En bra sjöman ska kunna konsten att ta en storm.

Detta är de första orden i Folke Patrikssons memoarer som gavs ut 2012. Orden sägs komma från hans pappa som flera gånger sa precis detta när sonen just hade gått till sjöss.

”Jag har ofta tänkt på det under mitt liv med sjöfart. Under höststormar ombord, i låsta lägen i förhandlingar, vid plötsliga kriser. Alla gånger som allt verkar stå på spel och man prövas på riktigt”, skriver Folke Patriksson i bokens förord.

Folke Patriksson, född 1940 och uppvuxen i sjöfartssamhället Skärhamn, gick till sjöss som 17-årig kockjungman på sin pappas tremastade träskuta. Fartyget hette Wandia och Folkes kusin var också med. I boken berättar Folke hur de lärde sig arbetet ombord, räknade på laster och tidigt förstod att tiden till kaj skulle vara kort om man ville tjäna mycket pengar. De låg i skansen och drömde om att köpa en järnbåt – ett fartyg som var lätt att lasta och som inte läckte.

Första fartyget Sandön

Folke Patriksson började läsa på Sjöbefälsskolan i Göteborg men blev aldrig färdig sjökapten. Han hann läsa till styrman innan han som 22-åring köpte sin första båt, Sandön, tillsammans med kusinen Göte Axelsson. I en intervju i Sjöfartstidningen 2018 berättar Folke Patriksson att deras fäder, som då var i 65-årsåldern och hade bedrivit enbåtsrederi i alla år, tyckte att det var dags för sönerna att få eget ansvar. Vid den här tiden pågick en generationsväxling i Skärhamn och det fanns gott om söner som läste till sjöbefäl och ville äga egna fartyg. Sandöns nyblivna ägare såg en möjlighet till expansion och slog sig ihop med andra.

– Jag såg tidigt att man inte kan driva ett rederi med ett, två eller tre fartyg. Du får vara större så du får en egen marknad att jobba med, berättade Folke Patriksson då.

Rederikonstruktion som stack ut

Det här var grunden till rederiet Nordsjöfrakt. På ett tiotal år blev de över 30 skeppare och maskinister som tillsammans drev tolv lastfartyg. Varje fartyg ägdes av ett partrederi och alla ombord var anställda i Nordsjöfrakt som fungerade som övergripande managementbolag. Rederikonstruktionen stack ut med sina solidariska principer, skrev Sjöfartstidningen i sitt reportage, där alla delägare seglade i fartygen och tjänade lika mycket oberoende av befattning. Om ett fartyg hamnade i ekonomiskt trångmål gick de andra in och stöttade. Den gemensamma kompetensen, allas framåtanda och samstämda drivkrafter var enligt Folke Patriksson det som gjorde att Nordsjöfrakt blev så framgångsrikt.

– Vi hade väldigt skoj. Det var skapandet, att vi hade bra tonnage att köra med och det vi gjorde som var roligt, sa han till Sjöfartstidningen.

Att de var sparsamma och höll nere kostnaderna spelade också in för framgångarna.

Började jobba iland

1976 seglade Folke Patriksson sin sista tur som skeppare på fartyget Bergön och började istället jobba iland. I samma veva flyttade rederikontoret från Folke Patrikssons källare till en egen kontorsbyggnad i Skärhamn.

I reportaget från 2018 framgår att det tog ett tag för Folke Patriksson, som identifierade sig så starkt som sjöman, att inse att han nu hade gått iland för gott. Men han, som missat mycket av barnens småbarnsår när han varit ombord, uppskattade att nu kunna vara med familjen till vardags.

Paret Patriksson har tre döttrar som föddes inom fyra år på 1960-talet. På somrarna brukade hustrun Gunbritt och döttrarna ofta vara med pappa ombord. 

– Vi satte upp ett hönsnät uppe på däck förbi livbåtarna och ut från bryggan, där kunde de springa runt och inget hände. Där hade vi uppblåsbara pooler och sandlåda och sådant, och de tyckte det var så roligt, berättade Folke Patriksson.

Kliv ut i världen

Nordsjöfrakt klarade sig relativt bra genom krisåren på sena 1970-talet och 1980-talet. I slutet av 1980-talet expanderade rederiet genom att inleda samarbete med finska Effoa och Finncarriers. Ett samarbete med löntagarfonderna blev också ett stort tillskott.

När 1980-tal övergick i 1990-tal gick Nordsjöfrakt samman med internationella konglomeratet Bylock Group. Folke Patriksson var vd och drev bolaget, Lennart Bylock var styrelseordförande. Det här blev ett rejält kliv ut i världen och upp i en helt annan storlek för rederiverksamheten. Nu började affärerna handla om att köpa företag snarare än fartyg. Bylock & Nordsjöfrakt börsnoterades, något som Folke Patriksson senare skulle beskriva som en mindre bra idé.

– Om du vill sälja snabbt och lätt är det bra att vara börsnoterad. Men annars är det inte det. Våra cykler stämmer inte. På börsen är det kvartalscykler. Om vi beställer en båt eller tar ett kontrakt kan det vara en cykel på fem år. Först tar det två år att bygga båten, sedan ska den igång och tjäna pengar. Det är långsiktighet som är sjöfart. Tittar en på världens rederier är det inte många som är på börsen, sa han till Sjöfartstidningen.

Gav sig in i offshore

I slutet av 1990-talet gav sig B&N Nordsjöfrakt, som rederiet nu hette efter en skilsmässa från Lennart Bylock, ut i offshorebranschen. För närmare en miljard lät man bygga Tor, Balder och Vidar Viking – ankarhanterare med högsta isklass som skulle kunna hållas sysselsatta med både isbrytning för Sjöfartsverket och offshoreuppdrag. För att få in offshorekompetens i projektet inleddes samarbete med norska Kistefos och dess huvudägare Christen Sveaas. Satsningen blev lyckad och drog in stora pengar de första åren.

– Båtarna har fungerat helt fantastiskt. De väger 400 ton extra som isbrytare och vi var rädda för hur de skulle uppföra sig i Nordsjön och Nordatlanten, men det har gått fantastiskt, sa Folke Patriksson 2018.

Finanskrisen tog hårt

I början av 2000-talet köpte rederiet rätten att använda namnet Transatlantic. Med 30-talet fartyg, varav många gick med papper över Nordatlanten, gick affärerna lysande i den starka högkonjunkturen. Sedan kom finanskrisen 2008. Flera snabba vd-byten skapade oro och viktiga marknadssegment punkterades. Pappersexporten från Finland till USA minskade kraftigt. Rederiet tjänade mycket pengar inom offshore men fick inte upp lönsamheten, och 2017 avvecklades Transatlantic. Folke Patriksson hade sju år tidigare trätt tillbaka från sin aktiva roll i rederiet.

Vid sidan av arbetet med det egna rederiet har Folke Patriksson genom åren haft en rad andra uppdrag. 1979 företrädde han Rederiföreningen för mindre fartyg i den sjöfartspolitiska utredningen, och mellan 1999 och 2002 var han ordförande i Sveriges Redareförening.

Stiftelse för kreativa krafter

När Folke Patriksson fyllde 60 år tog han initiativ till en stiftelse. Sedan 2001 har stiftelsen Kreativa  krafter inom svensk sjöfart delat ut stipendium till just sådana. Stipendiet på 10.000 kronor, blommor och diplom har delats ut på Världssjöfartens dag och på Nautiska föreningens årsmöte.

Folke Patrikssons dotter Britta sa i en intervju i Sjöfartstidningen 2015 att stipendiet är viktigt för hennes far, eftersom han själv fick hjälp i unga år att köpa sitt första fartyg Sandön.

– Även om det inte är jättestora pengar så är det ett sätt att uppmuntra kreativa unga krafter i branschen, sa Britta Patriksson då.

”Det är inte så noga”

När Sjöfartstidningen i april 2018 intervjuade Folke Patriksson i huset hemma i Skärhamn skrev reportern att han har provat det mesta inom sjöfart – klädd i blåställ eller affärsmannakostym och lika hemmastadd i hård Nordsjövind som i maktens korridorer där sjöfartspolitiken utvecklades. Under den intervjun talade Folke Patriksson bland annat om Transatlantic som då nyligen hade avvecklats. När rederiet var som störst hade det fler än 50 fartyg och runt 1.500 anställda. Hade han sålt rederiet när han fick det senaste erbjudandet hade han nog kunnat få 200 miljoner. Men han valde att kämpa vidare istället för att sälja. De förlorade miljonerna kommenterade Folke Patriksson såhär:

– Det är inte så noga. Det är bara pengar. När du börjar närma dig 80 så börjar du se på vad värdena i livet är. Jag är så glad att jag lever och mår bra och har tre barn som det har gått jättebra för, nio barnbarn och nu barnbarnsbarn. Jag har aldrig varit så rik.

Folke Patriksson gick bort den 13 maj 2024.

Reportaget ovan är till stora delar baserat på Anna Jansons intervju med Folke Patriksson från 2018