Stilla dagar i Göcek

Härförleden satt jag på Sjöbefälsföreningens kontor i Stockholm och bläddrade i gamla årgångar av Nautisk Tidskrift, som var en av föregångarna till Sjöbefälen. Jag var nyfiken på vad jag hade skrivit där under 1970-talet, då jag var flitig medarbetare i bladet (och medlem hos utgivaren, Sveriges Fartygsbefälsförening). Med tiden faller somligt i Lethe, glömskans flod. Det visade sig exempelvis gälla en berättelse från ett anlöp med m/s Birkaland i den gudsförgätna lilla turkiska hamnen Göcek. Texten från Nautisk Tidskrift nr 4 1975 följer här, i något modifierat och nedkortat skick.

 

Stilla dagar i Göcek

Längst in i den lilla bukten Fethiye Körfezi vid Turkiets sydvästra kust döljer sig Göcek. I verkligheten och på sjökort, men inte på turistkartor.

Det är sommar och varmt och det svenska fartygets besättning tittar förundrat när uddarna Kurdoglu och Ilbiz passeras på väg in i det nästan fjordliknande landskapet. Om styrbord skymtar staden Fethiye. Snart har Yassicaöarna och Isabelklippan passerats.

map6

En storslagen syn är det, och anrättningen garneras av en utlöpare av de mäktiga Taurusbergen som sträcker sig ända hit. Förutom det majestätiska, dimhöljda Baba Dag reser sig Kapu Dag, Eren Tepe och Kizil Dag mot skyn.

Svaret på frågan varför fartyget letat sig till Göcek ligger begravt i det gåtfulla berget: Krommalm. Turkiet bryter omkring en miljon ton krom varje år. Metallen, vars namn är grekiskt och betyder färg, är silverglänsande och har egenheten att vara motståndskraftig mot luft, vatten och syra.

Krommalmen är också det fundament som Göcek vilar på, geologiskt och ekonomiskt, och det stora flertalet av byns kanske tusen invånare får sin utkomst genom den. Det svenska fartyget är i Göcek för att frakta tiotusen ton till Uddevalla, för vidare befordran till Vargön. Tiotusen ton. På grekiska kan talet heta myrias, vilket samtidigt betyder något oändligt. Just so känns det att lasta tiotusen ton krom i Göcek.

Besättningens första förundran över landskapet drunknar i floder av svett. Det är varmt som i en tryckkokare, och de sparsamma vindpustar som försöker leta sig hit stoppas effektivt upp av de berg som kringgärdar bukten.

Befälhavaren är den ende ombord som varit i Göcek tidigare, en gång för mycket länge sedan. Han berättar att det nästan inte fanns någon bebyggelse här alls på den tiden. På sjökortet kallas den lilla hamnen Paterson’s Wharf. När en båt förirrade sig hit brukade man sända ut en budbärare i bergen för att locka ner byborna till extraknäck som krombärare. Malmen bars i stora pytsar som tömdes i träpråmar. Sedan drogs pråmarna ut till båten på redden. Det var mycket primitivt, och det kunde ta en månad att lasta båten.

Nu sker lastningen mer rationellt, men de ålderdomliga träpråmarna bogseras fortfarande mellan kajen och fartyget. De pråmar som tjänat ut har fått en närbelägen vik som sista viloplats. Halvvägs dit ligger en orientalisk, nästan overkligt färggrann skuta och erinrar om Tusen och en natt. Men kanske är det en övervintrad grekisk trekandini.

När vår besättning vill komma iland är signalen en busvissling. Som anden ur flaskan kommer då en gammal väderbiten farbror ut med sin ögonsten, en sorts eka med utombordsmotor.

Närmast till höger om Paterson’s Wharf ligger gruvtjänstemännens bostadsområde, som är mycket prydligt med bungalows, blomsterprakt, sandstrand och bryggrestaurang. Men den svenska besättningen göre sig inte besvär. Området kallas privat och nitiska vakter ser till att inga obehöriga tar sig in. Men i skydd av kvällsdunklet gåt det att smyga sig förbi vakterna bort till bryggrestaurangen och få sig bir bira, en öl.

Men närmare till hands ligger det kanske att promenera en bit in till själva samhället, som består av en moské, ett postkontor, några små butiker och två kaféer. Utanför ett av dessa dansar flugorna kring en sladdrig fårmage som väntar på att bli tillredd och uppäten. Vid borden dricks det starkt, sött, sumpigt men gott turkiskt kaffe och äts det kebab. Byborna spelar shesh besh, en version av spelet bräde som de älskar att förspilla sin fritid med. Spelet och lugnet avbryts av en lastbil som dyker upp på bytorget, omgiven av ett dammoln. Ett tjugotal unga och gamla  män hoppar upp på flaket och forslas ner till hamnen för att göra kvällsskiftet.

Få män och inga kvinnor syns till. En bybo som kan lite engelska missuppfattar frågan var de senare håller till. I stället för att hänvisa till purdah, den muslimska kvinnans traditionella avskildhet, gör han reklam för mer affärsinriktade damer i närbelägna Fethiye.

Eftersom seden skall tas dit man kommer beställs en omgång raki, det aniskryddade turkiska brännvin som blir mjölkfärgat när det späds ut med vatten. Svaret blir ett vänligt men bestämt yok, med tillhörande huvudrörelse uppåt-bakåt och resignerat utslagna händer. Ingen alkohol får serveras i byn, har de lokala myndigheterna beslutat.

I och kring byn bor Göceks fattigare befolkning, på behörigt avstånd  från tjänstemännens bungalows.

Fethiye är en liten stad som till skillnad från Göcek har drabbats av turismen på gott och ont. En lantbilschaufför bjuder på skjuts dit, och med beundransvärt dödsförakt manövrerar han sin gamla kärra av oidentifierbart märke längs slingrande serpentinvägar, stundtals med avgrunden lurpassande på ena sidan och bergväggen på den andra.

På den klippa som tittar ner över Fethiye finns det klippgravar och andra minnesmärken från lykisk tid. Då hette staden Telmesos och var vida berömd för sina siare. Omkring en mil åt sydost ligger byn Kinik, som under namnet Xanthos var Lykiens gamla huvudstad. På 600-talet f.Kr. upplevde Xanthos en fruktansvärd massaker. De lykiska männen lät sina familjer brinna inne i ett citadell. Sedan kämpade de till sista man mot överlägsna persiska trupper.

Men ingenting av Anatoliens politiska vånda då och nu märks i Göcek, dit återfärden går med en fiskebåt. Ägaren får en rejäl dusör för besväret. Det är det värt. Tystnaden förutom båtmotorns rytmiska dunkande, de sparsamma ljusen i land, Yassicaöarnas trolska skönhet, Baba Dags rena konturer, det varma vattnet som strilar mellan fingrarna på den nedsträckta handen. Det framkallar minnen från skärgårdsturerna med Munken i barndomens Bohuslän. Men det ligger långt i tid och rum från dagens turkiska verklighet, och därför är det förrädiskt här bland Odysseus blindskär. Som förföriska sirener…

Lastningen av krommalm går vidare dygnet runt, dygn efter dygn. De som har frivakt turas om att ro omkring i bukten med lilljollen för att utforska vad som döljer sig bakom de närmaste uddarna, bada i det klarblå vattnet, fånga krabbor och samtidigt försöka undvika att trampa på sjöborrar. Eller på oljeklumpar.

Längs de områden som vetter mot havet är hela strandpartier förstörda av klibbiga tjockoljeklumpar som nästan kokar i solhettan. Dess ursprung är förbipasserande fartyg, och måhända är sydvästvinden Lodos medbrottsling i detta överlagda miljömord.

Jollen ros till renare stränder, där det går att ligga i sanden och lojt blicka upp mot de trädbeklädda sluttningarna. Kanske döljer Taurus fortfarande de onda och goda rövare som åtminstone förr var en del av den turkiska verkligheten.

Men den frågan får inget svar. Fartygets buk är fylld med krommalm som skall fraktas till Sverige. Efter sex dygn siktas Gibraltarklippan om styrbord och efter ytterligare sex dygn passeras Byfjorden på väg in till Uddevalla, där importörerna väntar på sin last.

Plötsligt ligger Göcek långt, långt borta.

Fotnot: Tiden sätter sina spår. 2000-talets Göcek har sex marinor och är starkt präglad av yachtturismen. De fastboende invånarna har ökat till närmare 5.000, varav många är verksamma inom turistnäringar som hotell och restauranger. Därtill kommer ytterligare flera tusen besökare under sommarsäsongen.

Kommentarer

  • Bosse Nilsson

    Som alltid, suveränt Torbjörn. Tack för ännu en fin berättelse.

  • Leif Nilsson

    Tack för en intressant berättelse om ett för mig helt obekant område.

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.