Detta är en opinionstext. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Svensk sjöfart är en av Sveriges mest traditionella näringar. Dess betydelse för såväl handel som ekonomi är stor. Sjöfarten är en central del av vår transportinfrastruktur och på många sätt även avgörande för vår beredskap.
Precis som andra sektorer saknar sjöfarten inte utmaningar. Det handlar om infrastruktur, nya regelverk och en ökad konkurrens. Men det stora huvudbryet för rederierna är kompetensförsörjningen. Utan kvalificerade medarbetare – ingen sjöfartssektor.
Arbetsgivarna har därför under lång tid ansträngt sig hårt för att få fler att välja, stanna kvar eller återvända till ett yrkesliv till sjöss. Glädjande nog har utvecklingen vänt och numera söker sig allt fler till olika sjöfartsutbildningar.
I nära samarbete med myndigheter och lärosäten har arbetsgivarna arbetat för långsiktiga lösningar. Ett praktexempel är det nya, snabbare sättet att bli fartygsbefäl klass VII, dvs för mindre fartyg i begränsad trafik, som regeringen öppnade för i fjol. Det efterlängtade initiativet, granskat och godkänt av Transportstyrelsen, har potential att säkra återväxten av yrkesverksamma fartygsbefäl – inte minst inom skärgårdstrafiken.
Precis som exempelvis blivande läkare, elektriker eller frisörer måste blivande fartygsbefäl varva teoretisk kunskap med praktisk erfarenhet. Tidigare krävdes, utöver godkänd fartygsbefälsexamen klass VII, minst 36 månaders däckstjänstgöring på fartyg.
Nu kan behörighet också nås genom sex månaders fartygspraktik via sjöfartshögskolorna på Linnéuniversitetet i Kalmar och på Chalmers tekniska högskola i Göteborg. I september ifjol var de första 34 studenterna redo för denna nya praktik. Därefter kommer ”året runt”-praktikplatser behövas löpande för ett 30-tal elever varje år.
Men dessvärre strandar initiativet där. Hittills har nämligen endast hälften av studenterna fått praktikplats, och då inte inom skärgårdstrafiken. Problemet är inte att det saknas förutsättningar. Rederierna ställer självklart upp – initiativet är ju en välkommen lösning på deras kompetensförsörjning. Och lämpliga fartyg i yrkesmässig trafik finns det gott om.
Nej, problemet är Sjöbefälsföreningen. Sjöbefälens fackförbund anser nämligen att det inte finns någon skyldighet för fartygsbefälen ta emot praktikanter från det nya utbildningsspåret. Sjöbefälsföreningen anser att handledarskapet ska vara frivilligt och att det ska göras en överenskommelse med rederierna innan fartygsbefälen är skyldiga att ta emot en praktikant. Detta är en anmärkningsvärd uppfattning från Sjöbefälsförenings sida då det förekommer praktikanter från andra utbildningsanordnare och alla sjöbefäl har dessutom också själva genomgått däckspraktik eller fartygsförlagd praktik.
Facket säger sig uppröras över den kortare sjötiden. Men denna kompenseras gott och väl genom ett tydligt och obligatoriskt program med bryggtjänstgöring, handledning och praktikjournal. Praktiken är med andra ord väsensskild från däckstjänstgöring, till vilken även okvalificerat arbete räknas. Dessutom konstaterar både sjöfartshögskolorna och Transportstyrelsen att praktiken ger studenterna en fullgod praktisk grund.
Facket menar också att befälhavare inom skärgårdstrafiken inte skulle kunna vara handledare eftersom de ofta är ensamma på bryggan. Men, förutom att en befälhavare borde vara stresstålig nog att kunna förevisa olika arbetsmoment för utbildade och simulatortränade personer, förändrar inte sjötidens längd situationen på bryggan.
Och med tanke på de obligatoriska ombordutbildningar som sker löpande och vid säsongs- och nyanställningar, är handledning redan i dag en vanlig arbetsuppgift för många fartygsbefäl. Inte heller säkerheten påverkas av hur lång sjötid en befälsaspirant har framför sig. Säkerheten är för övrigt något som svenska rederier aldrig tummar på.
För att underlätta mottagandet av praktikanter har Sjöfartshögskolorna även tagit fram utmärkta hjälpmedel i form av en anpassad handledarutbildning samt en handledarmanual. Därtill ligger det i rederiernas yttersta intresse att värna en god dialog med de befäl som lämpar sig för att ta emot praktikanter.
Att ta emot praktikanter har alltid varit naturlig del av sjöfartens kompetensväxling och närmast en hederssak för fartygsbefäl. Det hela framstår därför som ett försök från facket att tvinga fram ersättning för ett ansvar och arbetsuppgifter som redan ingår i jobbet. Mer pengar skulle åtminstone varken påverka sjötiden eller förändra omständigheterna ombord.
Sverige behöver sjöfarten. Rederier, myndigheter, lärosäten och politiker har gjort sitt för att fler ska bli fartygsbefäl. Nu måste Sjöbefälsföreningen visa att de också kan ta ansvar. Det minsta vi begär är att de slutar ta praktikanter som gisslan för sina orättmätiga krav.
Joakim Josefsson, förhandlingschef, Almega Tjänsteföretagen
Thomas Lansing, avtalsansvarig bransch skärgård, Almega Tjänsteföretagen