Vad vore vår maritima folklore utan stora sjöormen? Den hör hemma i det öppna havet men får inte förväxlas med havsormarna, som är verkliga havslevande giftormar – om än av betydligt mer blygsam storlek.

Stora sjöormen har väckt skräckblandad nyfikenhet i sekler. Ännu återstår mycket att utforska i havets djup, så ämnet är knappast uttömt. Som ordspråket säger: The oceans reveal their secrets only grudgingly, ”havet avslöjar endast motvilligt sina hemligheter”.

En tung kandidat till att vara den verkliga sjöormen är den diskreta och helt harmlösa fiskarten sillkungen, som kan nå en ansenlig längd: Kanske 15 meter, eller rentav ännu mer. Men livs levande lär den sällan visa sig ovan vattenytan. Om och i så fall när den gör det är det möjligt att den reser sig lodrätt upp ur havet, därav skräckfyllda rapporter om stora sjöormen. Men det vanliga är att den är död när den observeras eller påträffas över havsytan.

Så skedde nu i november på en strand i södra Californien, för andra gången i år!

Japanerna kallar sillkungen ryūgu no tsukai, ”drakkungens budbärare” (efter drakkungen Ryūjin, som härskar i sitt slott i havets djup). I Japan betraktas den som en ”domedagsfisk” med förmågan att ge varsel om förestående naturkatastrofer.

Just före jordbävnings- och tsunamikatastrofen i nordöstra Japan den 11 mars 2011 påträffades ett tjugotal sillkungar längs den japanska kusten. Självfallet satte vidskepliga japaner detta i samband med den förödelse som ägde rum. Men det kan finnas en förklaring. Djuplevande varelser som håller till nära havsbottnen lär vara känsliga för seismiska rörelser och kan förmodas dra sig uppåt ytan när det drar ihop sig till ett skalv.

Många pensionerade brittiska örlogssjömän minns nog med fasa den 31 juli 1970 kl 12.00. Då inföll the black tot day, den ödesmättade dag då den allra sista romransonen utdelades inom Royal Navy. Sedan dess har nog observationer av sjöodjur och liknande blivit alltmer sällsynta från brittiska örlogsfartyg.

Romransonen var länge half a pint vid varje vaktavlösning. Det bör ha främjat observationer av alla de slag. Men 1740 införde amiral Edward ”Old Grog” Vernon sin vattenutspädda specialblandning (varvid uttrycket ”grogg” myntades). 1824 minskades ransonen till hälften, och 1850 reducerades seden till ett enda tillfälle per dag, klockan 12.00. Åtta glas på skeppsklockan blev signalen för att ta ett glas: The sun’s over the fore yard!

Andra observationer än stora sjöormen kunde gälla den gigantiska sugfisken jätteremoran, som klamrade sig fast vid skrovet och hindrade fartygets framdrift. Det var nog snarare ett försök att förklara okända strömmar och andra orsaker till förseningar. Sådana sugfiskar finns i verkligheten men verklighetens remora uppnår knappast ens en meters längd. En mera sannolik källa till friktion och minskad fart genom vattnet var alla långhalsmusslor som satte sig på skrovet.

Vid sidan av den ganska fredliga jätteremoran talades det om livsfarliga havsvidunder; exempelvis jättebläckfisken, som ansågs kunna dra med sig hela skepp ned i djupet.

Studier kring livsformer som har med folktro snarare än etablerad vetenskap att göra kallas kryptozoologi.

Men till den kategorin räknas inte sillkungen.