Stormvarning Sydkinesiska sjön

Sydkinesiska sjön är en av världens allra viktigaste sjöleder. Randhavet har dessutom en unik biologisk mångfald och mycket rika fiskevatten. Under havsbottnen anses enorma olje- och gasfyndigheter dölja sig. Detta i förening med konkurrerande territoriella anspråk från ett halvdussin stater bäddar för en storpolitisk huggsexa. Rena sjöslag har förekommit.

Kina ser Sydkinesiska sjön som sitt exklusiva innanhav, Nanhai eller Sydhavet. Samtidigt kallas det Östhavet av vietnameserna, som redan 1802 markerade revir ute på randhavets öar, och Västfilippinska havet av filippinarna. Vårt internationellt etablerade namn Sydkinesiska sjön är en tidig beteckning på ostindiefararnas slutetapp längs havets sidenväg upp till det hägrande Kina. Detta utgör inget stöd för landets anspråk på hela havsområdet; lika lite som att man kan se Finska viken och Persiska viken som exklusiva finländska respektive iranska innanhav.

Kinesernas anspråk sträcker sig ända ned till den naturgasrika indonesiska ögruppen Natunas i Sydkinesiska sjöns sydvästligaste del, där deras niostreckade kartlinje – kallad ”oxtungan” – inkräktar på indonesiskt territorialvatten. Även Malaysia och Brunei är indragna i konflikten, som för deras del begränsas till de öar, skär och vattenvidder i Spratlyarkipelagen som ligger närmast Borneo.

Sedan 1974 har Folkrepubliken Kina ett fast grepp om Paracelöarna sydost om Hainan; en ögrupp som Franska Indokina annekterade 1899 och som arvingen Vietnam anser sig ha rätt till. De obebodda Pratasöarna sydost om Hongkong behärskas av Taiwan.

Stormvarning-Sydkinesiska-sjon

 

Taiwans anspråk på hegemoni över Sydkinesiska sjön sammanfaller med storebror folkrepublikens, med hänvisning till kinesiska kartor och historiska data från medeltiden eller ännu längre tillbaka.

Taiwan håller dessutom Itu Aba, som är den största och viktigaste av Spratlygruppens naturliga öar. Den är också den enda ön med naturlig tillgång till färskvatten. Öns namn tros ha myntats av en fransk kolonialtjänsteman, efter namnen på två vietnamesiska flickor.

Kineserna kallar ön Taiping, efter namnet på det kinesiska örlogsfartyg som intog den 1945. Japanerna kallade den Nagashima, ”Långa ön” (den är 1,4 km lång och som mest 0,4 km bred). Vietnameserna och filippinarna har sina egna namn på ön, Dao Ba Binh respektive Ligaw. De behärskar var sin av de närmaste grannöarna, Sand Cay respektive Loaita Island. Självfallet har även dessa öar alternativa namn på både kinesiska, vietnamesiska och filippinarnas officiella huvudspråk tagalog.

Totalt består Spratlyöarna av omkring 175 låglänta öar och skär, varav många översköljs av havet vid högvatten. Reed Bank i nordost – filippinarnas Recto Bank – är däremot ett permanent Atlantis, stort som Kreta. Efter den senaste istiden förpassade havet den dittillsvarande ön till ett läge på 20 meters djup.

Itu Abas äldre namn Meads Island vittnar om en brittisk sjöman och en bortglömd mikronation. Men låt oss inleda med ögruppens namn, som leder till ytterligare två brittiska sjömän. 1791 karterade kapten Henry Spratly det numera av Kina behärskade Mischief Reef (”Busrevet”) ostsydost om Itu Aba. Ett halvsekel senare siktade kapten Richard Spratly den ö som skulle namnges efter honom – den numera av Vietnam behärskade Spratly Island sydväst om Itu Aba. Det är obekant om de var släkt, men kanske bidrog bägge till det brittiska Amiralitetets val av namn på hela ögruppen.

Under 1860- och 1870-talet utforskades Sydkinesiska sjön av britten James Meads, som var befälhavare på Modeste. Oortodoxt nog gjorde han anspråk på Spratlyöarna för egen del, inte för det land han representerade. 1878 utropade han havsområdet till Humanity Sea, med sig själv på tronen i sitt eget ö-rike. Vid sin död tio år senare påstås kung James I ha haft något tusental undersåtar på öarna.

Den lediga tronen intogs av sonen George Meads, som vid sitt eget frånfälle 1914 efterträddes av släktingen Franklin Meads. Det lär ha varit först då som riket mera officiellt utropades till Kingdom of Humanity, med husklungan Southwark på Meads Island som ”huvudstad”.

Periodvis uppvaktades ö-riket handgripligen av grannar som Kina, Japan (som då ockuperade Taiwan) och Franska Indokina. 1930 tog sig fransmän med skeppet La Malicieuse (”Den Odygdiga”) till en ö som de kallade Île de la Tempête (Stormön), där de hissade sin trikolor. Men i stort sett gick livet sin gilla gång på öarna. En brokig skara bosättare livnärde sig på fiske, jordbruk, fjäderfä- och fåravel samt export av kopra och albatrossprodukter.

Utöver historiska och strategiska skäl fanns ytterligare en bidragande orsak till kinesernas intresse för Spratlyöarna, som de kallar Nansha. Där häckar salanganer, seglarfåglar som bygger bon av sin egen saliv. Halvt genomskinliga ”kinesiska svalbon” är huvudingrediens till det kinesiska kökets, jämte hajfensoppan, mest exklusiva soppa.

Våren 1939 – på randen till ett nytt världskrig – inledde japanerna den mest effektiva ockupationen i mannaminne på Spratlyöarna. Bland annat inrättade de en ubåtsbas där. Japan utrymde öarna i samband med nederlaget 1945 och avsade sig senare alla anspråk på området.

I stället började det 1946 självständiga Filippinerna kasta lystna blickar på öarna. Den stenrike filippinske amiralen och fiskefartygsoperatören Thomas Cloma bidrog till ögruppens statsrättsliga virrvarr genom att 1956 utropa sitt eget Free Territory of Freedomland med ön Pagasa norr om Itu Aba som huvudsäte. Ön är identisk med Thitu Island, som är Spratlyöarnas näst största naturliga ö. Tagalognamnet på hans Freedomland var Kalayaan, med samma betydelse. Senare har det blivit namnet på de delar av Spratlyarkipelagen som Filippinerna behärskar eller gör anspråk på.

Stormvarning-Sydkinesiska-sjon-2Samtidigt försökte kapten Meads ättling Morton F Meads konsolidera sin maktställning på öarna, tillsammans med några kumpaner som hette Ryant, Anderson och Chaplin samt en obskyr ostindisk sultan vid namn Songhrati. 1959 bildades en republik som efter dem fick namnet Morac-Songhrati-Meads, med Christopher Schneider som statschef. Den tycks ha existerat parallellt med kungariket Humanity till 1963, då tvillingstaterna slogs ihop under republikens namn och med Beethovens ödessymfoni som nationalhymn.

Nybyggarna bidrog till öarnas snåriga namnflora med egna ö-namn som Don Quixote Bank, Voltaire Reef, Ohio Cay, Mark Twain Reef, Kafka Reef och det ohöljt rasistiska Gook Island (”Gulingön”). Det står skrivet i stjärnorna vilka av öarna som avsågs. Seglingsbekrivningen Pilot använder sjökortens inarbetade namn och ger inga ledtrådar.

1972 verkade sagan vara all. Hela republikens ledarskap omkom då det fartyg de färdades i, E Pluribus Unum, förliste under en taifun.

En bondfångare som kallade sig greve Othmar di Schmieder Rocca-Forozata försökte fylla tomrummet. 1974 utropade han sig till storfurste av furstendömet Freedomland, som han även kallade republiken Koneuwe. Han lär ha prånglat ut mängder av falska värdepapper innan han i grevens tid gjorde sin sorti från Spratlyöarna, om han överhuvud taget satte sin fot i sitt påstådda furstendöme.

I ögruppens nordligaste del ligger North Danger Reef, där filippinarna bet sig fast redan 1968. Revet består av öarna Northeast Cay, som de kallar Parola (Fyrtornet) och Southwest Cay, som de kallar Pugad (Nästet).

1975 tog sig truppstyrkan på Pugad över till Parola, där det skulle hållas födelsedagsparty för tvillingöarnas kommendant. Deras sydvietnamesiska konkurrenter om öarna råkade få nys om detta. Från någon av sina egna öar i grannskapet färjade de över en grupp prostituerade damer för att hålla filippinarna på gott humör. Pugads försvarare lär ha blivit tagna på sängen av denna krigslist. När de skulle återvända fann de att Pugad hade skiftat flagga på flaggstången samt bytt namn till Dao Song Tu Tai och ockupant till Sydvietnam. Snart övergick Southwest Cay till det enade Vietnam och började flagga rött med gul stjärna. Därvid har det förblivit, inom kikarsynhåll för filippinarna på Northeast Cay.

Morac-Songhrati-Meads poppade upp igen, om än bara till namnet sedan de glupska grannländerna hunnit markera revir på republikens sista insulära utposter. 1981 berättade Svensk Sjöfarts Tidning att en ny bekvämlighetsflagg tillhandahölls av denna förmenta nation i Sydkinesiska sjön – till den facila registreringsavgiften 1 krona per nettoton. Ett franskt containerfartyg sades ha nappat på erbjudandet. Gissningsvis blev det inte så många fler.

Fartygstrafiken genom farvattnen är lika intensiv som någonsin. Så även tvisten om Sydkinesiska sjöns öar och havsvidder.

2014 började Kina utöka sina revir i Spratlyarkipelagen. Med hjälp av mudderfartyg och en strid ström av lastfartyg med byggnadsmaterial utvinns nytt land ur havet. Därmed kan små rev som knappt sticker upp över havsytan utvecklas till konstgjorda öar med hamnar och annan infrastruktur, i förlängningen antagligen med sikte på territorialvattengräns och exklusiv ekonomisk zon. Det började med Johnson Reef och Johnson South Reef och fortsatte med Cuarteron Reef, Gaven Reefs och McKennan Reef. På den tidigare sandreveln Fiery Cross Reef byggs av allt att döma ett flygfält. Flygfoton lyder på att den konstgjorda ön blir minst tre kilometer lång och uppemot 300 meter bred; betydligt större än ögruppens största naturliga ö, Itu Aba.

Parallellt med Kinas storsatsning bygger Taiwan kraftigt ut sin hamn på Itu Aba. Filippinerna och Vietnam har protesterat, men Kina rör inte ett finger utan låter rentav statliga kinesiska företag hjälpa till med utbyggnaden. Sannolikt för att man räknar med att utbrytarprovinsen Taiwan – och därmed även Itu Aba – ändå kommer att återbördas till det kinesiska fadershuset förr eller senare.

Kinas landutvidgning i Spratleyarkipelagen fortsatte 2015 på Mischief Reef och Subi Reef. Protesterna från Filippinerna lät inte vänta på sig. Av Pekings officiella språkrör har de kallats ”patetiska” och liknats vid ”skrikande barn”. Mera patetisk är måhända en filippinsk revirmarkering i det omedelbara grannskapet: Den gamla rostholken Sierra Madre, som medvetet har körts upp på grundet Ayungin Shoal. Filippinarna får löpa gatlopp mellan kinesiska höghetsfartyg för att kunna lösa av militär vaktpersonal ombord på Sierra Madre samt leverera proviant och andra förnödenheter dit.

I april 2012 skulle den filippinska Flottan inspektera några kinesiska fiskebåtar och avvisa dem från atollen Scarborough Shoal, som anses ligga inom Filippinernas ekonomiska zon. Kinesiska höghetsfartyg ankom snabbt för att skydda fiskebåtarna. Sedan dess råder ett dödläge, där Kina de facto kontrollerar atollen och omgivande vatten. Filippinerna vände sig till Internationella Havsrättsdomstolen (ITLOS) i Hamburg för att få Scarborough Shoal-saken prövad. Ett utslag är att vänta under våren 2016, men Kina har på förhand avvisat sådan inblandning utifrån.

Kinas bryska uppträdande mot sina svagare grannar har drivit det katolska Filippinerna och det kommunistiska Vietnam i varandras armar. Samtidigt stöttas de mer eller mindre helhjärtat av USA och Japan, som till varje pris vill slå vakt om den fria sjöfarten genom Sydkinesiska sjön.

De ofullständigt sjömätta och karterade farvattnen kring Spratlygruppens östra del, utanför filippinska Palawan och norra Borneo, kallas inte utan skäl Dangerous Ground. Men runt Sydkinesiska sjön lurar även andra faror.

(Uppdatering av en version som var publicerad i Sjörapporten nr 1 2012.)

Kommentarer

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.