Två göteborgska strulpellar ‒ och lysande poeter

Göteborg 400 år del 9. Wadman ‒ Göteborgs Bellman

Strömma Turism & Sjöfart driver i sin göteborgska del, före detta Börjesson, bland annat m/s Carl Michael Bellman. Varför inte satsa på något fartyg uppkallat efter Göteborgs egen Bellman, Johan Anders Wadman? 

Dock har Wadman fått en gata vid Heden uppkallad efter sig. Han står dessutom staty vid Karl Gerhards Plats inte långt därifrån. Vidare finns en minnesvård på Stampens kyrkogård.

I likhet med den 37 år äldre Bellman var Wadman både en framstående diktare och en oförbätterlig slarver. Men medan Carl Michael var född i det Stockholm som han kom att förknippas med blev Göteborgs motsvarighet göteborgare först i vuxen ålder. 

Johan Anders föddes 1777 på blekingska Drottningskär, känt för sitt kastell som fick den samtida ryska kejsarinnan Katarina den Stora att medge:

– Om det inte vore för Den grå lusen (hennes öknamn på Drottningskär) hade jag tagit Karlskrona för länge sedan!

Antagligen var det fadern, kyrkoherden, som 1794 lotsade den 17-årige Johan Anders till stifts- och lärdomsstaden Lund. Där hade tonåringen av allt att döma inga större studieframgångar. Däremot gav nog studentlivet honom åtskillig inspiration till den backanaliska diktning som skulle bli hans signum.

1800 fortsatte han sina studier i det då ännu svenska Åbo, troligen även där som planlös ”överliggare”. Han gjorde också en konvalescensresa nedåt Europa. Den fick avbrytas i förtid sedan pengarna tagit slut. Wadman klippte silhuettbilder som han sålde för att kunna bekosta resan hem.

Åbo och det övriga Finland skulle snart tillfalla Ryssland, den ena av Sveriges båda arvfiender. Den andra var Danmark. Det rejält tilltufsade Sverige tvingades nu – på papperet – dansa efter den mäktige Napoleons pipa. Samtidigt spelade Sverige oblygt under täcket med sin formelle fiende, Storbritannien.

Det svensk-brittiska låtsaskriget pågick från november 1810 till sommaren 1812, utan att ett enda skott avlossades. Därefter tog Sverige steget fullt ut och anslöt sig till Storbritanniens motstånd mot Napoleon, som nu började sjunga på sista versen. Avsikten var att slå till mot de med honom allierade danskarna, i syfte att tillvälla sig det av Danmark behärskade Norge. 

Den nyblivne göteborgaren Wadman deltog som sjukhuskommissarie i ett svenskt fälttåg på dansk och tysk mark 1813-14. Det var nu han fällde ett yttrande som blivit bevingat. På arméledningens fråga om brännvinsförrådet, som han ansvarade för, svarade Wadman:

– Utsupet, herr överste.

”Utsupet, sa Wadman” finns mycket riktigt med i Pelle Holms klassiska sammanställning i bokform, Bevingade ord.

Byst av Johan Anders Wadman i Göteborg. Foto: Torbjörn Dalnäs

Efter sin korta karriär i fält återkom Wadman till Göteborg, där han till en början hankade sig fram som informator eller hemlärare. Snart ägnade han sig på heltid åt diktkonsten och vad man brukar kalla ett utsvävande liv. Han hade klarat sig helskinnad genom krigserfarenheten men drabbades tydligen av andra blessyrer:

Och när som jag såras av kärlekens pilar

till Majornas smutsiga kyffen jag ilar

På hans tid var förstaden Majorna ökänd för sina sjövilda sjapp, med namn som Gyllene Suggan.

Den för det mesta luspanke Wadman sägs ofta ha kommit i delo med krögarna om betalningen. Då hade han i kraft av sin vassa penna möjlighet att ge igen med ränta:

…Hans själ är svart, hans synd är djup,

han tar en sedel för en sup,

den attan tusan djävulen…

Wadmans dikter lär rutinmässigt ha återgivits i friserat skick, anpassade till tidens anständighetskrav. Först 40 år efter skaldens död 1837 gavs hans samlade verk ut i originalversioner.

Någon eller några gånger varje år kom Wadman rejält i smöret. Han var ordensskald i Göta Par Bricole (vars stockholmska moderloge hade grundats 1779 av Bellman och några likasinnade). Passande nog har sällskapet en krans av vinrankor och en tratt i sitt emblem. Inför de årliga högtidsdagarna kläddes Wadman upp i ståndsmässigt skick, varpå han omgående lär ha ”stampat på” eller sålt riggen för att få råd att kurera baksmällan och fortsätta rulla hatt.

Under kriget 1813-14 var Wadman under en period även stationerad på karantänsstationen Känsö. Mötet med offren för dödliga farsoter fick honom att skalda dikten Känsö, vars andra strof lyder:

Vampyrlika bröto ur afgrundens barm

tre mordenglar fram öfver tiden

med giftiga ångan, förtvivlan och harm

förkväfde de glädjen och friden

Och människans öde blef jämmer och död

och dagliga smärtor och faror

hvad svärdet förskonat, förtäres av nöd

och smittornas rysliga skaror

Den knäppe Bengt Lidner

Ytterligare en göteborgsk rumlare, strulpelle och stor poet var den 20 år äldre Bengt Lidner. Både han och Johan Anders Wadman växlade friskt mellan parnassens triumfer och det självförvållade armodets rännstenar. Även Bengt finns representerad i Bevingade ord, för sin del med den ”lidnerska knäppen”.

Bengt lär ha haft en viss förmåga att efter behag frisera sin bakgrund. Exempelvis då han berättade att han i elvaårsåldern hade känt ”en ryckning från nedre delen av pannan till huvudets bakdel”. Denna ”knäpp”, som skulle bli hans kännemärke, påstås ha inneburit en själslig metamorfos för honom. Från att ha varit en obegåvad och trög skolelev präglades han plötsligt av ”gott minne och god fattningsgåva”.

Vid tre års ålder hade gossen blivit faderlös. Vid 14 förlorade han även sin älskade mor, Elisabet Margareta. Hon hade då sedan länge varit omgift med Samuel Aurell, som var tjänsteman vid Ostindiska Kompaniet. 

Det saknade inte betydelse för Bengt, som betecknades som en begåvad och fantasifull ung man med ett gott hjärta men utan fast karaktär. Välvilliga potentater inom Kompaniet som Niclas Sahlgren – för eftervärlden känd som donator och namngivare till stadens sjukhus – gjorde det möjligt för honom att studera i Lund, där han blommade ut som diktare. Poetämnet Bengt Lidner hade debuterat redan vid 15 års ålder, med en minnesruna över Sahlgrens just avlidna hustru Katarina Kristina.

Efter drygt ett år relegerades han från Lunds Universitet, uppenbarligen för något slags förseelse. Styvfar Samuel tog till den redan då gångbara lösningen att ”göra folk” av ynglingen genom att skicka ut honom till sjöss. Bengt fick hyra på ostindiefararen Finland. Hon avseglade från Klippan den 9 januari 1776, med Isaac Selle som befälhavare.

Bengt Lidner. Foto: Torbjörn Dalnäs

Fartyget hade under sina två närmast föregående resor 1769-74 haft en skeppspräst som skulle bli minst lika berömd. Jacob Wallenberg gjorde sig odödlig med den humoristiska reseskildringen Min son på galejan, som gavs ut tre år efter författarens död 1778. 

Tydligen var sjömanslivet alltför hårt för den känslige jungmannen Bengt. Redan den 22 april 1776 passade han på att rymma. Det skedde under skeppets anlöp i Kapstaden. 

Enligt mytbildningen, som han antagligen själv bidrog till, irrade Bengt omkring ett helt år bland Taffelbergets klippor. I själva verket lär han ha återvänt hem samma år, gissningsvis med något utländskt fartyg upp till Europa. Stockholms Slott och Terra Nova var de enda svenska ostindiefarare som återvände till Göteborg under 1776, och de hade rimligen lämnat Kapstaden innan han kom dit. 

Antagligen hörde Lidner talas om att två prominenta landsmän, linnélärjungarna Carl Peter Thunberg och Anders Sparrman, hade verkat i Kaplandet just innan han kom dit. Thunberg skulle bli berömd som ”kapbotanikens fader” och ”Japans Linné”, medan hans kollega Sparrman – som även var en framstående zoolog – blev mest känd för att ha deltagit i kapten James Cooks andra söderhavsexpedition ombord i Resolution 1772-75.

Hos Bengt själv tycks varken sjömanslivet eller hans afrikanska vistelse ha gjort något djupare intryck. Ett sökande på måfå i hans diktning efter det livskapitlet gav magert napp:

Klipporna gunga

åskviggar ljunga

fasliga syn!

Ankrade seglare vågorna slunga

mot himla-bryn…

Desto mer hemmastadd kände han sig uppenbarligen i Paris, Tyskland och Finland, där han vistades i perioder innan han permanent slog sig ned i Stockholm. 

I Paris tjänstgjorde han ett tag på den svenska ambassaden. När ambassadör Gustaf Filip Creutz var sängliggande av sjukdom passade Lidner på att ”låna” hans dyrbara byxor. Än värre var hans tilltag att knycka ambassadörens utkast till en opera och själv sno ihop något på samma tema. Enligt andra uppgifter rörde det sig helt enkelt om ett samprojekt mellan de båda. Hur som helst lär den strulige poeten ha anklagats för plagiat, varpå han för en tid hamnade ute i kylan. Även hans mäktige beskyddare Gustaf III tog sin hand ifrån honom.

Under Lidners tid i Finland 1788 bröt ännu ett i raden av svensk-ryska krig ut. I brev till släkten i Göteborg fantiserade han ihop att han hade tvingats ut i kriget och dessutom drabbats av pesten.

När Bengt Lidner avled 1793, endast 35 år gammal, vandrade Carl Michael Bellman runt på hans stockholmska vattenhål och spelade ihop till en anständig begravning åt vännen. En sådan ägde rum på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm, där Svenska Akademien 1860 reste en praktfull minnesvård över honom.

På skaldens födelseplats Magasinsgatan 7 i Göteborg vittnar en minnesplatta om honom.

Kommentarer

  • Per Johan Ekelöf

    Ett annat ord för ”rumlare”, dock mindre tjusigt, är kanske alkoholist

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.