Tångdoftande Kannon-zaki

Japans äldsta fyrplats finns på udden Kannon-zaki på Miurahalvön vid Uragasundet, som leder in i Tokyobukten. Motpolen på Bosohalvön i nordost heter Futtsu-misaki, ”Det rika sundets udde”.

Landets första fyr tändes 1869, på platsen för en brunn med Buddhas vatten – en helig plats där en äldre helgedom hade vakat över farledens sjösäkerhet. Det kunde nog behövas.

Inför färden över Springvattenhavet, som var hans namn på Uragasundet, råkade den legendariske hjälteprinsen Yamato-takeru förolämpa drakkungen i havets djup. Denne hämnades genom att framkalla en våldsam storm. Skeppet var i färd att förlisa då prinsens fru, Oto-Tachibana, offrade sig själv i böljorna för att stilla havsgudens vrede och rädda sin make. I vår tid hade prinsparet kunnat färdas torrskodda via Trans Tokyo Bay Aqua-Line.

Foto: Torbjörn Dalnäs

Fyren på Kannon-zaki byggdes på västerländskt manér i tegel, under den franske ingenjören François Léon Vernys ledning. Ljuskälla var kinesisk jordnötsolja, 1913 ersatt av glödlampa. Ett jordskalv våren 1922 bekräftade att tegel lämpar sig föga som byggnadsmaterial i jordbävningsdrabbade områden. Fyren totalförstördes och ersattes av en betongkonstruktion. Den skadades svårt i den stora jordbävningskatastrofen hösten 1923. Efter omfattande reparationsarbeten kunde dagens fyrtorn tas i bruk sommaren 1925. Det är 19 meter högt, och lanterninen är på 56 meters höjd över havet. Fyren avbemannades 1989 och fjärrmanövreras sedan dess av landets fyrmyndighet, Kustbevakningen.

Den tångdoftande udden prunkar av aralior, korallträd och buskklöver, liksom spireor, hortensior och mullbärsträd. I grönskan döljer sig Tokyobuktens sjötrafikövervakningscenter, som med tusentals dagliga fartygspassager kanske kan ses som en fredlig arvtagare till feodaltidens utkikspost, som hade till uppgift att slå larm om sjöburna fiender angjorde kusten. Vid 1800-talets mitt byggde man också omfattande artillerianläggningar på udden. Men tro för all del inte att Kannon i uddens namn är kanonen i förvrängd japansk form. Namnet har ingenting med artilleri att görautan syftar i stället – i likhet med det japanska produktmärket Canon – på den goda boddhisattvan Kannon, kinesernas Guanyin.

Nedanför fyren finns en grotta med några stenlyktor i öppningen. Det sägs att kejsar Shomu år 741 hörde talas om en jätteorm som höll till där. Han tog sig dit, och med hjälp av högre makt oskadliggjordes vidundret. Av tacksamhet offrade han till en Kannon-gestalt. Antagligen var det då udden fick sitt namn.

En motståndare som utkiksposten och artilleriet på Kannon-zaki inte rådde på var den amerikanske kommendören Matthew Perry och hans fyra svarta krigsskepp, som 1853 ankrade på redden strax utanför. Japan tvingades skriva på ojämlika avtal som öppnade dess hamnar för utländska makter. Kanske såddes även det frö som längre fram skulle få ett starkt och moderniserat Japan att ge sjufalt igen.

Långt upp på torra land – i den kuperade Tokyo-stadsdelen Kudan en halvmil från Sumidaflodens möte med buktens salta vatten – står en annan gammal fyrbyggnad, till synes en aning felplacerad. Men när fyren tändes 1871 var den väl ägnad att vägleda sjöfararna. Sedan dess har landbacken tillåtits breda ut sig på Tokyobuktens bekostnad. Ursprungligen stod fyren inom shintohelgedomen Yasukuni, ”Själsfridens land”, men står numera just utanför helgedomen.

Foto: Torbjörn Dalnäs

Yasukuni är en av landets shokonsha, ”själsinbjudande helgedomar”, där själarna efter dem som givit sina liv för kejsaren och det moderna Japan fått sin rofyllda viloplats. ”Vi ses i Kudan!”, hälsade andra världskrigets kamikazepiloter trosvisst till varandra när de drog ut på sina självmordsuppdrag. Att ge stupade soldater en kollektiv viloplats är i sig inget kontroversiellt, och här sker det i en kultur som fäster stor vikt vid kollektivet och släktledens obrutna band. Emellertid förhåller sig Yasukuni medvetet okritiskt till det moderna Japans krigs- och ockupationspolitik fram till 1945, som om den vore moraliskt ovidkommande. Därför är helgedomen mycket kontroversiell, framför allt bland de grannländer som drabbades.

Samtidigt är Yasukuni en idyllisk plats där cikadornas intensiva knirpande tränger bort trafiklarmet utanför muren. Där finns gingko- och körsbärsträd, liksom gudarnas landningsljus, den heliga spärrbusken sakaki. Där växer kamelian, som antyder livets skörhet; när den blommat färdigt faller hela blomhuvudet av, likt ett mänskligt huvud för samurajsvärdet.

Under några veckor när högsommaren är som hetast brukar ett väderfenomen uppstå i grannbukten Sagami, förebådat av täta driftmoln. Upp till sex meter höga vågor, kallade doyo nami, slår till mot Miurahalvön och kan även leta sig in i Uragasundet. Doyo betyder egentligen ”bruka jorden” men brukar ges innebörden dog days, högsommarens varmaste tid.

Hunden återkommer i engelskans uttryck för skyfall; it’s raining cats and dogs. Det må så vara, men en kossa!? En trålare förliste i Japanska sjön. Fartygets fiskare överlevde, men ingen – i synnerhet inte försäkringsbolaget – trodde dem när de berättade om en fullvuxen ko som fallit från klar himmel och träffat trålaren. Men så småningom kom sanningen i dagen. En rysk flygbesättning hade stulit en ko vid någon sibirisk flygplats och fört ombord den på sitt militära transportplan. Kanske styrde piloten kosan mot ön Sachalin när kossan fick panik och började löpa amok på hög höjd. Lastrampen öppnades. Hon hoppade ut mot sällare betesmarker och tog trålaren med sig i en väl ko-ordinerad attack.

Kommentarer

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.