Ständigt hotad Edens lustgård

Det finns inte utrymme för något tvivel. Legendens kolossala havskatt under de japanska öarna, malfisken namazu, kommer att ruska om Stor-Tokyo i ännu en enorm jordbävning. Sådana har inträffat alltsedan tidens begynnelse, och det kommer att ske igen intill tidens ände. Men japanerna bär på en anda liknande den som har tillskrivits Martin Luther:

– Om jag visste att världen skulle gå under i morgon, skulle jag i dag ändå plantera mitt lilla äppleträd.

Kanske skjuter namazu nästa gång rygg rakt under Yokohamas Momi no kidai, Grankulla. Där har jag vistats under några sommarveckor då och då under årens lopp. Grankullas pendeltågs- och tunnelbanestation heter Azamino, Tistelfältet. Några tistlar syns inte till, däremot en enorm ridå av bambu framför ett skogsparti. Den upp till 20 meter höga take är världens resligaste gräsart. Familjens mera småväxta medlemmar kallas sasa, hos oss bergsbambu. 

Österns bambu är en verklig gudagåva, som kan användas till myriader ting: Alltifrån flöjter och husgeråd till möbler, staket och byggnadsställningar; tillika mat i form av bambuskott. Det sägs att den blommar efter hundra år, varpå den dör. Det är inte bokstavligen sant, men fenomenet ses ändå som ett dåligt omen eller järtecken som förebådar katastrof. 

Japan knakar av växtkraft. Jordens oroliga inre har veckat ihop landet och trängt ut människomassorna till kustslätterna. Uppe i kedjan av tidvis mullrande och spyende vulkaner finns sjöar. Dessa avlar floder, som i förening med en riklig nederbörd utifrån Stilla Havet har gjort den vulkaniska jorden bördig och skänkt landet dess unika flora.

Mot taifun – som skrivs med tecknen för plattform och vind – försökte japanen förr skydda sig och sitt hus genom att på halmtaket plantera ichihatsu, svärdsliljan Iris tectorum. Min svägerska i Grankulla har varken halmtak eller tak-iris, men hon har iris-arten ayame i sin prunkande trädgård.

Utanför sitt fönster hade hustruns och svägerskans farbror en portlak, som han kallade otenki-sō, väderväxt. Enligt honom varslade den när väderomslag var att vänta. Om detta har jag inte kunnat finna någon bekräftelse. Kanske förväxlade vi portlaken med viveväxten rödmire, som öppnar sig i solsken och sluter sig när det börjar bli mulet. Blommorna kan påminna lite om varandra. 

Rödmiren har vanan inne att bli förväxlad. På engelska heter den scarlet pimpernel, och Leslie Howards odödliga rollgestaltning i filmen med samma namn fick det svenska namnet ”Röda Nejlikan”. Blomman finns i Japan. Där kallas den ruri-hakobe, smaragd-våtarv, efter den helt obesläktade nejlikväxten våtarv. 

Under promenaden hem till svägerskan passeras den vilda gardenian kuchinashi, ”utan mun”, som med sin genomträngande väldoft framgångsrikt trotsar trafikavgaserna. Gardenian är en mårväxt, släkt med kaffeplantan.

Genom staketet mot svägerskans granne tittar doftslingan akebi, den fembladiga akebian, fram. Den ingår i narrbuskarnas familj och kallas chocolate vine på engelska. Över grinden ut mot gatan sträcker den japanska idegranen maki ut sin hårt tuktade stam. Den och vinrankan budo utgör en täckt port till den utsökta lilla trädgården. Omedelbart innanför porten reser sig azalean satsuki och berberisarten nanten, ”heavenly bamboo” kallad. Där finns också doftbusken mokusei, samt te-arten mokkoku (som efter den sjöfarande Linnélärjungen Christopher Ternström tilldelats det vetenskapliga namnet Ternstroemia japonica). Den är nära befryndad med shintohelgedomarnas heliga spärrbuske sakaki

Mera förpassad till fåfängans marknad är färgtisteln benibana, safflor, vars röda pigment har använts till att färga siden, samt till smink. Läppstift heter därav kuchibeni, ”mun-safflor”.

Dit hör även hängväxten kibushi. Den brukar kallas tree wisteria, med anspelning på den obesläktade ärtväxten blåregn. Växten ger ett färgämne, som tillsammans med andra ingredienser brukade användas vid sminkningsseden ohaguro, ”svärta tänderna”. I generationer var det högsta mode bland japanska högreståndsdamer att svärta sina tänder. Seden upphörde tvärt 1873, då kejsarinnan Haruko föregick med gott exempel. Japan skulle nu inträda i den moderna tiden, och var tid har sina skönhetsideal.

Ardisianamnet manryō betyder ”tiotusen guldmynt”, vilket ger lyckosamma associationer inför ett nytt år. Samma hopp om klirr i kassan förmedlas av Chloranthus-arten senryō, ”tusen guldmynt”. Svägerskan odlar bådadera.

Thunbergsspirean yuki-yanagi, ”snö-vide”, är en rosväxt som fick sitt vetenskapliga artnamn efter den japanska botanikens svenske fader Thunberg: Spiraea thunbergii

Yanagi ensamt syftar på riktig vide i sälgens och pilträdets familj. Med annat uttal ingår det i uttrycket karyukai, ”värld av blommor och vide” med röda lanternor, risvin och baishun, ”de som säljer våren”, det vill säga prostituerade damer.

Trumpetrankan nōzenkazura låter tre undersköna trumpeter blomma i brandgult. Intill ormbunken benishida, som är snarlik vårt träjon, poserar klematisarten tessen och det japanska plommonträdet ume, vars frukter endast används inlagda. Ume i riset får färdkosten att hålla sig fräsch. Men kärnan får inte förtäras. Den härbärgerar lärdomens gud Michizane, som ej får störas. Ett väl så gott skäl är att kärnan innehåller giftig blåsyra.

I trädgårdens ena hörn står ett knippe ibuki – kinesiska enebuskar – omgivna av smäckra kamelior. Där finns också ett ensamt kaki-träd, som ger den japanska nationalfrukt som av fackmän kallas kakifrukt eller kakiplommon och ute i världen även är känd under namnet persimmon. Israeliska odlare har haft den oerhörda fräckheten att lansera japanernas urgamla kaki som ”den israeliska frukten sharon”.

Den tuktade och skulpterade buxbomen tsuge är obligatorisk i alla japanska trädgårdar. Och mellan husets och trädgårdens hörn exploderar scenen av azalean tsutsuji, hortensian ajisai, krusantemen kiku, magnoliaträdet kobushi, rosen bara, orkidén ebine och klockbusken dōdan-tsutsuji. Där finns också den älskliga momiji, lönnen som redan i juli börjar bli höstligt rödlätt.

Längst in i trädgården finns en bamburänna. I den leds vatten som sipprar ned i en konstgjord källa. Strax intill hukar sig en liten kyara; det eftertraktade örnträdet, vars mycket väldoftande kåda och kärnved är huvudingrediens i Österns rökelse. Den oerhört kompakta veden – kallad colomboträ, paradisträ eller aloeswood – har även använts för exklusivt väldoftande juvelskrin och liknande.

Yokohama är huvudstad i Kanagawa län, vars länsblomma är yama-yuri, den vilda gullbandsliljan. 

Hyogo län – där det kosmopolitiska Kōbe är huvudstad – har kejsarsymbolen krysantemum, det penningfixerade Osaka län har gullvivan, medan det andligt förfinade Kyoto län har körsbärsblomman sakura, sinnebilden för livets flyktighet.

Kommentarer

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.