M/S Rosella är i likhet med M/S Eckerö att betrakta som Grand Old Ladies inom Östersjöns trafiksystem. Rosella, 37, och Eckerö, 38, fyller ändå sin funktion och är omtyckta av sina passagerare. Fartygen är överraskande välskötta och går att ställa klockan efter i sina resor mellan Sverige och Åland. De åldras med värdighet.
Inom tankervärlden råder en annan verklighet och om den ska jag berätta med avstamp i Lundqvistrederierna med bas i Mariehamn. Lundqvistarna som de kallas i dagligt tal hör till de riktigt framgångsrika rederierna i en hård internationell konkurrens. Om detta har Ålands Sjöfart berättat i repriser och i Sjöfartstidningen har chefredaktör Pär-Henrik Sjöström gjort en både stor och avslöjande intervju med rederiets vd Ben Lundqvist som de facto kontrollerar över en procent av hela världens Aframax-flotta från kontoret intill Esplanaden, mitt i De tusen lindarnas stad som den åländska huvudstaden också kallas.
Under hösten sålde Lundqvistarna först M/T Alfa Germania och sedan M/T Alfa Britannia, systerfartyg byggda 1998 i Sydkorea och minutiöst omskötta under sin tid i tjänst. Nu hör inte Lundqvists tankers till vanliga besöksmål men en gång var jag ombord på M/T Alfa Italia som lastade i Tallinn och jag överdriver inte om jag tror att jag med vita tubsockor hade kunnat gå igenom maskinrummet ombord utan att det skulle synts när jag kom ut. Här kan man läsa reportaget från den resan.
Fartygen döptes efter försäljningen om till M/T Germania respektive M/T Britannia och gjorde efter affären EN resa med olja till Bhanvagar i Indien, grannstad till Alang där många stolta fartyg sätts på land och huggs upp. Så har det redan gått för Germania och i skrivande stund ligger Britannia på redden utanför den strand som blir det sista hon ser, lite bildligt uttryckt. Här kan man läsa mer om de två systrarna.
Alltså – i dessa hållbarhetstider duger inte längre 19 år gamla, extremt välskötta, fartyg för oljebolagen. De ställer högre krav och börjar till och med, enligt uppgift, tycka att femton års åldergräns borde vara gränsen. Detta säger både ett och annat om tiderna vi lever i. För oljegiganterna existerar ingenting annat än perfektionism då ett utsläpp eller misstag helt enkelt inte får hända. Ändå kan jag inte släppa tanken på det till synes orimliga i att skrota perfekt fungerande fartyg för att, över tid, göra nya fartyg. Det är möjligen och i bästa fall en slags cirkulär ekonomi på makronivå. Eller så är det rätt och slätt resursslöseri.
Om det är överdrivet? Inte vet jag men ett är säkert, ingen vill vara med och betala för katastrofer som till exempel den nu pågående i Östkinesiska havet vilken beskrivs noggrannare på den här länken.