Sveriges Radio P1 har just nu en serie intressanta programsnuttar om svenska fyrplatser. Det senaste avsnittet handlar om Utklippan. Jag har varit där:

Sveriges yttersta landrevir mot havet i olika väderstreck är väl definierade. I ost är det Kataja sydsydost om Haparanda; en ö som i likhet med Märket i Ålands hav är delad mellan Sverige och Finland. I väst är det skäret Stora Drammen nordväst om Kosteröarna. Längst i syd är det fastlandsudden Smygehuk. Ytterst i sydost är det Utklippan, Sveriges eget vindpinade ”Kap Horn” syd om Karlskrona och sydväst om Torhamns udde, det svenska fastlandets sydostspets.

Egentligen rör det sig om en grupp av öar och skär, som rätteligen borde kallas Utklipporna. Singularformen Utklippan borde egentligen reserveras för fyrön Södraskär, där det mesta av ögruppens bebyggelse finns.

Den timslånga resan dit ut går från hamnen Hallarna på Hasslö, den västligaste ön i den naturliga barriär av ytteröar som skyddar örlogshamnen Karlskrona. Hasslö sägs ha en hel del soldagar och har därför kallats ”Lilla Hawaii”. Där ute har Sjöräddningssällskapet sin station, RS Hasslö. Stationen är granne med anrika Hasslö Båtvarv, som grundades redan 1927. Förr om åren tillverkades mängder av fisketrålare här. Det maritima världsarvet Karlskrona handlar långt ifrån enbart om Marinen.

Väl ute i rum sjö skämtas det om ”hål i vägen” och om att sträckan är ”dåligt asfalterad”. Sjön är rejält gropig. Räddningsbåten Ronald Bergman kastas hit och dit men parerar sjöarna mycket väl. Den knappt tolv meter långa båttypen kallas Victoria-klassen.

(Numera är Ronald Bergman återbördad till sina hemmavatten i Stockholms skärgård.)

Rescue Ronald Bergman klarar med lätthet att forsa fram i 18-20 knop I mycket hög sjö. Maxfarten är uppemot det dubbla.

Om babord ser vi en Aspötrålare, som lugnt fiskar torsk i den grova sjön. Snart kan Utklippan siktas i diset föröver, uppemot tio nautiska mil åt sydsydost om Hasslö.

Där är inte tomt och öde som man skulle kunna tro den höstdag jag besöker fyrplatsen. Tvärtom är hösten på Utklippan en utdragen julafton för fågelskådare. Inte enbart medlemmar i Karlskrona Ornitologiska Klubb, som hyr fyrvaktarbostaden (som även rymde en liten skola innan fyren avbemannades 1972), utan även mera långväga entusiaster.

Inne i ett gavelrum sitter en av dem och ringmärker grönfinkar, som denna dag dominerar i de nät som satts upp i fyrvaktarnas lilla vildvuxna trädgård. När han är färdig släpper han in dem i en liten sluss genom husväggen, varpå de med blixtens hastighet tar sig ut till friheten. Jag lurpassar där ute med kameran i högsta hugg men går bet på att fånga någon enda frigiven pippi på bild.

Ibland kan verkliga rariteter dyka upp som ger fågelskådarna salighetsrysningar; exempelvis taigasångaren, vars revir sträcker sig ända bort till Kina.

Entusiasterna på Utklippans fågelstation föredrar ostlig vind, som får fåglarna att flyga in över ön. Den förhärskande sydvästvinden, som av okänd anledning kallas ”hökarvind”, är däremot ingenting för dem.

Tre knölsvanar glider graciöst förbi i lufthavet. Det är inte bara för dem Utklippan ligger mitt i farleden. Ända till 1815 hade vårt land reviret Svenska Pommern att bevaka på andra sidan vattnet. Fartygstrafiken var tät. Så även mellan Karlskrona och Finska Viken då de svensk-ryska krigen rasade.

Krav på en fyr till vägledning genom de farliga farvattnen väcktes tidigt, men många var tvehågsna. Den kunde ju även tänkas vägleda ”den lede fi” in till Marinens hjärta. 1789 restes ändå en vippfyr, som ”vid behov” fyrades av lotsar från Hästholmen. 1812-14 fanns två stenpelare med kolgrytor – en dubbelfyr för att undvika förväxling med Långe Jan på Ölands södra udde.

1839-40 byggdes en donjon eller mindre befästning på Södraskär, med två torn; själva fyrtornet och ett signaltorn. Utklippans optiska telegraf fick Utlängan och Hästholmen som ”relästationer” i sambandstjänsten in till Kungsholmen. Den aktiverades under Krimkriget 1853-56, då brittiska och franska flottenheter jagade runt Östersjön efter ryskflaggade byten.

1866 togs anläggningen definitivt ur bruk, för att 1870 ersättas av den ”heidenstammare” som stått där sedan dess och som släcktes så sent som den 22 augusti 2008. 1884 lämnade Flottan över Utklippan till dåvarande Lotsverket, Sjöfartsverkets föregångare.

Tillbaka mot Karlskrona lägger rescue Ronald Bergman kursen mot den ljuva skärgården Öriket sydost om staden. I nordväst ligger skäret Gåsafeten, som i likhet med sin större namne utanför Listerlandet längre västvart egentligen kallades ”Gåsafittan”. Tydligen lade Sjöfartsverkets sjökortsansvariga ned viss möda på att snygga till folkliga namn innan de sattes på pränt.

Ett annat i raden av udda namn i grannskapet är det som bärs av Stora och Lilla Kobebus. Namnet anses ha med den syd- och sydostasiatiska kubebapepparn att göra; en krydda som bland annat används i ginsorten Bombay Sapphire. Troligen har någon väl befaren marinofficerare fört hem både kryddan och namnet, kanske även drycken.

Genom Gåsefjärden tar vi samma färdväg som U 137 på sin tid. Det var vid åttatiden på kvällen den 27 oktober 1981 som en sovjetisk ubåt av W-klass gick hårt på grund vid Torumskär. Klassbeteckningen och positionen fick så småningom skämtarna att tala om whisky on the rocks. Andra skämtare har satt upp en skylt som meddelar parkeringsförbud för ubåtar.

De båda fiskare från Sturkö som på morgonen den 28 oktober 1981 upptäckte ubåten hade nog inga problem att hålla sig för skratt, ej heller besättningen på HMS Smyge som någon timma senare tog sig dit för att kontrollera fiskarnas uppgifter. En enorm uppståndelse tog vid, och snart flockades världens medier i lilla Karlskrona.

Dramatiken var stor. Just utanför Utklippan lurpassade ett dussin sovjetiska örlogsfartyg och ett ubåtsbärgningsfartyg. Ännu en främmande ubåt observerades helt nära Utklippan. En sovjetisk högsjöbogserare påträffades på svenskt vatten innanför Utklippan, med kursen lagd mot Gåsefjärden. Den gensköts och avvek på västlig kurs.

Sovjetiska företrädare visade till en början mycket hög svansföring. Men den 31 oktober kom en officiell ursäkt för intrånget. Efter ytterligare några dagar bärgades ubåten av svenska Marinen och överlämnades till sovjetiska enheter ute på internationellt vatten.

Kalla kriget var frostigt och det ryktades om sovjetiska spetsnaz-infiltratörer längs det svenska kustbandet. Var ubåtens intrång ett led i sådana onda anslag? Kunde det måhända i stället ha rört sig om ett korkat ”mandomsprov” sjöofficerare emellan – att visa sig på styva linan genom att osedd ta sig in i grannlandet Sveriges mest hårdbevakade farvatten och ut igen?

Längre in har vi Verkö om styrbord, med ABB:s iögonfallande kabeltorn som sträcker sig 80 meter upp i luften och ytterligare 70 meter ner i underjorden.

Strax intill finns Grims hålor. Här skall jätten eller vikingahövdingen Grim ha haft sitt sommarviste. Övriga året höll han till på Grimskär i Kalmar. Numera kunde Grim och hans dotter Tora ha åkt på bekväm utflykt till Gdynia. På Verkö finns även Stena Line’s Polenterminal.