Från att ha ägt hela huset vid Stigbergstorget huserar Sjömanskyrkans verksamhet numera i ett rum i källaren. Här träffas stamgästerna, här hålls förenklade gudstjänster och här har samordnaren Cecilia Petersson sin kontorsplats. 

– Vi möblerar om efter behov. När vi har gudstjänster skjuter vi undan soffan och lyfter fram ett bord som blir altare. Det blir trångt men det fungerar, säger hon.

När huset såldes var Cecilia Petersson inte anställd, hon kom in senare och fick då bygga upp en verksamhet igen.

– Jag ville skapa Sjömanskyrkan 2.0 och exakt vad det innebär har fått visa sig med tiden. Mitt jobb är otroligt spretigt.

Sju fartyg i veckan

Två dagar i veckan utgår Cecilia Petersson från Sjöfartsverkets lokaler på Rosenhill, och hon besöker regelbundet fartyg.

– Det brukar bli ungefär sju fartyg i veckan. Oftast dyker jag bara upp.

Besöken är uppskattade. Många sjömän är tacksamma för möjligheten att få prata med någon utifrån och samtalen behöver inte handla om religion.

– Jag är bra på att lyssna. Det kan handla om både livsfrågor och annat.

Ibland efterfrågas mässa ombord. Cecilia Petersson kan enbart hålla andakter eller leda böner eftersom hon inte är prästvigd. Många sjömän hon träffar är filippinska katoliker. 

Svarar på pensionsfrågor

Under besöken ombord upptäckte Cecilia Petersson snabbt ett område där hon kunde hjälpa till. Filippinska sjömän på TAP-avtal får svensk pension.

– En del pensionsbolag skickar bara information på svenska. Andra skickar inte mejl, och breven kommer inte fram eftersom systemen inte kan hantera långa filippinska adresser. Har du hört så dumt?! De hänvisar till rättssäkerhet men hur rättssäkert är det om informationen inte når mottagaren? Nu har jag satt ihop en enkel steg-för-steg-information om pension, och det har spridit sig bland sjömännen så jag får frågor vid varje fartygsbesök, säger hon.

Som kyrka är det inte helt självklart att jobba med de här bitarna, och Cecilia Petersson är medveten om att hon kan få kritik för att hon ”lägger sig i”.

– Men jag identifierade ett behov, och som en herde som hjälper sin hjord så svarar jag på deras frågor. Så ser jag det. 

Bistår med kontakter

Hon bistår också pensionerade svenska sjömän som vill ha hjälp med fondansökningar och myndighetskontakter. Cecilia Petersson har tidigare arbetat inom socialtjänsten och hade då mycket kontakt med myndigheter, vilket hon har stor nytta av i sin nuvarande roll.

Ibland hör människor av sig om bröllop, begravning eller dop. Sjömanskyrkan i Göteborg har varken kyrka eller sjömanspräst men bistår med kontakter. Cecilia Petersson har själv hållit i både borgerlig begravning och minnesstund. 

Sjömanskyrkan är sedan många år en samlingspunkt för pensionerade sjömän. Så är det fortfarande, även om många numera kommer färre gånger i veckan. Gruppen har också gjort utflykter till olika museer. I vår väntar en tur till Hönös fiskemuseum.  

Debatt om minnestavlor

I Sjömanskyrkan hängde tidigare namntavlor till minne av sjömän som omkom i andra världskriget. Nu står tavlorna undanstuvade i ett förråd. Husets nuvarande ägare vill inte ha dem uppe och Sjöfartsmuseet har tillfrågats men tackat nej. Cecilia Petersson hoppas att tavlorna ska kunna hängas upp någonstans igen. Enligt henne är det en skam att Göteborgs stad inte visat större intresse för dem.

– Det är oerhört sorgligt att dessa tavlor är undanstuvade och att krigsseglarna inte hedras på ett bättre sätt. Jag tycker att det visar hur historielösa vi är, säger hon. 

Bortsett från taveldebatten tycker hon att nuvarande upplägg för Sjömanskyrkan fungerar. Tiderna förändras och verksamheten behövde inte längre hela huset. 

– Man får anpassa sig. Det gäller bara att se möjligheter, säger Cecilia Petersson. 

Fast nog märks trångboddheten. Det lilla källarrummet är fullt av möbler och minnessaker och på Cecilia Peterssons skrivbord står en inglasad halvmeter hög geisha inklämd (enligt Cecilia en present från något asiatiskt varv för länge sedan).

– Hon är ju inte så lättplacerad men hon får stå här. Och här har vi Herbert Jacobsson som såg till att huset byggdes, säger Cecilia Petersson och pekar på en marmorbyst på fönsterbrädan. Han var gift med redardottern Karin Broström och skänkte en på den tiden enorm summa pengar. Nu står han här i källaren.