Tiransundet – Bridge over troubled waters?

TiransundetJag försöker minnas detaljer från ett besök i Eilat, det moderna Israels andningshål ut mot Röda havet och Indiska oceanen, för ett halvsekel sedan. Den tydligaste minnesbilden är nog den mäktiga bergsformationen Salomos pelare i grannskapet. Samt närheten till egyptiska Taba på Sinaihalvön i sydväst, Jordaniens enda hamn Aqaba i ost och – bortom synranden – Saudiarabiens väldiga ökenvidder helt nära i sydost.

Något år tidigare, 1964, hade jag passerat Sinaihalvöns sydspets Ra’s Muhammed ombord i Svenska Ostasiatiska Kompaniets m/s Sabang. Udden, som har liknats vid ett skäggprytt anlete och fått namn efter profeten, markerar att just här klyvs Röda havets norra del i Suezviken i väst och Aqabaviken i ost. De av antikens europeiska resenärer som letade sig hit långt innan genvägen Suezkanalen fanns lär ha uppkallat udden efter havsguden Poseidon.

Inloppet till Aqabaviken heter Tiransundet, efter den större av de båda strategiska öar som ligger just där (den mindre heter Sanafir). Om dem har det nu, i symbolisk mening, blåst upp till sandstormen habub. De stolta egyptierna protesterar mot att deras president Abd al-Fattah as-Sisi har förbundit sig att återlämna öarna till Saudiarabien, i utbyte mot frikostiga investeringar.

Om äganderätten till de karga, obefolkade öarna må de lärde tvista. I forntiden behärskades de sannolikt, som en självklarhet, av de egyptiska faraonerna och deras avlösare, romare och andra. Efter det ottomanska rikets sönderfall i början av 1900-talet hörde öarna antingen till Egypten eller till provinsen Tabuk på Arabiska halvön, en av de beståndsdelar som 1932 kom att utgöra det enade Saudiarabien. Hur som helst lär Saudiarabien 1950 ha bett Egypten att förvalta öarna.

Tiran och Sanafir hade blivit strategiskt betydelsefulla sedan det unga Israel 1949 hade nått ända fram till den arabiska byn Umm Rashrash vid Aqabavikens norra strand. I FN:s delningsplan för Palestina 1947 hade denna kil ned till havet tilldelats den tilltänkta judiska staten. Där byggdes dagens Eilat. För saudisk och egyptisk del handlade det om militär kontroll över den gemensamme fiendens sjöfart genom Tiransundet.

1978 års upplaga av The Times Concise Atlas of the World visar att den egyptisk-saudiska havsgränsen tydligt går mellan Sinaihalvön och ön Tiran, således till saudisk fördel. Britterna kan sin geografi, sedan den tid då solen aldrig gick ner över deras världsomspännande imperium.

En garant för kunskap om regionen var den brittiske arkeologen och spionen T.E. Lawrence, som 1916–18 aktivt deltog i ett framgångsrikt arabiskt uppror mot det ottomanska styret. En höjdpunkt i hans och hans arabiska vänners kamp var erövringen av Aqaba 1917.

Från brittisk sida rörde det sig inte om någon oegennyttig omsorg om arabernas frigörelse. Det handlade om att tillvälla sig makt över regionen. I det hemliga Sykes-Picot-avtalet 1916 ‒ som i år således fyller 100 år ‒ hade Storbritannien och Frankrike delat upp Mellanöstern mellan sig och dragit godtyckliga gränser långt över de regionala folkgruppernas huvuden. Därmed började frön gro till de uppslitande konflikter vi ser än i dag.

Lawrence of Arabia var besviken över utvecklingen, men han dog 1935 och slapp därmed uppleva regionens kommande elände.

Till Saudiarabiens nu aktuella investeringar hör en bro- och vägbanksförbindelse över Tiransundet. Den avses bli 32 kilometer lång, dubbelt så lång som Öresundsförbindelsen.

Broprojektet är inte nytt. Planer väcktes redan 1988. De fick förnyad aktualitet den 3 februari 2006. Då förliste den ålderstigna egyptiska färjan as-Salam Boccaccio 98 strax syd om Ra’s Muhammed. Fartyget hade lämnat den saudiska hamnen Duba och stävade mot hemmahamnen Safaga då hon sjönk. Omkring 1.000 människor omkom; mestadels muslimska pilgrimer på återfärd från Mecka och egyptiska gästarbetare på väg hem.

Tiransundet är högexplosivt, strategiskt och politiskt. Två gånger har Egypten blockerat farleden för israelisk sjöfart till och från Eilat. Det ledde till Sinaikampanjen 1956 och sexdagarskriget (även kallat junikriget) 1967.

Den 22 maj 1967 stängde den egyptiske ledaren Gamal Abd an-Nasser Tiransundet för israelisk sjöfart. Två veckor senare, den 4 juni, levde Israel upp till ett löfte från 1957: Att åter blockera Tiransundet vore detsamma som en krigsförklaring! Sexdagarskriget ledde till att Israel ockuperade hela Sinaihalvön ‒ och ön Tiran.

Vid semesterparadiset Sharm ash-Shaikh nära Ra’s Muhammed anlades rentav en israelisk bosättning under det hebreiska namnet Ofira.

Sedan dess har mycket vatten flödat genom sundet. Efter ytterligare ett regionalt storkrig, yom kippur- eller oktoberkriget 1973, ingick Egypten och Israel 1979 ett fredsavtal. Sinai återlämnades, så även Ofira, och Israel garanterades fri sjöfart genom Tiransundet.

På senare tid har ett diskret töväder även kunnat skönjas i de hittills bottenfrusna förbindelserna mellan Israel och Saudiarabien, med de shiitiska mullornas Iran som ett gemensamt hatobjekt. Inför återtagandet av Tiransundets strategiska öar har Saudiarabien sagt sig respektera Egyptens “internationella åtaganden”, underförstått israelisk sjöfart genom Tiransundet. Det har tolkats som ett indirekt erkännande av Israel.

2010 flög jag över området i svenska Marinens chartrade plan, som förde avlösande besättningsmedlemmar och en “fripassagerare” till HMS Carlskrona. Tankar väcktes, men det var natt och endast enstaka ljuspunkter kunde siktas långt där nere. Fartyget, som deltog i den internationella antipiratinsatsen i Adenviken, låg för tillfället i Salalah i sultanatet Oman på Arabiska halvöns sydöstra del.

Yam Suf, Sävhavet, är ett gammalhebreiskt namn på Aqabaviken. På modern hebreiska kallas viken Mifrats Eilat. Den ingår i en urgammal spricka mellan den afrikanska och den arabiska kontinentalplattan.

Sävhavet kittlar fantasin. I Bibelns berättelse om israeliternas uttåg ur Egypten, som möjligen kan ha ägt rum i verkligheten för drygt 3.000 år sedan, säger Herren till Mose:

”Lyft din stav och sträck ut din hand över havet och klyv det, så att israeliterna kan gå torrskodda tvärs igenom havet. Jag skall förhärda egypterna, så att de följer efter dem…

…Mose sträckte ut sin hand över havet, och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land. Vattnet klövs, och israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor. Egypterna förföljde dem, och alla faraos hästar, hans vagnar och vagnskämpar satte efter dem ut i havet…

…Herren sade till Mose: ‘Sträck ut din hand över havet, så att vattnet strömmar tillbaka över egypterna, över deras vagnar och vagnskämpar.’…

…Vattnet vände tillbaka och dränkte vagnarna och vagnskämparna, hela faraos här som hade följt efter israeliterna ut i havet. Inte en enda kom undan…”

Så sent som 2010 redovisade amerikanska forskare datorsimulationer, som visade att en mycket kraftig och ihållande ostvind mycket väl kunde ha drivit undan vattnet i Sävhavets nordliga del. Liknande resultat hade presenterats 1992.

Hela regionen kring Aqabaviken är historisk mark. Nära dagens Eilat låg Esjon-Geber, där israeliterna slog läger efter sitt uttåg ur Egypten. På 900-talet f.Kr. lät kung Salomo bygga en hamn där.

I Bibeln berättas att “Kung Salomo byggde en flotta i Esjon-Geber, som ligger nära Elot vid Sävhavets kust i Edom. Hiram lät erfarna sjömän bland sina underlydande följa med Salomos folk på skeppen. De seglade till Ofir och hämtade därifrån 420 talenter guld till kung Salomo.” (Hiram I var kung av Tyrus och hade, enligt Bibeln, broderliga relationer med Salomo, liksom med hans far kung David.)

I Esjon-Geber lossade skeppen även annat värdefullt gods; däribland olibanum och myrra, som är råämnen till exklusiv rökelse.

Lång senare, under vår tideräknings första århundrade, publicerade en okänd författare en utförlig seglingsbeskrivning på grekiska över omgivande farvatten: Periplous tis Erythras thalassis, “Rundresa kring Röda havet”. Där nämns den mytomspunna hamnen Lefki Komi (Leuce Come), som tros ha legat i trakten av Tiransundet.

Kommentarer

  • Jonas Evertsson

    Mycket fina texter du skriver Torbjörn! Det finns alltid nått att lära.

  • Rolf B Bertilson

    Tack Torbjörn för denna intressanta läsning. Mycket intressant och innehållsrikt.

  • Anonymous

    Mycket intresant läsning som alltid

  • Anonymous

    Hej Torbjörn,sommaren1963 bevakade vi Israels fria sjöfart genom Tiransundet under 3 månader i FNs regi. Vårt bevakningstorn fanns i Ras Nasrani, bredvid 2 15centimeters Boforskanoner vilka ströp sjöfarten Israels till1956. Kanonerna var sprängda. Erik Olofsson Domsjö.

Artikeln är stängd för fler kommentarer

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.