nellt, det gör Sverige sårbart och det gör att vi missar kompetensökning och skatteintäkter.

Under senaste tiden har vi sett att bland andra Concordia, Finnlines och Viking Line när de stod i valet och kvalet inte valde svensk flagg. Företagsekonomiskt helt riktigt. Sam­hällsekonomiskt mer tveksamt. Men företagen agerar på företagsekonomiska grunder, som de bör för långsiktig överlevnad. Regeringen ansvarar för att de samhällsekonomiska förutsättningarna för ett annat beslut skapas. Sjöfarten levererar, regeringen tittar på.

Det är dags nu, regeringen. Håll inte i! Håll inte ut! Släpp sargen och kom in i matchen! Med ett drygt år till val hastar det att leverera.

”Sjöfarten som samhällskraft kan, måste och kommer att nyttjas mer. Det är vår fasta övertygelse. Men bollen ligger nu hos regeringen. Vi håller i. Vi håller ut. Tomas Eneroth säger ofta att ”vi ses på barrikaderna”. Jajamän, vi är här. Vi väntar.”

Blå Tillväxts gemensamma ambition är att det ska bli mer fördelaktigt att flagga svenskt. Det har en direkt koppling till de enorma satsningar som regeringen planerar i den infrastrukturproposition som enligt nämnd minister är ”bigger than Biden”. Det är säkert såväl nöd­vändigt som bra. Men ambitionen skulle hellre vara ”smarter than Biden”, för det krävs att man lägger resurserna på rätt saker. Med EU:s längsta kust har vi förutsättningarna.

Men en begränsning finns där också, i form av is. Det är av yttersta vikt – inte för sjöfarten utan för industrin, besöksnäringen och arbetstillfällena –att investeringen i, och driften av, isbrytarna finansieras med statliga medel, till exempel inom den kommande nationella plan som blir följden av propositionen. Där är regeringen också Sverige svaret skyldig. Man säger att isbrytarinvesteringen ska bli av. Gott så. Men med vems plånbok? Industrins och besöksnäringens genom ökade farledsavgifter? Det skulle hämma svensk konkurrenskraft och leda till överflyttning från sjöfart till väg och järnväg. Då tappar vi arbetstillfällen och dina och våra barn får betala när det till följd av ökad trafik än mer nedslitna landinfrastrukturnätet ska hållas ovan skamgränsen. Att isbrytarna finansieras med 100 procent anslag, det vill säga statliga medel, är en nödvändig investering för staten.

Intresset för svensk flagg delar vi med flera andra aktörer inom det maritima området. Till dessa hör gymnasier och universitet då det skulle öka antalet praktikplatser. Utbildningarna skulle bli mer attraktiva och vi skulle se en ökad sjöfartskompetens i samhället i stort. Inom sjöfarten förstås, men också inom myndigheter och bland transportköpare. När fler ser sjöfartens fördelar skulle vi också få mer transporter vattenvägen. Då skulle behovet av (re-)invest­eringar i landinfrastrukturen min­ska.

Att återinföra nettomodellen, utvidga den Blå skatten (tonnage­skattesystemet) till att vara icke-diskriminerande mot svenskflaggat tonnage och införa en stämpelavgift skulle, menar vi, dubblera antalet svenskflaggade fartyg på några års sikt. Kostnaden uppskattar vi till 15–20 miljoner per år. Visst är det mycket pengar men vi är övertygade om att det är en lönsam investering för AB Sverige.

Sätter man summan i relation till ”Bigger than Biden”-propositionens omfattning är det cirka 0,02 procent av den satsningen. Det är en tydlig steg 2-åtgärd inom den beryktade fyrstegsprincipen.

Framför oss ser vi dock att, som man vill tro i dessa studenttider, en ljusnande framtid där vi återigen kan sjunga om, inte studentens, utan sjöfartens lyckliga dar. Sjöfarten som samhällskraft kan, måste och kommer att nyttjas mer. Det är vår fasta övertygelse. Men bollen ligger nu hos regeringen. Vi håller i. Vi håller ut. Tomas Eneroth säger ofta att ”vi ses på barrikaderna”. Jajamän, vi är här. Vi väntar. Har regeringen gått vilse på väg till barrikaden? När ni kommer hit, ta med er verktygslådan för att realisera ambitionerna om mer svenskflaggad sjöfart! 

Kenny Reinhold, ordförande i Seko sjöfolk
Mikael Huss, vd för Sjöbefälsföreningen
Rikard Engström, vd för Föreningen Svensk Sjöfart

Fotnot. Denna krönika publicerades först i nr 06-07/2021 av Sjöfartstidningen