Som byggnad betraktad är Sjöfartsmuseet en hybrid. Den ligger vid Skjulabacken i Torekovs lilla hamn och består av akterskeppet från skonerten Fram av Brantevik, på vilken däckshuset från roslagsskonerten Hoppet har placerats.
Museet råkade vara stängt vid mitt besök, men genom kajutans fönsterglas framträdde något märkligt: En fritt hängande, taggig igelkottfisk!
Uppblåsta och torkade igelkottfiskar anbringade på det sättet signalerar långfart (även om mitt eget exemplar hemma råkade bli inköpt i polsk hamn). Igelkottfisken (på engelska porcupinefish, sea hedgehog eller balloonfish) finns endast i varmare hav, knappast nord om Biscaya. Den är mycket giftig – i likhet med sin nära släkting, blåsfisken fugu. (Som exklusiv maträtt har fugu betraktats som japanernas svar på rysk roulette; om kocken skär en millimeter fel kan finsmakaren få mumsa på vad som visar sig vara den allra sista måltiden i det här jordelivet.)
Igelkottfiskar hängdes inte upp ombord av skrytsamhet eller som en kuriositet från främmande hamn. De hade en långt mer praktisk funktion. Skutskeppare som seglade i hemmavatten kunde för samma ändamål i stället hänga upp en stenbit, hannen av fiskarten sjurygg. I båda fallen kallas fenomenet vindfisk.
Vindfisken ansågs kunna förebåda vindkantring genom att vrida huvudet åt det håll varifrån vinden skulle komma, vindögat. Skepparen kunde också lyfta ner den och använda den som ett slags ”slagruta”; han höll den över kompassen och ansåg sig därvid kunna förnimma en förestående vindkantring.
Man har även kunnat hänga upp en död kungsfiskare, som tillmättes samma förmåga som vindfisken. Antagligen har det med dess roll i maritim folklore att göra. Kungsfiskaren var bland de allra första att lämna Noaks ark, varvid den fick himmelsblå färg på ryggen och solens rodnad på bröstet. Det lär ha förekommit att nödställda sjömän åkallat kungsfiskaren.
Kungsfiskaren förknippas med drottning Halkyone, som var dotter till vindguden Aiolos. Hon älskade sin make, kung Keyx, av hela sitt hjärta. Men när kungen skulle resa till Delfi gick skeppet under med man och allt. Halkyone väntade tålmodigt, ovetande om förlisningen. Så uppenbarades katastrofen i en dröm. Fylld av sorg och förtvivlan rusade hon ned till stranden, där Keyx’ döda kropp just hade flutit iland, och kastade sig själv i havet. Gudarna blev rörda av hennes trofasthet. De förvandlade Keyx och Halkyone till vackra fåglar, som för all framtid skulle njuta av livet över det fria vattnet. Ytterligare en ynnest var att när honan ruvade på sitt ägg i parets flytande bo skulle vindar bedarra och havet stillas. Kungsfiskarnas lyckliga stunder infaller veckan före och veckan efter vintersolståndet, då det i östra Medelhavet brukar kunna bli en vindstilla period, efter drottningen kallad halkyoniska dagar.
Enligt en annan, tristare källa förvandlades kungaparet i stället till fåglar som straff för hybris, övermod mot gudarna…
Fåglar är särskilt omhuldade i maritim folklore, bland annat för att de anses kunna spå väder. Exempelvis är busväder att vänta om en mås flyger inåt land. Dessutom känner nog de flesta äldre sjömän till sägnen om att sjöfåglar härbärgerar avlidna kollegors själar.
Under sitt tillnamn Mater Cara, ”Kära Mor”, skyddar jungfru Maria sjömännen ute på havet. Av Mater Cara kommer Mother Carey’s chickens, sjömansnamnet på destormfåglar och stormsvalor, genom vilka hon varnar för annalkande storm. Stormsvalorna kallas även petreller, eftersom de med sitttrippande på vågorna erinrar om Petrus, som Jesus fick att gå på Genesarets vatten.
Om det snöar är det Mater Cara som plockar dun, Mother Carey plucking her goose. Uttrycket to have been kissed by Mother Carey betyder ”en gång sjöman, alltid sjöman”. Man trodde att en sjöman fått sitt yrkesliv utstakat efter att som litet barn i symbolisk mening ha blivit kysst av henne.
Mater Cara är bara ett av de otaliga skyddshelgon som sjöfararna har ansetts ha behov av. Ett annat är S:t Elmo, som fått elmselden uppkallad efter sig. Elmselden är det glödande ljus som kan uppstå till följd av elektriska urladdningar under en storm. Känslan av något övernaturligt förstärks av ett vinande eller svagt sprakande ljud.
Den historiske Elmo (alias Erasmus) var antagligen en biskop som ljöt martyrdöden i Neapeltrakten kring år 300. Men enligt legenden omkom han under en storm till sjöss. I dödsögonblicket lovade han sjömännen att ”gå igen” i någon form för att leda dem ur farofyllda situationer. Strax efter hans död sken ett sällsamt ljus i masttoppen. Det var helgonet som höll sitt löfte. Därav fenomenets binamn corpo santo (”helgonets kropp”), som har förvanskats till Corbie’s Aunt, de skotska sjömännens namn på fenomenet.
Det berättas också att Elmo var ute på resa en stormig natt. Han tände ett ljus, som brann med stadig låga, trots stormvinden. En annan version är att en sjöman räddade Elmo från att drunkna, och att helgonet som tack skulle varna för annalkande stormar genom eldfenomenet. Ytterligare en version är att Elmo var eremit i en grotta vid Messinasundet, då transportarbetarnas skyddshelgon S:t Kristofer kom dit med en lykta och bad kollegan tända den som vägledning för nödställda fartyg.
Båda ingår i den krets av 14 helgon som kallas nödhjälparna. En tredje är S:ta Katarina, som ljöt martyrdöden i hamnstaden Alexandria. Hon verkar inte ha varit särskilt sea minded i sin gärning men anses ändå vara identisk med den Kajsa som skandinaviska sjömän brukade åkalla, när de ville ha mer vind i seglen: ”Blås Kajsa, blås!”
Andra åtgärder som förväntades ge samma effekt var att sticka kniven i masten, spika fast en hajstjärtfena på klyvarbomsnocken, och att offra ett mynt till Sjöberg, det vill säga havet. Helst skall myntet singlas över masten innan det når havet. Det sägs att amerikanska sjömän mera på skämt slänger mynt i sjön om de ligger i en trevlig hamn och vill vara ”inblåsta” för ytterligare en munter afton i land. Man kunde också ”göra medväder” genom erotiska bedrifter före avresan; dock var det viktigt att göra rätt för sig, annars kunde det bli ordentligt busväder.
Ett oslagbart sätt att alstra vind var att skaffa en förtrollad tamp med ett antal knopar på; ju fler som löstes upp, desto mer ökade vindstyrkan. Det var finnar som ansågs behärska sådana trollkonster. Det kunde också röra sig om en näsduk med knopar i hörnena – styv kuling åstadkoms genom att lösa upp två av dem.
Att vissla ombord var förenat med betydande risker och ansågs vara liktydigt med att anropa djävulen. Allra värst var det om en kvinna gjorde det, men risken för det var inte så stor. Det ansågs vara oturligt att över huvud taget ha en kvinna ombord – såvida hon inte var naken! En naken kvinna kunde nämligen stilla det stormpiskade havet. Av det skälet gjordes fartygets galjonsfigurer lättklädda inom anständighetens gränser, exempelvis med ena bröstet blottat.
Om man visslade det när det redan fanns vind i seglen blåste det ofelbart upp till full storm. I stiltje kunde däremot det högsta befälet tillåta sig att vissla en liten aning, för att frammana vind. Om en liten krusning kunde skönjas på vattenytan kunde man påskynda processen genom att samtidigt smeka skeppets backstag eller bardun, ungefär som man smeker en katt. Krusningen själv, eller den lätta bris som är orsaken, kallas därför catspaw på engelska. På svenska heter det kåre,efter den fornnordiske vindguden med samma namn.
Andra skäl till att inte vissla ombord var att ljudet kunde förväxlas med båtsmans- eller skepparpipan – eller rentav med de olycksbådande seven whistlers, ”sju visslarna”. Blotta namnet väckte förstämning, liksom de illavarslande lätena från de arter som åsyftades; storspovar och andra närbesläktade vadare. Eftersom de varnar för omedelbart förestående katastrof skall man akta sig för att gå ut på havet just då, särskilt om de hörs en becksvart natt.
Kanske var det just det som skedde den där stormiga natten till den 12 maj 1882. Inte mindre än fem segelskepp förliste här utanför; tre skonerter och två briggar. Katastrofen har kallats ”Dödsdansen vid Torekov”, men faktum är att de mänskliga offren begränsades till fyra sjömän och en sjöräddare. Alla övriga räddades.
Så passande med en vindfisk just i Torekov, som har positionerat sig längst ut på den ofta vindpinade Bjärehalvön – alldeles bakom Hallands Väderö!
Kommentarer
Guy Rosvall
Alla dessa fantastiska bloggar som Torbjön Dalnäs producerar i Sjöfartstidningen är helt unika. Mej veterligen vet jag ingen i Sverige varje fall som så ingående kan skildra unika saker och händelser.
Hans alster borde Tidningen samla på och ge ut i bokform. Tror att det är många som är intresserade av all de fenomen, myter och händelser som T D skildrar. Fundera djupt på saken
i varje fall en som är intresserad och många med mej. Guy
Johan Sickeldal
Rätt tänkt, jag hoppas fler instämmer och ”pressar” SST att agera!
Artikeln är stängd för fler kommentarer