Fotograf: Håkan Sjöström

Wangaratta långlivad klassiker på både hav och spelbräde

I en tid när internet inte ens var påtänkt väckte brädspelen drömmar om ett liv till sjöss.

Jag tillhör en generation som var barn på 1960-talet och lyckligt ovetande om allt det som idag upplevs som fullkomligt livsviktigt. För min dotter, som nu är i övre tonåren, är det helt ofattbart att någon överhuvudtaget har kunnat överleva utan sociala medier, internet, smartphones och MMORPG (Massively multiplayer online role-playing game). För att inte tala om den personliga dator som numera finns i nästan alla nordiska hem.

Med detta vill jag ingalunda säga att jag är en motståndare till allt vad microprocessorbaserad elektronik heter. Tvärtom – jag är kanske i grund och botten en smula avundsjuk på allt detta roliga som inte fanns tillgängligt då jag själv var ung. I mitt barndomshem hade vi inte ens TV under en stor del av 1960-talet. Vi brukade däremot ofta spela brädspel – en idiotsäker och rolig uppfinning som alltid fungerade, helt oberoende av tillgång till bredbandsförbindelse och elektricitet.

Det var nog någon gång i mitten av 1960-talet som jag fick ett spel i julklapp som hette Wangaratta.

Att det var en Transare som hade lånat sitt namn till detta spel stod genast klart för mig. Jag hade ju redan innan jag lärt mig läsa bläddrat i farsgubbens årgångar av Svensk Sjöfarts Tidning och Transatlantics tidning Transbladet, som av någon anledning kom hem till oss med posten (trots att min far aldrig hade haft någon som helst anknytning till rederiet).

Speltillverkaren Alga var ordentligt påläst. ”Detta spel är uppkallat efter fartyget som pryder locket, m/s Wangaratta. Hon är en ”cargoliner”, ett lastmotorfartyg som även tar passagerare,” stod det på locket. Vidare kunde man bland annat läsa att fartyget är på 9 279 ton och är 144,58 meter långt.

Jag och min några år yngre bror nötte bokstavligen ut detta spel. Om vi inte spelade på traditionellt sätt fick spelplanen fungera som sjökort då vi byggde en båt av möbler och bråte i vardagsrummet. Spelpjäserna – olikfärgade miniatyrbåtar i plast – kunde även användas separat i olika lekar. Det var nog det mest användbara spel jag någonsin ägt.

Jag vill minnas att man först chartrade in ett fartyg. När man blev mer stadd vid kassa kunde man köpa egna fartyg och segla hem större vinster. Femtusentonnaren var billigast, tiotusentonnaren dyrare och seglade in mer pengar. Det ultimata målet var förstås femtontusentonnaren – en ofantlig penningdrake som var varje ”småredares” dröm.

På den tiden var jag övertygad om att jag skulle bli sjökapten när jag blev stor. Wangaratta stärkte mig ytterligare i min tro på sjölivets dragningskraft. Vi jagade laster på spotmarknaden och körde dem till London eller New York. Det var kaffe från Rio de Janeiro och frukt från Kapstaden. Sedan såldes de i destinationshamnen till gällande kurs.

Samtidigt försökte vi undvika orkaner på Atlanten och andra otrevligheter som man förr eller senare alltid råkade ut för. Till de mest fruktade ödena hörde att dra ett kort där det lakonisk meddelades att fartyget hade råkat i sjönöd. Då kunde i värsta fall någon girig liten redare med ett närbeläget fartyg i ballast överta hela lasten. Det sved, i synnerhet om det var lillebror som gjorde sitt livs kap.

Ibland var tiderna goda och man tjänade enorma summor. Ibland hade man otur och förlorade nästan allt. Valutakurserna kunde ställa till med mycket problem. Eftersom vi hade den svenska versionen av spelet hemma spekulerade vi vilt med kronor, pund och dollars.

Jag har inte lyckats luska ut när spelet gavs ut för första gången. Det är i alla fall klart att det har kommit ut i många olika versioner, de första kanske redan på 1950-talet. Spelet har alltid haft en bild av Wangaratta på locket, avbildad av en okänd konstnär. Den första utgåvan visar en fiktivt skorstensfärg. På den utgåva som vi hade hemma hade fartyget fått Transatlantics karaktäristiska färger. I slutet av 1960-talet – eller kanske i början av 1970-talet – kom det ut en ny version av spelet som hette Nya Wangaratta. På vilket sätt denna skiljde sig från den ursprungliga versionen känner jag inte till.

Långt senare, det var nog tidigt 1990-tal, hittade jag spelet i en leksaksaffär i Mariehamn. Jag noterade bara att det var kul att det fortfarande existerade, men gjorde inget mer åt saken. Nästa gång jag besökte samma affär fanns det inte längre kvar. Än i denna dag grämer det mig att jag inte köpte det då och fick återuppliva mina rosiga minnen som redare och sjöfarare.

Idag kan jag konstatera att min enda tid som ”sjöman” var när jag körde båt i Wangaratta. Därtill kommer ett år i lumpen på ett minfartyg i finska flottan, mendet handlade ju inte om riktig sjöfart.

Namn till spelet gav ett motorfartyg som byggdes av Götaverken för Transatlantic 1945, som sålde henne 1967. Hon lär ha huggits upp i Turkiet först 1995 – tala om kvalitetsbygge. Man kan fråga sig hur många lastfartyg av idag som uppnår samma aktningsvärda ålder. ¶

Pär-Henrik Sjöström

Kommentarer

  • Bo Madsen

    Jag har också minnen av detta spel som min äldre bror hade. Det tog mig lång tid att (övertyga honom om att jag var stor nog att) förstå vad det gick ut på.

    • Anita

      Finns idag på Tradera.
      29/12-21

  • Ajaxtornadon

    Bra skrivet , man blir ju alldeles tårögd

  • Anonymous

    Jag har frågat ALGA, spelet tillverksas dessvärre inte längre. Synd.

  • Jungman på 60-talet

    Jag jobbade på Wangaratta som jungman tillsammans med matrosen Rune Andersson som sedermera blev en berömd trubadur efter hjälp av Sven Jerring i Sydney på 60-talet.

  • En annan Wangaratta som fått sitt namn efter spelet som fått sitt namn efter fartyget…

  • Anders Bergenek

    Jag hade också ett Wangarattaspel. Jag måste ha fått det på slutet av 1950-talet eller runt 1960. Jagblev aldrig så gripen av det. Kanske berodde det på att ingen i familjen ville spela det med mig. Vilken härlig målning av Henrik Sjöström som illustrerar artikeln. Jag är en stor beundrare av hans marina konst.

  • Ante

    Hittade precis detta spel på en loppis, fastnade för den vackra kartongen. Spelet är av den äldre modellen, den kom i ny tryck på 70 talet.

  • Josse

    Roade mig att ta fram spelet igen, som också jag hade mycket behållning av som ung. Som en nära perfektionist grämer det mig att lådan är något trasigt, det saknas ett antal av skeppens varuflaggor (har endast 2 av 15 st) samt ett ”orkancentrum”. Vidare finns det två gula 10′ tonnare och inget 15’tonnare vilket måste varit ett misstag i paketeringen från producenten. Förutom det är det komplett och kan spelas med stor glädje. Är det någon som kommer ihåg hur ”orkancentrum” såg ut?

  • Mårten

    Om nu Josse läser det här två år senare: orkancentrum var en liten kartongbit, fyra spelrutor stor, med ett stort utstansat hål i mitten (nästan bara kanten och hörnen kvar av kartongbiten). Den blockerade alltså 2×2 rutor. Ena sidan var röd, andra svart, men jag minns inte att det var nån skillnad på dem.

  • Thomas Söderqvist

    Ur mina memoarer: Vuxenminne från slutet av sjuttiotalet: ”Förutom att läsa och att leka mina egna tysta ensamma lekar … var jag ofta tillsammans med kamrater och spelade spel. Vi satt i timvis och spelade”.
    Jag minns att jag är hemma hos Hasse. Han bor med sin mamma och pappa i en ettrummare litet längre upp på Nytorgsgatan; föräldrarna sover i köket och Hasse har rummet ut mot gatan. Han och jag och hans kompis Perra sitter och spelar brädspel på golvet. Vi spelar Monopol och jag kommer ihåg att jag misstänker att de samarbetar för att slå ut mig först. Ibland spelar vi Wangaratta, ett slags sjöfartsspel, som går ut på att köpa och sälja och frakta varor mellan hamnar runt hela världen. Jag minns att jag chartrar ett fartyg för att köpa bananer i Valparaiso som jag sedan ska frakta till Göteborg. (Jag vet ingen annan i min bekantskapskrets som vet var Valparaisio ligger).

  • Thomas Söderqvist

    PS – vuxenminnet är från sjuttiotalet — men det var omkring 1956-57 vi spelade Wangaratta.

  • Nils-Georg Folkesson

    Jag har ett av Algas M/S Wangaratta.Jag hittade det på ett loppis för många år sedan.Jag har varit mönstrad ombord på M/S Wangaratta, Augusti 1954 mönstrade jag som Motorelev i Göteborg vi skulle gå till Australien och tillbaka till Göteborg.Jag var inte fyllda 19 år och skulle bli Sjöman efter en tråkig utbildning till Finmekaniker hos LM eriksson iStockholm. Efter en vecka fick vi veta att vi var på väg till Venetsuela,vidare genom Pannamakanalen till Vestkusten av Nordamerika.Nästa last blev sågat timmer till Ausralien nästa last var kopparmalm till Nordamerika.vi gjorde ytterligare en resa till Australien innan vi gick till Fillipinerna och Japan. Jag hade nu blivit Motorman och bestämt att när vi kom tillbaka till USA skulle jag åka hem.Resan som varav avsedd 6 månader var nu dryg året, Jag mönstrade av i Seattel åkte buss till Newuork och åkte med M/S STOCKHOLM hem till Göteborg var hemma den 10 oktober 1955.Jag skulle inte sätta min fot på en båt igen, men det är en annan resa.

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.