Den sydvästspanska staden Cádiz var våra ostindiefarares första anhalt på den långa resan mot Kanton i det hägrande Kina. På utresan hade ostindiefararna traditionella svenska exportvaror som järnmalm, virke och trätjära med dit. Där skiftades varorna mot det som kineserna var intresserade av: Silver i form tackor eller myntade piastrar, pesos de ocho (på engelska översatta till pieces of eight).
Mindre känt är att Cádiz på den tiden räknades som nollmeridian, sett med spanska ögon. Detta hade redan 1717 fastställts av kolonialmyndigheten Kungliga Kontraktshuset för Indierna, som hade sitt säte i staden. Jubileet uppmärksammas i staden, berättar tidningen El País i sin engelskspråkiga nätupplaga.
Även Sverige hade sedan 1757 sin egen nollmeridian, i form av en rät linje i Observatorielunden i Stockholm. Meridianen justerades 1827 och ännu en gång 1878, då gemensam rikstid infördes för hela landet. Vid sekelskiftet till 1900 förpassades den till 18° 03′ E, räknat från den nya världslikaren Greenwich i London.
Det var 1884 som världen enades om Greenwich (med undantag för Frankrike, som i ytterligare några år trilskades genom att hålla fast vid Paris som sin nollmeridian). För Cádiz innebar det den nya meridianen 6°17′ W.
Den som tittar på en Europakarta med longitudlinjer utmärkta upptäcker att Cádiz ligger väst om den brittiska huvudön. Ändå är det centraleuropeisk tid som gäller i staden, liksom i hela det övriga Spanien utom Kanarieöarna, som tillämpar GMT, Greenwich Mean Time. Grannlandet Portugal har också GMT, som även kallas Universal Time Coordinated (UTC).
Skälet till Spaniens obalans i dygnsrytm är att diktatorn Francisco Franco under andra världskriget bestämde att landet skulle ha samma tid som förebilden Nazi-Tyskland. Så har det förblivit sedan dess.
Följden har blivit något som har betecknats som en ständigt pågående jet lag, som av de katalanskspråkiga kallas trastorn d’horari (”tidsoreda”).
Jag har ingen personlig insyn i det spanska arbetslivet, men de genomsnittliga spanska landanställda lär påbörja arbetsdagen kl 0900. Mellan ungefär 1400 och 1600 eller 1700 har de sin berömda siesta (de katalanskspråkigas migdiada), som är vikt för middagsmål och vila. Därefter fortsätter de att arbeta till kanske 2000. Kvällsmålet intas sent, varpå man kanske vill se en fotbollsmatch eller film på TV. Till kojs lär spanjorerna krypa först någon gång efter midnatt, varpå de kliver upp till en ny arbetsdag efter alltför få timmars sömn.
En övergång till GMT och arbetstider liknande dem i övriga Europa diskuteras flitigt, men ämnet är kontroversiellt. Å ena sidan anses en övergång ge föräldrar bättre kontakt med sina barn, men å andra sidan befaras att den spanska livsstilen skulle påverkas.
Apropå dygnsrytm leds tanken lätt till sjölivet, de däcksanställdas vakttjänst och brassade skeppsur, men det är en annan historia.